Funderar du på att åka till Alsace. Kanske en höstresa? Eller har du redan börjat fundera på nästa års semester?

Då har jag ett anspråkslöst förslag. Åk till Saasenheim, så där en två mil öster om Selestat. Inte för att byn i sig är så märkvärdig, det är en vanlig bondby med korsvirkeshus, traktorer och lite lukt av jordbruk (läs svin och kossor).

Men boendet som finns i Saasenheim är märkvärdigt. Där har Nina och Antoine Lauffenburger en stadig alsacisk villa med en semesterlägenhet på övervåningen. I trädgården står Le cottage de Nina, ett attefallshus fullt inrett för en behaglig semester.

Trädgården är full av överraskningar. Till vänster finns en boulebana, längst ner ett vattenfall och vid poolen står speglar, statyer och ett bananträd som ger små gula bananer framåt hösten.

Men det mest överraskande är inte trädgården, utan värdarna. Vi bodde i lägenheten – senor Mikes lägenhet som den heter – under två veckor i början av sommaren. I trädgårdshuset fanns ett par från nordvästra Frankrike, en eftertänksam dam och en man som var så ivrig på nästa sak att han inte kunde stå still när han pratade. Vänta på en stapplande mening på franska var det inte tal om.

Men värdparet behandlade oss med samma öppenhet. En eftermiddag när vi låg vid poolen kom Antoine förbi och frågade om vi ville ha en öl.

”Öh, jovisst. Ja tack”, svarade vi.

Svepte in oss i en badhanduk och följde med till poolens utekök, döpt till Place de la Bière. Där hällde värden upp fatöl åt oss och slog sig ner för att prata. Samtalet var på högtyska – alltså sådan som man lär sig i skolan – och i så långsamt tempo att även jag kunde delta. Men deras modersmål är elsassiska, alltså den sydtyska dialekt som man traditionellt pratar i Alsace.

Jag har visserligen varit där ganska många gånger – och pratat min knaggliga tyska – men jag har inte umgåtts så nära att jag har hört dem prata elsassiska med varandra. Det är en sjungande dialekt, låter lite som en glad norrman som försöker sig på ryska. Och, man fattar faktiskt inte ett enda ord, men det låter kul.

Jag lärde mig en fras på elsassiska ”wir sind schweda” (vi är svenskar). Och det försökte jag också säga när jag presenterade mig. Jag tyckte jag pratade tydligt och gick liksom ner i tonfallet i slutet. Du vet som man gör när man presenterar sig med visst eftertryck. Mannen jag pratade med stirrade tomt framför sig tills Antione, värden, grep in och sa ”han menar ‘wir sind SchwedAH'”. Avslutningen på meningen var hög och klingande, lite som när gökuret gal. Då log mannen brett och sa ungefär ”vad kul att träffa svenskar”.

Om det inte har framgått så är elsassiska släkt med schweizer-tyska.

En dag kom värdparet förbi och frågade vad vi skulle göra på lördagskvällen. Det var Sankt Johannes-afton – eller Feu de St. Jean – och då bränner man bål. Värdparet skulle dit och nu undrade de om inte hyresgästerna ville hänga på.

”Öh, jovisst. Ja tack”, svarade vi.

Så kom det sig att vi travade en dryg kilometer mellan fält med vajande majsplantor. Antoine eftertänksamt med händerna på ryggen, Nina vänligt konverserande och fransmannen i Le cottage de Nina studsade omkring någonstans.

Målet var festföreningens lokal i utkanten av byn. Där väntade ett helt fält fullt med människor, bänkar och bord – och så flera stationer där man kunde köpa tarte flambée och korv, öl och alsacevin. Fältet var fullt – och då menar jag verkligen fullt – med människor, cirka 1 500. Inte så illa för en by med 650 innevånare.

Jag kan avslöja att på en fransk byfest så gör man ungefär samma saker som på en svensk: man pratar, och så äter man och så tar man en öl. Ja, och efter en stund är det tomt i glaset och då måsta man ställa sig i kön för att få en öl till.

Men det mest spektakulära kom när mörkret lagt sig över festfältet. Då tändes bålet och det var inte som på Valborg med lite hopsamlade brädbitar och avbarrade julgranar. Det var en helt uppbyggd attrapp av en väderkvarn, ihopsnickrad med överblivet virke från traktens byggare.

Först syntes bara några försiktiga strimmor eld från mitten av väderkvarnen. Men sedan spred den sig till ett dånande och sprakande inferno av eld som raserade många hundra timmars frivilligbyggande på ett på ungefär den tid det tog att stå i kö för nästa öl.

Vi åkte som vanligt runt i Alsace. Vandrade efter de medeltida gatorna i byn Eguisheim, tittade på de nästan lika gamla korsvirkeshusen som lite trötta lutade sig mot varandra. Tog en sväng till Strasbourg och kikade på de gamla garvarkvarteren i stadsdelen Petite France. Och så handlade vi lite vin, bara en låda här och två lådor där – ja, och så fick vi med några flaskor från Super U och Leclerc.

Allt det här såg våra värdar när vi släpade upp vinet till vindsvåningen, så de frågade vänligt ”Tycker ni om vin? Ska vi kanske ordna vinprovning?”

”Öh, jovisst. Ja tack”, svarade vi.

Så kom det sig att vi en kväll när solen börjat sin bana mot horisonten satt runt uteköket vid poolen och sniffade, smuttade och jämförde. Det var vitt Alsacevin och rött från Rhône, rosé och bubbel och fruktigt rött vin från allra sydligaste Roussillon. Där går språkgränsen för katalanska upp en bit i Frankrike – och vinet, Torre del far, var en del av det katalanska arvet.

Vi som satt där var inte bara värdarna och de sommarboende. Det var också folk från byarna runtomkring. En 80-årig slaktare och hans vänliga fru, en halvt pensionerad militär och värdparets son. Och så sådär en åtta, nio människor till.

Vår värdinna och hennes vänner stod för maten. Trinda knack-korvar och mustig tapenade, oliver och snittar och pajer. Inte en chans att vi gick därifrån hungriga. Däremot fick vi med oss ett par lådor vin.

Ja, du börjar förstå att vi fick med oss ett par flaskor hem, sådär en 50 – 60 flaskor, mest slanka Alsacebuteljer, men också en del rött från Rhône och Bordeaux.

Så tag mitt råd. Åk till Alsace, stanna gärna i Saasenheim och glöm inte bort att kika in till vinproducenterna. Men är du lika förtjust i vin som jag, så kanske du ska fundera på en större kombi – med plats för alla flaskorna.