För en del år sedan hade jag en elev med en adhd-diagnos. Han var trevlig och sympatisk, men han var också som man ”ska” vara med den diagnosen. Han hoppade upp och ner, gick ut och in, och han pratade oavbrutet. Ibland var det nästan omöjligt att ha lektion.

En gång fick jag nog, och sa uppriktigt, men med vädjande röst.

– Kan du inte bara hålla käften?

Samtidigt som jag sa det så tänkte jag ”nej, det är ju just det du inte kan”, och så kände jag mig lite korkad.

Jag kommer att tänka på den här killen när jag funderar på vin. För det finns rätt mycket vin som liksom har en adhd-diagnos. Det är vin som ska höras och synas, vin som larmar högt med inbyggda fruktbomber och rökighet och hård fatlagring och bara alldeles för mycket av extra-allting-och-lite-mer-på-toppen.

Då är det skönt med vin som liksom håller sig på mattan. Vin som lyssnar av maten och klarar av att samspela med det som finns på tallriken – istället för att bara skrika rakt ut.

Ett vin som klarar det samspelet bra är Chateau de Seguin 2020 (109 kronor, rött). Det är ett trevligt bordeauxvin, dessutom till ett pris som man kan betala – nu i ny årgång.

När man sticker ner näsan i glaset så är det frukt och fat som möter, lite svarta vinbär och massor av mustigt rödvin. I munnen är det frukt och mörka bär, fat och en trevlig pigg ton som gör att man blir på gott humör. Funkar lite som körsbärssmaken i italienska viner.

Vin drack en flaska i fredags till biff och potatisgratäng. Och det var helg och det var höst, och det var ett vin som gav precis lagom mycket motstånd för att inte bli överkört av maten.

Man kan säga att vi trivdes.

Hur luktar egentligen ett vin? Jag menar, stick ner näsan i ett glas med rödvin och vädra med näsborrarna. Visst säger dina luktreceptorer mest av allt: ”det luktar rödvin”?

Men om man istället frågar vad du associerar till så blir det lite annorlunda. När det kommer till rött vin så tänker jag ofta på höst. Det kan vara lukten av mogna mörka bär. Eller en dov och tung lukt, lite som i en källare. Eller det kan dra mot rått kött och charkuterier.

Men Saint Clair Pinot Noir 2020 (109 kronor, rött) ger mig helt andra associationer. När jag drar in vinets doft och låter den säga hej på receptorerna i näsan så svarar de ”det här luktar sommar”.

Jag vet inte säkert varför jag får den associationen. Kanske luktar det bär, som jordgubbar och hallon (”vinbär”, säger hustrun). Kanske är det blomdoft, kanske en lätt örtkrydda.

I munnen är det mustigt, men framför allt är det ett slankt vin – inget extra-allt-tjafs. Jag tror att det beror både på druvan och ursprunget. Pinot Noir ger inga fruktbomber, i alla fall inte i svalare klimat.

Saint Clair-vinet kommer från norra delen av Nya Zeelands sydö. Där är somrarna svala med dagstemperaturer på 23 – 25 grader, och nätterna är aningen kallare än svenska sommarnätter. Och då slipper man allt det där överlastade prålet.

Vi drack en flaska till en italiensk kycklinggryta. Det var ett sällskap som vinet tyckte om, inte minst för att vinet lätta syrlighet bröt udden av den feta känsla som ofta finns i grytor.

Jag tror man kan säga att vinet gillar kyckling i alla former, och så gillar det vegetariska rätter som inte är alltför hårt kryddade.

Men det bästa av allt: när du skruvar av kapsylen, så möts du av lite sommar.

Inte så illa så här början av oktober.