Restaurangmat hemma – kummel med kantareller & blomkålspuré

Etiketter

, , , ,

För några veckor sedan hamnade vi på en krog på Hönö i Göteborgs norra skärgård. Det var en ställe med ohyvlade plankor på väggarna och liten scen för musik. En pub med andra ord.

Jag var inte direkt entusiastisk över restaurangvalet. Tänkte lakoniskt ”Ja, ja, en hamburgare borde de väl kunna steka i alla fall”.

Men där hade jag fel. Inte om hamburgarna, men om nivån på maten. Jag beställde Dagens fångst, alltså en av de fiskrätter som fanns på menyn. Och efter en sådan där lagom lång väntetid – du vet så att man hinner bli riktigt hungrig – kom det in en tallrik med mjäll fisk. Runt omkring låg smörstekta kantareller, blomkålspuré och picklad persiljerot. Allt på en spegel av smörsås.

Det var fantastiskt gott – och enormt välkomponerat. Sötman i blomkålen bröt fint mot syran i det picklade. Svampen gav stuns åt fisken, och smörsåsen var len som ängsull.

Här nedan ser du mitt försök att återskapa rätten.

Det här behövs till 2 personer:
400 g filé av kummel eller annan vit fisk, som kolja, torsk…
salt & lite olja

300 g blomkål
stark buljong, vatten + tärning/fond
ca 2 – 3 msk crème fraiche (den fetare är godare)
salt & svartpeppar

200 g kantareller eller annan svamp
smör eller Bregott
salt & svartpeppar

ett par rejäla klickar smör all smälta

om du vill:
1 – 2 palsternackor
1/2 dl ättika
1,5 dl strösocker
3 dl vatten

Vill du ha något mer till maten funkar det bra med kokt potatis

Gör så här:
Om du vill ha med palsternacka: skala den och skär i tunna skivor på längden. Rör ihop ättika, socker och vatten i en kastrull så sockret löser upp sig. Lägg ner palsternackan. Koka upp, dra ifrån värmen och låt palsernackan svalna i lagen.

Sätt ugnen på 175 grader. Lägg fisken i en oljad ugnsform. Salta och låt fisken dra åt sig saltet en stund.

Dela blomkålen i mindre bitar. Koka den mjuk (men inte för mjuk) i stark buljong. Häll av spadet och klicka i crème fraiche, Mixa den slät. Salta & peppra.

Ansa svampen och skär i mindre bitar. Stek i smör till den får lite färg. Salta & peppra.

Sätt in fisken i ugnen. Lägg gärna ett bakplåtspapper över. Kör i ugnen i ca 10 minuter. Testa och tryck lätt med fingret på fisken. När den skivar sig är den klar.

Smält smöret i en kastrull.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag tycker ofta att man kan se hur kocken på en restaurang har tänkt. Han har liksom gått runt och räknat ut hur smakerna ska fungera. ”Jaha, här ska vi ha lite tuggmotstånd för att skapa skillnad i textur. Och lite syra ska vi putta ner där”. Och så lägger han till årets modesak inom krogvägen. Det kan vara halvråa vitlökshalvor eller broccoli som flydde upp ur kastrullen innan den hade hunnit bli varm eller så bygger han rätten så hög att den riskerar att hamna i grannen knä när man sticker ner gaffeln.

Själv blir jag mest trött – när smkerna inte harmonierar, när kockyrket blir show off utan innehåll.

Men om du kommer till Hönö och ser en krog som mest likar en musikpub. Testa och gå in, du kan ha lika stor tur som jag.

von Winning Riesling 2020 – funkar bra till fläskkött

Etiketter

Är du en av dem som inte dricker vitt vin till kött? I så fall har jag ett litet förslag. Testa ett vitt vin, gärna en Riesling med ganska hög syra och aningen restsötma – inte ett halvtorrt vin, men med en sötma som man kan ana. Ta och och drick ett glas till fläskkött. (Är du riktigt skeptisk kan du ha en flaska rött inom räckhåll om du skulle drabbas av akut aversion).

