Gillar du fisk och skaldjur? I så fall har jag ett förslag – kom hit till Göteborg. Här är fisken färskare och billigare. Utbudet är större, och skaldjuren ibland nästan löjligt billiga.
I förrgår var kilopriset på färska räkor 89 kronor, så jag knatade iväg till fiskhandlaren och köpte med mig ett kilo.
Till middag blev det verkligen räkfrossa. De enda tillbehören var en sallad, kokt ägg och aioli. Ja, en bit baguette hade vi också.
Vi skalade räkor och åt, jag och hustrun. Skalade och åt, skalade och åt – tills vi blev proppmätta, men ändå blev det ett gäng räkor över som vi frös ner till kommande dagar.
Till räkorna drack vi en slurk Eins zwei dry 2025 (107 kronor, vitt, ekologiskt) – trots att det bara var en vanlig sketen tisdag. Det var ett sällskap som gillade varandra; vinet mötte upp räkornas sälta, och syran bröt av den lite feta smaken från aiolin.
Eins zwei dry är ett vin med en trevlig lukt av citrus och honungsmelon, och fullt med frisk frukt.
Men det busgoda kommer när man tar en klunk av vinet. Då balanseras den höga syran av aningen, aningen restsötma. Inte alls så att vinet skulle vara halvsött, utan bara så mycket att udden bryts.
Ungefär som när man häller i några korn socker i en espresso (eller en tesked mjölk). Själv tycker jag det blir busgott, både Eins zwei dry, och espresso med bara aningen socker.
Vinet kommer från producenten Leitz i Rüdesheim, som ligger sådär en timme väster om Frankfurt. Staden ligger i ett vänligt jordbrukslandskap precis vid Rhens norra strand, vinstockarna klättrar uppför kullarna och vinproducenter hittar man lite över allt. Förbundslandet är Hessen men vinområdet kallas för Rheingau.
Vi åkte förbi staden Rûdesheim för några år sedan. Det ska vi inte göra nästa gång, då ska vi knacka på och gå in till Weingut Leiz för att köpa med oss några flaskor.
På sommaren ska det vara vitt vin, tycker både jag och mina smaklökar. Läskande och ganska lättdrucket, så man kan sitta i sommarkvällens skymning och sippa på ett glas. Vinet får gärna vara både friskt, fruktigt och fräsch.
Just ett sådant vin hittar man om man häller upp en skvätt från en box Art of the growers Sauvignon blanc (300 kr för 3 liter, vitt).
Pigga och aromatiska toner. Päron, svartvinbärsblad och citrus. Tillräckligt piggt för att möta upp värmen en sommardag. Men tillräckligt nedtonat för att inte skrämma skiten ur vi-som-hatar-sauvignon-blanc-gänget.
(Och det ska sägas: sauvignon blanc kan vara väl mycket av det goda. Så mycket vinbärsblad och krusbär att man vill gå hem och gömma sig).
Vi hade med en box till sommarstugan, och vinet ställde upp. Funkade både till laxen och vitlöksfrästa vannameiräkor med en sallad på lök, chili, gurka och nektarin. (Måste få till ett recept på det, för det var riktigt, riktigt gott.)
Omdömet är alltså givet: Art of the growers Sauvignon blanc är en bra sommarbox.
Men jag har en undran: varför har viner så långa namn? Jag menar, bara att säga ”Hej, jag vill ha en box Art of the growers Sauvignon blanc” när man kommer in på Bolaget kan ju få vilken normaltrött expedit som helst att somna innan man kommit till mitten av meningen.
De enda som slår vinmakarna är nog hunduppfödare. Vår cockerspaniel hette från början ”Cockerblues Somebody to love”. Du fattar nog varför vi döpte om honom till Bamse.
Det är vår på riktigt nu. Snödropparna är i full blom och nere vid grinden syns små, små knoppar på forsythian.
Och med ny årstid så längtar i alla fall jag efter annan mat. Sallad, skaldjur och fisk, istället för kött, grytor och långkok. Men jag längtar också efter lättare och friskare viner.
Just ett sådant ”vårvin” är nya zeeländska Saint Clair Sauvignon Blanc 2024 (109 kronor, vitt, ekologiskt). Det är friskt, fräscht och fruktigt, och den aromatiska druvan sauvignon blanc ger en bra skjuts åt smaken.