Du kan testa det vita vinet till ugnsstekt fläskkarré och gräddsås eller till en alsacisk gryta. Känn hur den lilla sötman i vinet liksom tar tag i den lilla, lilla sötma som finns i fläskköttet – och känn hur smaken stramas upp av vinets syra.

Jag säger inte att du måste gilla det, men testa en gång. För det kan ju vara så att det blir en ny favorit.

Att jag alls hamnat på fläskkött-och-vitt-vin-spåret beror säkert på Alsace. Där liknar maten den tyska kusinen på andra sidan Rhen. Det är gott om fläskkött, om man säger så.

Men Alsace är en nordlig provins när det kommer till vinodling, det är alltså ett område där det är lättare att odla vita druvor än röda.

Resultatet blir fläsk på tallriken och vitt vin i glaset. Och ja, jag upptäckte att det var gott.

Häromdagen lekte vi Alsace hemma i vårt kök. I ugnen stod en porc aux deux pommes, alltså en gryta med fläskkött, lök, potatis och äpple. I glasen hällde vi upp en skvätt vitt vin.

Men vi svek de alsaciska traditionen för en flaska från tyska Pfalz, alltså området strax norr om fransk-tyska gränsen. Det blev en väl kyld von Winning Riesling 2020 (119 kronor, vitt).

Vinet kombinerar den höga syran med en ganska tydlig restsötma. Det är ganska fylligt och tar liksom en självklar plats i munnen. Men den tydliga syran gör att det inte känns platt och socker-klistrigt.

Lukten är som att stiga in i en trevlig, fruktig värld av äpplen och päron. Lite mineral och citrussyrlighet hittar man också.

Som du anar tycker jag att vinet och grytan var en lyckad kombination. Inte minst för att löken och äpplet i grytan lyfte fram sötman .

Tycker du nu ändå att kombinationen av syra och sötma låter konstigt? Fundera då ett ögonblick på hur svensk mat är uppbyggd. Vad är kålpudding med lingonsylt? Eller stek med gräddsås och gelé?

Jomen, jag trodde väl att du skulle se sambandet.

Välkommen in i det vina vinets förlovade land, du också.

Cajunkräftor – varma & kryddiga

Etiketter

,

När jag var liten hade jag en excentrisk fadder – eller gudfar – som vi sade. Han var uppfinnare och full av galna upptåg, det galnaste var nog när han köpte Norbergs nedlagda lasarett. Där skulle han förverkliga en idé om ett företag med en massa anställda som skulle sitta och jobba i prydliga kontorslokaler.

Men verkligheten var en annan. Lasarettet var nergånget och svindyrt att värma upp, för det var ett jättehus där alla som någon gång kom på besök fick ett eget gästrum. Det vara bara att välja något av de 73 rummen. I korridorerna kunde man åka sparkcykel och i den gamla operationssalen – störst av dem alla – var det pingisrum.

Genom den förvildade parken runt sjukhuset gick Norbergsån. Och varje år vid den här tiden så åkte vi till Norberg i norra Västmanland, utrustades oss med stövlar, burar och ficklampor. Sedan böjde vi undan björksly och trampade ner granruskor – i ån fanns det kräftor och på kvällen vittjade vi burarna.

För en åtta-åring var det lika spännande som att titta på Bombi Bitt på TV, han fiskade ju också kräftor.

Men det här var ett tag sedan. Numer vittjar jag inte burar utan plockar kräftorna hos fiskhandlaren eller ur frysdisken på Ica. Det är inte lika spännande som på 60-talet. Men behandlar man kräftorna väl blir de ändå till en klart välsmakande middag.

Här har jag gjort en ganska snäll variant på cajunkräftor. Man kokar en kryddig lag med korv och grönsaker, sedan låter man kräftorna bli varma i spadet.

Skulle du vara en av dem som tycker att cajunmat från Louisiana ska vara lika stark som en chili i ökenlandskapet där Texas möter Mexiko – så ökar du så klart mängden chilikrydda.

Det här behövs till 5 personer:
1,5 kg kräftor
350 g kryddstark korv, chorizo eller kabanossen
olja
900 g potatis, gärna småpotatis
350 g liten gul steklök eller schalottenlök
5 vitlöksklyftor
1 tsk rökt paprikapulver
1 tsk chipotlechili eller annan mild chilikrydda
1 tsk torkad timjan
salt & svartpeppar
4 lagerblad
1 apelsin, saften
2 l vatten
40 cl Porter
150 g okra (om du vill)
5 kokta majskolvar

Gör så här:
Tina kräftorna om de är frysta. Skala steklök och potatis. Dela potatisen om den är stor. Skala och finhacka vitlöken. Skär korven i mindre bitar.

Fräs korven i olja. Lägg i potatis, steklök och vitlök. Krydda med paprikapulver, chipotlechili, timjan, lagerblad, salt & peppar. Fräs en stund till. Häll på vatten och Porter. Pressa i apelsinen. Låt koka tills allt är genomkokt, sådär en 20 – 25 minuter.

Skär majskolvarna i 2 – 3 bitar. Skär okra i mindre bitar. Låt majs och okra koka med cirka 10 minuter.

Nu ska kräftorna bli varma i lagen. Det enklaste är att lägga kräftorna i en stor bunke, sila av grönsakerna och hälla den varma lagen över kräftorna.

Lägg upp allt på fat och servera lagen som en sås till kräftor och grönsaker.

Cajuner, alltså cajun-folket, utvandrade från kolonin Arkadien i nuvarande östra Kanada. De ville inte inordna sig i det brittiska styret utan drog till träskmarkerna i södra Louisiana. Där utvecklade de ett eget kök med mycket grönsaker och skaldjur, kyckling och kryddstark korv, allt enligt Wikipedia.

Och kräftor åt de ofta. Det var fattigmansmat som den engelskspråkiga överklassen föraktade.

Tyvärr föraktar inte den svenska överklassen kräftor, så det är inte längre någon billig mat. Men havskräftor säljs ganska ofta till extrapris, i alla fall här i Göteborg. Då kan man köpa på sig ett litet lager. Kanske frysa in några som man tar fram när man vill minnas hur det en gång var i Norberg på 1960-talet.

Linssoppa med blomkål & soltorkade tomater

Etiketter

, , , ,

Enkel linssoppa med varma höstliga smaker. Det är sådan mat som jag längtar efter när kvällarna blir kyliga och mörka.

Så en av de där svala septemberkvällarna när jag tröttnat på att sitta på uteplatsen och småfrysa gick jag in och gjorde den här soppan. Hustrun – som måste ha några anfäder som var inuiter – frös inte alls, men hon godkände ändå maten. Kanske för att jag tog med en av hennes absoluta favoriter: soltorkade tomater.

Det här behövs till 2 personer:
1 dl röda linser
2 schalottenlökar
olivolja
salt & svartpeppar
1 tsk timjan
1 vitlöksklyfta, skalad
1/4 av ett stort blomkålshuvud
1 l vegetarisk- eller kycklingbuljong, vatten + tärning eller fond
8 – 10 soltorkade tomater
om du vill: strimlad persilja att strö över

Gör så här:
Skölj linserna. Dela blomkålen i mindre bitar men spara ett gäng riktigt små buketter. Skala vitlöken. Skala och hacka löken.

Fräs löken i olja. Krydda med salt, peppar & timjan. I med linser, buljongen och det mesta av blomkålen. Pressa ner vitlöksklyftan. Koka tills allt är klart, cirka 15 minuter.

Mixa soppan slät med en stavmixer. Strimla de soltorkade tomaterna.

Häll upp soppan i djupa tallrikar. Toppa med soltorkade tomater och små blomkålsbuketter. Strö över strimlad persilja om du vill.

Det där med små okokta blomkålsbuketter tycker jag är viktigt. Vi äter inte bara med smaklökarna, inte heller bara med ögonen.