Lukten drar mot svartvinbärsbuske och nässlor, citrussyra och aningen tropiska frukter. Smaken är frisk och aromatisk med drag av svartvinbärsblad och den där svårbeskrivliga tonen av tropiska frukter.
Vi drack vinet till en chèvre chaud med betor och valnötter. Det är som hämtat ur första sidan i instruktionsboken; man ska dricka sauvignon blanc till getost.
Men även om man struntar i instruktionsböcker, så kan man konstatera: det funkar. Getosten får en kick av vinet, och vinets syra balanseras av osten.
För några år sedan körde jag och hustrun runt i Alsace. Vi såg Petite Venice i de gamla delarna av Colmar, tittade på turistsaker och käkade Choucroute. Och vi besökte vinproducenter.
Om det är en liten vinproducent man besöker går man oftast in på vinbondens kontor .Han skyfflar undan några papper, ställer fram glasen och så får man testa några droppar vin. Är det en större producent så känns det lite som ett snabbköp (där man tittar på vinerna) med en deli (där man smakar på dem).
Den här dagen körde vi fram och tillbaka genom byn Saint-Hippolyte. Ingenstans hittade vi Jean Biechers vinkällare. Men så tittade vi utanför byn i något som såg ut som ett industriområde. Där låg Biechers vineri, en jätteanläggning som inte tog emot spontanbesök. I alla fall inte från några medelålders plus från Sverige.
Det var lite snopet men rätt typiskt, Biecher är inget ställe dit man kommer som privatperson och stoppar vinnäsan i blöt. Det är en producent som gör stora serier vin för stora återförsäljare. Noll procent hantverk, 100 procent viner i prisklasser som folk kan betala,
Det gäller också för Biecher Riesling organic 2024 (117 kronor på Bolaget, ekologiskt och socialt). Vinet är en stabil standardriesling som man törs bjuda moster Märta på utan att hon går i taket. Men det klart, vinsnobben Ville kommer säkert att klaga på bristande hantveksmässighet. Men det gör han ju nästan varje gång.
När man trycker ner näsan i glaset så möts man av ett ungt vin med en massa frukt – ”det luktar bär” säger hustrun. Toner av äpplen och päron. Och en lite dov doft av mineralitet.
I munnen så följer frukterna med, men där finns också en trevlig fräschör med citron och pigg syra. Något som gör det till ett bra matvin.
Plattfisk med smält smör och en citronklyfta, kanske.
Nästan vid kanten av den blåa Atlanten, och med floden Loire bakom sig i 100 långa mil ligger vinområdet Muscadet Sèvre et Maine. Söder om Bretagne men norr om Bordeaux, rätt nära storstaden Nantes, med andra ord.
Vinerna görs på den druva som lokalt kallas för Muscadet, men i övriga världen heter Melon de Bourgogne. Lite krångligt, kan tyckas – men det gör inget för vinerna är friska och lätta att tycka om.
De är lite som en gammal kompis som ringer och säger ”Äh, kom över på en fika”, men här lockar de såklart med vitt vin.
Viner från Muscat – särskilt från delområdet Sèvre et Maine – föreslås nästan alltid till lite opretentiösa skaldjur. Typ fredag med räkor och aioli.
Så när jag vrider korken av en flaska Chateau du Cléray Muscadet 2024 (99 kronor, vitt, torrt) är jag säker på att det är ett skaldjursvin jag häller upp. (Och visst, det funkar bra till fredagsräkorna också). Men något hos vinet får mig att direkt associera till rödspätta, gärna en gratäng med lite gräddig vinsås.
Vinet är lite blygt, lukten är ganska försiktig. Men man hittar citrus och mineralitet (kanske är det just den kombinationen som gör att jag får hintar om rödspätta). Smaken är frisk med levande – men inte superhög – syra, och lite, lite kryddighet.
Omdöme: lättillgängligt vin som gör mig på gott humör. Dessutom till en liten peng.
Visst har det varit ett par härliga sommarveckor! Varmt, så där så att jorden blir uppvärmd och håller värmen även när solen börjar gå ner.
Vi har varit i sommarstugan vid Kalmarsund; rödfärgat friggeboden (gäststugan) och kittat fönster. Men mest har vi bara varit. Suttit i solen, läst en bok och ibland på kvällarna har vi plockat fram en flaska vin.
Just de här varma kvällarna passar ett glas Saint Clair Vicar’s Choise Sauvignon Blanc 2023 – puh, vilket långt namn (109 kronor, vitt, ekologiskt). Det är ett vin som liksom smakar svensk sommar, och då menar jag inte svensk regnsommar utan riktig sommar.
Det känns lite som när man cyklar en sommarkväll. Passerar trädgårdar med gräs, bär och örter, känner hur den ljumma vinden får konkurrens av en svalare bris.
Vinet är piggt och friskt med toner av svarta vinbär och nässlor, päron och citrus.
Vi drack vinet till chèvre chaud, alltså gratinerad getosttoast med sallad. Det är helt enligt förstå-sig-på-arnas regelbok, man ska kombinera chèvre med sauvignon blanc.
Men på våra tallrikar låg också kokta rödbetor och där blev det en superkombo. Vinets ganska höga syra bröt fint mot rödbetornas sötma. Gott, tyckte både jag och de andra runt bordet.
Det här behövs till 4 personer (för lättare middag): 500 g rödbetor smör & lite salt drygt 1/2 huvud romansallad 300 g små goda tomater 2 nävar valnötter 4 skivor vitt (surdegs)bröd 250 – 300 g chèvre honung att ringla över
Gör gärna så här: Koka rödbetorna. Låt dem svalna lite och gnid av skalet. Klyfta dem och stek i smör, strö över lite salt.
Skär tomaterna i små klyftor och strimla salladen.
Sätt ugnen på hög värme, gärna grill. Lägg skivor av chèvre på brödskivorna, och gratinera till fin färg.
Ordna portionstallrikar. Getosttoast i mitten. Sallad, tomat och rödbetor runt omkring. Ringla över lite honung och toppa med (delade) valnötter.
Mer än så behövs inte för en riktigt bra sommarkväll.
Om du är på semester i Sydeuropa och gillar både vin och att prata med människor – besök en vingård. Det är något av det trevligaste man kan göra.
Man kliver in genom dörren till vinkällaren. Där möts man av en solbränd bonde, eller av hans lite mindre solbrända fru. Ja, i alla fall om det är en familjeägd vingård.
De häller upp en skvätt av gårdens olika viner, och så får man smutta, smaka och fundera. (Om man inte är väldigt snobbig för då kan man gurgla och spotta.)
Det är lite som att köpa ost i en ostaffär. Du vet, man tar en bit Herrgård, smakar och funderar på om det inte vore godare med en mer lagrad ost.
På samma sätt som i ostaffären så finns inget köptvång. Men det klart, har du smakat på fem viner, så förväntar sig nog vinproducenten att du köper åtminstone en flaska.
”Inte kan väl jag komma och störa på vingården”, tänker du kanske. Men då ska man komma ihåg att direktförsäljningen betyder mycket för många av vinbönderna. Om jag minns rätt så står gårdsförsäljningen för upp till en fjärdedel av intäkterna hos många vinodlare i Alsace.
Vi har besökt Gérard Waegell i alsaciska Nothalten så där en tio gånger under 15 års tid. Och det är fantastiskt roligt att få höra hur han har det och vad som har hänt sedan förra gången. Hur hans barn har vuxit upp och fått sommarjobb på nöjesfältet Europa-park på den tyska sidan av Rhen. Hur han klarat av sina artrosvärkande höfter – efter en operation kunde han äntligen jobba utan smärta.
Just i det där mötet med the local guy ligger charmen. I småpratet mellan vinsmuttandet får man veta rätt mycket om hur livet är bortom turiststråken och välkammad hotellpersonal.
Och så får man smaka på vinerna. Gérard Waegell gör habil Riesling och Sylvaner, och förvånansvärt pigg Pinot Noir. Det är inga ”stora” viner, däremot prisvärda standardviner.
Om du vill du ha tips om vilka producenter man ska besöka och vilka viner man ska köpa i Alsace, då är Per Warfvinges sida en lite guldgruva. Vill du läsa mer om Gérard Waegell klickar du bara på länken.
Om du följer motorvägen söderut från Lyon, så kör du på solens motorväg, autoroute du soleil. Den första delen slingrar sig Rhone runt motorvägen (läs gärna mer här) , men efter sådär en 10 mil kommer man till Tain-l’Hermitage. Sväng av mot kooperativet Cave de Tain och kliv in i ett himmelrike för vinälskare. Butiken är stor som en livsmedelhall, och alla godsakerna från norra Rhône ligger där på rad .