När vi käkar ska det också finnas skillnader i textur (hur maten känns i munnen). Och så ska det vara kul att äta. Det blir det när skedarna innehåller olika saker. Ibland bara soppa, ibland soppa blandat med små bitar rå blomkål och soltorkade tomater.

Mulderbosch – försök att hålla kvar sommaren

Etiketter

Så här års går man och småpratar med värmen och sommaren. Vädjar till den ”stanna kvar ett tag till, ge oss några varma och soliga dagar”. Det gör i alla fall jag – men så är jag också en av de frusna själar som trivs bäst när andra svettas och klagar på värmen.

Men så är det med livets gång, att höst följer på sommar. Och nu har sommaren tagit slut, och kvällarna blivit kyliga och mörka.

Som en besvärjelse knatar jag iväg till Bolaget och handlar en flaska rosé, Mulderbosch 2020 (89 kronor). Det är ett lite mer kraftfullt rosévin. Påminner en smula om de flaskor clairet vi köpte i Bordeaux för ett par år sedan, alltså mer ”röda” roseviner.

Min smakminne håller inte sådan klass att jag exakt kommer ihåg smaken på ett vin jag drack för tre år sedan – så det kanske bara är den rödare färgen som lurar mig. Eller också finns en smakmässig likhet. Mulderbosch är gjort på Bordeauxdruvan cabernet sauvignon.

Fruktigt och mer fylligt än de flesta roséviner som finns på Bolagets hyllor. Lukt av blommor, smultron och lite örter. Lite mer bett i smaken och med en trevlig syra som gör att det passar bra till mat. Där har du en kort beskrivning av Mulderbosch.

Vi delade en flaska till caesarsallad med lax & kapriskryddad aioli. Och det var ett sällskap som funkade bra till Mulderboschen. Bra driv i både mat och vin, om man säger så.

Men fan vet om det funkar som besvärjelse över den sommar som håller på och säger adjö.

Nästa gång får det blir en cajun-gryta med kräftor och korv från Louisiana. Det är nog ett bättre sätt att hantera höstnojan.

Karins kalkon – med pigga smaker av marinad, bea & potatissallad

Etiketter

, , , , ,

Ibland blir man bjuden på mat som är så där knallgod, så man bara måste gå hem och laga den själv. Just så var det när Karin bjöd på marinerad kalkon med kall bea.

Det här är mat som man gärna tar mer av. Marinaden piggar upp kalkonfilén och hittar en smakkompis i potatissalladens vinägrett. Kall bea adderar fyllighet och lite dragonkrydda.

Inte en smaklök är ledsen.

Det här behövs till 4 personer:
800 g kalkonfilé
salt & svartpeppar
olivolja

Marinad
3 msk balsamvinäger
3 msk olivolja
1 tsk fransk dijonsenap
1 tsk torkad timjan
1 skalad vitlöksklyfta
salt & svartpeppar

Kall bea
1 schalottenlök, gärna banan-
2 dl crème fraiche
1/2 dl majonnäs
2 tsk vitvinsvinäger
hackad dragon, kanske knappt 1/2 kruka (smaka dig fram till rätt mångd)
1/2 bunt persilja, hackad
2 tsk fransk dijonsenap
1/2 tsk gurkmeja
salt & svartpeppar

Här finns recept på fransk potatissallad

Gör så här:
Sätt ugnen på 250 grader, och börja med att koka potatisen till potaissalladen, följ sedan receptet här ovan.

Kall bea. Skala och finhacka schalottenlöken. Hacka örtkryddorna. Bland ihop ingredienserna. Ställ kallt i kylskåpet.

Marinad. Blanda ihop ingerienserna och pressa i vitlöksklyftan.

Dela kalkonfilén i portionsbitar. Salta & peppra. Bryn ordentligt i olja i en stekpanna. Lägg dem i en ugnsform och häll över marinaden. Sätt in i ugnen och sänk värmen till 200 grader.