Jag har bara varit där en gång, men jag kände mig som en fem-åring som hamnat i en affär med 250 olika sorters lösgodis.
Tar du dig ytterligare söder ut, så kommer du till Tavel utanför Avignon. Där ligger kooperativet Cave des Vignerons de Tavel som producerar fantastiska roséviner, i alla fall om man gillar den mustiga, mer röda roséstilen.
Vill du ha anemiskt bleka roséviner får du söka dig längre österut i Provence. Och håller du dig i Sverige så kan man alltid knata ner till Bolaget och köpa en flaska Les Lauzeraies (149 kronor, rosé)
Det absolut bästa mottagandet vi har fått hos en vinproducent var när vi besökte familjen Gonfriers cave ett par mil sydost om Bordeaux. (Du kan läsa mer här),Vi blev välkomnade av barnbarnet Guillaume Gonfrier, en kille i 25-årsåldern, som ägnade två timmar åt att visa varje vrå av anläggningen och slottet. (Alla vinbondehus kallas för slott i Bordeaux).
Vill du reka lite på hemmaplan så finns Chateau Tanesse (152 kronor, rött). Senast jag tog en sipp av vinet tyckte jag det var utmärkt, men priset går inte så bra ihop med det egna kontot – så jag letar ofta på lite billigare hyllor.
Har vi då aldrig råkat ut för snobbiga och dryga vinproducenter? Jodå, en gång av många, många besök. Det var i Sydtyrolen, strax söder om Bolzano. Vi hade varit och badad, så med shorts, t-shit och rufsigt hår kom vi till vingården som också var en restaurang.
Personalen höjde lätt på ena ögonbrynet när de passerade oss, men i övrigt blev vi helt ignorerade. På ren svenska så sket de fullständigt i oss.
Men då finns en bra sak att göra. Man kan backa ut genom dörren – och skita fullständigt i den där snobbiga personalen.
Pensionärer ska handla på ett särskilt sätt. Bredbent och med kundvagnen i ett stadigt grepp ska de gå mitt i gången, gärna så man inte kan passera.
Men det är inte bara stilen som skiljer, det är inköpsvanorna. Pensionärer ska leta efter varor med röda lappar, alltså extrapriser.
Ungefär så har mina fördomar sett ut genom åren. Och nu är tiden inne, det upp till bevis. Vi har passerat 65 års-strecket, och inkomsten – den magra – kommer nu från pensionsmyndigheten.
Men har vi börjar gå mitt i gången? Spärrat vägen för stressade småbarnsföräldrar och jäktade karriärister?
Nej, det är nog ett beteende som mer är 80+.
Men på en punkt har vi ändrat oss. Vi har fått ett större intresse för extrapriser. Det gör att vi så där varannan vecka åker tvärs igenom Göteborg till Hemköp i Masthugget, för där är det röda lappar på fiskavdelningen.
Och då snackar vi riktiga extrapriser, inget krympflations-tjafs. Vi har handlat rödtunga för sådär 160 kronor kilot. Kolja, sej och långa hittar man för under 100-lappen, och en gång köpte jag sillfilé (strömming) för 20 kronor kilot.
Det här gör att vi nu äter mycket mer fisk än tidigare – och till fisken vill man ibland ha vin. Ett bra alternativ är Gustave Lorentz Riesling Réserve 2023 (125 kronor, vitt).
Vinet är faktiskt fina fisken för fisken. I alla fall till mildare och mer finstämda fiskrätter.
Så om du har ett gäng filéer av plattfisk som du tänker köra i ugnen, kanske som en fiskgratäng – knata iväg till Bolaget och skaffa en flaska Gustave Lorentz.
Det är ett ungt vin med lukt av päron och snälla äpplen, och så något som jag tror kommer att utvecklas till petroleum när vinet får några år på nacken.
Smaken är ganska mainstream för en Riesling, men luktsensationerna – äpplen och päron – hänger med in i munnen. Det finns också lite längd i smaken, trevligt med en vinsmak som inte försvinner på en gång.
Gustave Lorentz Riesling är helt torr och syran är hög, så pressar du en citronklyfta över fisken – då är du smakmässigt helt hemma.