Ugnsstek i 15 – 17 minuter tills köttet är helt genomlagat. Köttsaften ska vara helt klar. Och har du en termometer ska den vara upp i 72 grader.

Ta ut köttet, vira in det i alu-folie och låt vila i 15 minuter. Skär upp köttet och häll över spadet från ugnsformen.

Ät & njut.

Det finns en liten sak till. Originalreceptet kommer faktiskt inte från Karin utan från Zeina Mourtada, bloggare och kokboksförfattare. I den utmärkta kokboken ”Veckans matsedel : middagsrecept från olika delar av världen” har Zeina med ett recept på saftig kylingfilé.

Den kycklingen har här blivit till kalkon och kryddningen har blivit lite ändrad, men i allt väsentligt är det här Zenias recept. Alltså är det hon som ska ha kredd.

Konsten att ta studenten utan att egentligen anstränga sig

Jag har gått ut gymnasiet, man kan alltså säga att jag har tagit studenten. Men jag måste vara en ovanligt trögtänkt person – för de flesta klarar gymnasiet på tre år, medan jag behövde 25 år för att komma ut med den vita mössan i hand. Det gör så där en 8,3 år i varje klass.

Själva studentfirandet började som en överraskning redan på förmiddagen när jag låg i den mjuka sängen, läste tidningen och tänkte att det är rätt skönt med lata lördagar. Då ropade hustrun från undervåningen:

– Kom ner. Arnold är här.

Lite förundrad gick jag ner för trappan. Och när jag tittade in i vardagsrummet blev jag inte mindre överraskad. Där stod en hel mottagningskommitté och flöjtade för fullt ”Sjung om studentens lyckliga dar”.

Dagen fortsatte med boule på en krog med boulebanor, ett civiliserat ställe där man kan få ett glas rosé för att släcka törsten om kloten rör upp alltför mycket grus och damm. Lagom mycket motion är det också, så där när man knappt har kommit ur sängen.

Man böjer sig ner efter ett klot, kastar det. Tar några steg fram till Lillen och de kastade kloten för att kolla vem som leder. Ja, och så går man tillbaka, sex meter eller så – och skulle man bli akut törstig så står det ett glas vin på mitten.

När vi kom tillbaka blev det en dubbel överrskning. Ett partytält stod i vår radhusträdgård och trängde undan nästan allt gräs. På trädgårdsgången mötte jag en kompis som bor på Öland, men som uppenbarligen tagit sig till Göteborg för att vara en del av överraskningen.

Men när jag kikade in i tälten kom den stora chocken. Det var en jäkla massa stolar och då ba’ – som yngre personer säger – var man tvungen att fråga om alla stolarna.

– Det är lugnt, sa vännen från de baltiska provinserna. Vi kör Corona-säkert och sitter bara på varannan stol.

Hans lögn lugnade mig tillfälligt, men sedan började människor trilla in. Från Stockholm och Oskarshamn, Västerås och Norrköping, ja och så en del från Hisingen.

Hustrun hade beställt vegetarisk catering. Inlagda kronärtskockor och goda kikärtsbiffar. Frukt och ost, oliver och bröd. Rätt menlösa rödbetsbiffar och en balja med tabbouleh, stor så att den såg ut att räcka till alla som bor på gatan och sedan ge rester till större delen av studentområdet som ligger strax bortom gymmet och Willys-butiken.

Sedan gick det som det brukar. Lång kväll med mat och människor. Halv fyra på natten stupade jag i säng. Mätt som en plätt och rätt välsmord av olika vinsorter.

Om man ska vara så där petnoga så kanske man ska påpeka att skolan där jag jobbat lägger ner all medieundervisning och då finns det inget jobb kvar för mig. En del kallar det kanske för att vara arbetslös, själv tycker jag det låter mycket bättre att vara student.

Det är väl som med en elev för en del år sedan. Hon hade lämnat in ett tämligen slätstruket arbete, men några ljuspunkter fanns det ändå. Just dem tog jag fasta på när jag pratade med henne om arbetet. Sade att det mesta var G men försökte uppmuntra henne med att det fanns en del som var G plus.