Letar du efter efter en riesling som passar in – utan att sticka ut allt för mycket? Då kan Biecher Riesling Organic 2023 Réserve (115 kronor, vitt, eko, klimatsmart & socialt) vara ett alternativ.
Den stora alsassiska vinproducenten Biecher gör viner för den breda målgruppen. Vinerna är lättgillade och inte så där dominanta så att de vill bestämma över både dig och maten som ligger till tallriken.
Men den senaste årgången skiljer sig en smula från de tidigare. I vinet finns nu en ton av ananas och andra exotiska frukter. Men som vanligt är det fruktigt med lite citron och mineral, och så en aningen honung i smaken.
Nu kan man inte dricka en blomsteräng, men det är faktiskt ordet jag kommer på när jag ska beskriva upplevelsen.
I Alsace är de flesta vinproducenterna ganska små familjeföretag. En vinbonde, hans fru och kanske någon enstaka anställd. Butiken där de säljer vinerna ligger ofta i samma hus eller kvarter som bostadshuset.
Det trodde vi gällde för firman Jean Biecher också. Så när vi för några år sedan tänkte besöka vinfirman åkte vi till byn Saint-Hippolyte. Vi gjorde som vanligt, körde in till mitten av byn och så började vi leta. Och så letade vi och letade och letade. Till slut fick vi hjälp av gps:en, och då hittade vi en industriliknande byggnad utanför själva byn.
Som inte sålde vin till privatpersoner.
Det var så långt från hantverks-vin man kan komma. Inte så charmigt, men säkert kostnadseffektivt. På det sättet får man mycket vin för pengarna, som bilhandlare skulle säga om de sadlade om till dryckesförmedlare.
Ibland är man glad att man bor i Göteborg. Fisk och skaldjur är mycket billigare här än i andra delar av landet. Det gäller också vongole, eller hjärtmusslor som de nog heter på svenska.
Jag handlade ett halvt kilo musslor för dryga 50-lappen i fiskdisken härom dagen. Men när jag tittade på nätet så lärde jag mig att man beställa musslor för 169 kronor kilo. Plus frakt.
Det är lite synd för vongole är blåmusslornas lite finare kusin. Lite mindre, lite fastare, och faktiskt mycket godare.
Kokar man dem i lök, vin och tomat, så har man en fantastisk pastasås för en fredagskväll.
Det här behövs till 2 personer: 500 g vongole musslor 1 liter kallt vatten & 1/2 dl salt, ev 2 gånger
Pastasåsen 2 schalottenlökar 1 röd chili, spansk peppar 2 vitlöksklyftor 1 bunt slätbladig persilja 175 g små goda tomater olivolja salt & svartpeppar 1,75 dl torrt vitt vin
2 portioner linguine eller spaghetti
Gör gärna så här: Vongolemusslorna. Vispa ihop 1 l kallt vatten med 1/2 dl salt och lägg musslorna där i 1 timme. Saltvattnet gör att musslorna spottar ut den sand som finns innanför musselskalet. Skölj musslorna. Vill du vara på den säkra sidan gör du om ”saltbadet” en gång till.
Skölj musslorna noga. Släng de som är öppna och inte stänger sig när du knackar på dem.
Pasta och sås. Skala och hacka schalottenlök och vitlök. Dela chilin, kärna ur och strimla den. Skär tomaterna i kvartar. Strimla persiljan.
Sätt på pastan.
Fräs schalottenlöken glansig i olja i en gryta eller traktörpanna. Skrapa ner vitlök och chili och fräs en stund till. Rör ner tomater och persilja. Salta & peppra. Häll på vinet och koka ett par minuter.
Lägg ner musslorna i pastasåsen. Lägg på locket och koka i 2 – 3 minuter. Släng de musslor som inte har öppnat sig.
Häll av pastan och rör ner den i pastasåsen.
Pasta vongole blev vår middag i fredags. Till maten drack vi en flaska Leth Grüner Veltliner (99 kronor, vitt, eko, socialt ansvar & lägre klimatavtryck), och det är en kombo som verkligen kan rekommenderas.
Leths Grüner är ett friskt vin men med balanserad syra. Den liksom böjer sig och säger till maten ”Okej, du får hålla i taktpinnen”. Men viktigast är nog vinets pepprighet, den gifte sig riktigt bra med maten. Pastasåsens lätta toner av svartpeppar och lite chili fick liksom en kompis i vinets lätta peppartoner.
Vin, mat, Alsace 