– G plus, sade hon. Jag hatar G plus. Jag tycker mycket bättre om VG minus.

Nu får jag klara mig själv en tid – utan både G plus och VG minus – sedan tänker jag gå i pension. Men under klara-mig-själv-tiden är jag öppen för förslag (på arbetsuppgifter alltså, inte på kvinnor). Någon som har något trevligt att erbjuda? Undervisning, skrivande, något med samhällsfrågor kanske.

Rostbiff, fransk potatissallad & rödvinsky – fräscht & enkelt

Etiketter

, , , , ,

Rostbiff är gott – och faktiskt väldigt enkelt att göra själv. Man behöver bara lite kött, en ugn och så lite tålamod, för det tar en stund.

Ja, det klart. Det är väldigt praktiskt med en stektermometer så man vet när köttet är klart.

Gör man en fransk potatissallad med vinägrett och kapris, så får köttet en uppiggande smakkompis, Det blir lite som tonartshöjningen i Eurovision när rostbiffen möter den lilla syran i vinägretten.

Gott, tycker jag.

Det här behövs till 5 – 6 personer:
1 kg rostbiff
1 tsk salt
svartpeppar
1 tsk timjan
olivolja
lite vatten

Enkel rödvinssky
1 rödlök
olivolja
1 liten nypa socker
ca ½ msk balsamvinäger
1 tsk timjan
2 – 3 dl rödvin, inte alltför strävt
spadet från rostbiffen

Recept på fransk potatissallad

Gör så här:
Sätt ugnen på 125 grader. Krydda rostbiffen på alla sidor. Bryn i olja runt om.

Lägg köttet i en ugnsform. Vispa ur stekpannan med aningen vatten och häll det i ugnsformen. Stick in en stektermometer och skjut in steken i ugnen. Vänd steken ett par gånger under tiden och häll på mer vatten om det ser ut att bli torrt. Låt köttet bo i ugnen  tills innertemperatur har kommit upp i ca 65 grader. Tar ca 1,5 – 2 timmar.

Ta ut köttet och låt det svalna i minst 30 minuter, men gärna ett par timmar. Skär upp köttet med vass kniv i tunna skivor. (Se till att du skär av muskelfibrerna, om du är osäker så titta innan du steker köttet – fibrerna syns då som ’trådar’)

Enkel rödvinssky. Skala och gravhacka löken. Fräs den i olja tills den mjuknar. Nypa ner lite socker och fräs det också. Häll i vinäger och vin. (Ta gärna lite vinäger i taget, så det inte blir för hög syra). Koka tills nästan hälften har kokat bort. Sila bort löken. Häll i stekskyn och koka ett par minuter. Ta en smaksked och justera smaken.

Jo, det var det där med fransk potatissallad. Vi hade en kompis hemma när vi käkade rostbiffen. När han fick se potatissalladen sa han.

– Aha, tysk potatissallad.

– Nej, för jävulen, sade jag. Den är fransk.

Men även om man möjligen kan bråka om potatissalladens ursprung, så är det i alla fall klart att rostbiffen är fransk. Engelsk rostbiff lagas på högre ugnsvärme och får ett helt grått ytterskikt och är helt blodig i mitten.

Inte så gott, tycker jag. Men det vet ju alla som har läst Asterix – att engelsmännen dödar sitt lamm två gånger. Först vid slakten och sedan vid tillagningen.

Bondbönor blir till en smakrik pastasås

Etiketter

,

Det finns få grönsaker som är lika bra på att luras som bondbönor. Man bär hem en stor påse, tar ur dem ur bönskidorna, och pillar bort de tjocka skalen runt varje böna.

Och då återstår en liten, liten tallrik med bondbönor som ligger bredvid en jättehög med skal och bönskidor.

Ser du de små ljusgröna sakerna som liksom gömmer sig bland tomat och paprika på bilden här ovan? Det är resultatet av 400 g bondbönor.

Men den där lilla högen med bondbönor är en skatt att vårda ömt, för det är en liten delikatess om du behandlar den vänligt. Viktigast är att inte koka dem, det ger mest bara mjöliga bönor, ungefär som tristaste modellen av vita bönor på burk.

Stek dem istället. Då får man spänstiga bönor med en liten, tilltalade nötsmak.

Som gjorda för en pastasås.

Det här behövs till 3 personer:
400 g bondbönor
1 pkt bacontärningar, 140g
1 stor knipplök eller annan mild lök
olivolja
salt & svartpeppar
1 tsk torkad timjan
1 paprika, gul eller röd
2 vitlöksklyftor
200 g goda (körsbärs)tomater, gärna i olika färger

Pasta och riven parmesan

Gör så här:
Sprita bondbönorna (ta ut dem ur skidorna), och ta bort det tjocka skalet runt bönorna. Skala lök och vitlök. Hacka löken och finhacka vitlöken. Kärna ur och strimla paprikan. Skär körsbärstomater i kvartar.

Stek bacon knaprigt utan extra olja. Ta upp bacon, häll i lite olja och fräs lök och bondbönor i ca 3 – 4 minuter. Lägg i paprika och vitlök, krydda med (lite) salt, svartpeppar och timjan. Fräs 3 – 4 minuter. I med körsbärstomater och bacon, fräs i ytterligare 3 – 4 minuter.

Koka pastan under tiden.

Min mamma, som dog i våras, berättade att bondbönor var något de åt hemma hos henne när hon var liten. Men de åt bönor stuvade med mjöl och mjölk. Och de åt bönorna med skalen kvar.

Visst, det var på en gård i Mälardalen. Och visst, det var många barn och det var fattiga tider under 30-talets depression.

Men ändå, det låter fruktansvärt äckligt.

Vad min mamma gillade bönorna? Hon grät och åt – och hon hatade varje enskild böna.

Anamma – Tex-mex-kryddade vegojärpar

Etiketter

, , , ,

”Jag fattar inte hur du kan komma på nya maträtter hela tiden” sade en släkting till mig för några dagar sedan. Det verkade som om hon tyckte att det var något mystiskt.

Men sanningen är mycket enkel. Jag stjäl.

Ja, alltså, jag stjäl inte maten. Inte recepten rakt av heller, men man får liksom en knuff av något man läser eller något man blir bjuden på.

Just så var det med de här vegojärparna. Dem blev vi bjudna på när vi var på landet i Blekinge förra veckan. Susanne hade stått inne i det trånga köket och grejat med maten. Till slut kom hon ut med ett fat smakliga järpar. Klart man åker hem till sitt stadskök och försöker få till lika goda vegobitar.

Det här behövs till 2 personer:
350 – 400 g Anamma vegofärs eller köttfärs
olivolja
(knappt) 1 tsk salt
1 tsk rökt paprika
½ tsk chili
½ spiskummin
svartpeppar
½ bunt persilja, hackad

Crème friache-sås
2 dl crème fraiche
1 vitlöksklyfta, skalad
salt & svartpeppar
spiskummin, rökt paprika & chili
½ bunt persilja, hackad

Gör så här:
Tina vegofärsen i ca 30 minuter. Blanda den med kryddorna och hackad persilja, det går enklast med händerna. Ta vatten på händerna och forma/rulla ganska stora järpar, som avlånga köttbullar ungefär. Stek i olja (medelvärme) tills de är klara, ca 12 – 15 minuter.

Blanda crème fraiche med kryddor, hackad persilja och pressad vitlök.

Väldigt många rätter funkar lika bra i ugnen som på spisen. Köttbullar kan man med fördel steka i ugnen – mycket lättare än i stekpannan om man ska fixa mat till många. Men just den här färsen trivs väldigt bra i stekpannan. Det är som om den smälter ut och får en stekyta när man lagar den ovanpå spisen, i ugnen blir den lite torrare.