Jag satt på en kräftskiva för en del år sedan. Värden höll med kräftor och ost, sallad och tilltugg. Men gästerna förväntades ta med egen dryck. Bredvid mig satt ett yngre par, trevliga och pratsamma av den där sort som brukar kallas för ”helt vanliga människor”.

När de skulle hälla upp vin, så langade de fram en flaska rött och förklarade självklart: ”Vitt vin är lika meningslöst som te”, och så hällde de upp.

Lite förvånad blev jag, även om jag får erkänna att jag faktiskt aldrig testat rött vin till skaldjur.

Men länge höll jag med dem att vitt vin var ganska meningslöst. Ja, något som behövdes till en del fisk- och skaldjursrätter, men annars mest onödigt.

Den fördomen höll i sig ända tills jag började åka till Alsace och upptäckte att vita viner kunde vara så mycket mer. Hög, klingande syra och ibland aningen restsötma, doftvärldar av äpple och päron och melon och…

Ja, du hör att jag går igång. Riesling är nog nu min favoritdruva nu för tiden, men den österrikiska grüner veltliner kommer inte så långt efter. Dessutom finns de österrikiska vinerna ibland till sympatiskt pris på Bolaget.

Skulle du råka köra förbi Systemet och få med dig en flaska Leth Grüner Veltliner 2022 (95 kronor, vitt, ekologiskt & hållbart val) så tror jag inte att du blir besviken. Det är ett sympatiskt vin med en lukt där man hittar päron och lime, något lite kryddigt och aningen söt melon.

De smakerna följer med in i munnen. Men viktigare är kanske att det är ett ungt, piggt och fruktigt vin.

På mig funkar det som ett uppåttjack. Jag blir på gott humör när får ett glas Leth Grüner – det fick jag härom veckan och det räddade min fredagskväll. Skreitorsk och ratatouille på tallriken. Grüner veltliner i glaset. Behövs det så mycket mer?

Vad gör man när kontot nästan är tomt men man ändå vill ha lite vin till helgen? Mitt anspråkslösa förslag är – köp en flaska Viña Maipo Chardonnay 2021 (65 kronor, vitt).

Det är ett piggt och friskt vin till ett osannolika lågt pris.

Visst, det är inget ”stort” vin, och har du tänkt att bjuda din vinsnobbiga granne på mat, så ska du kanske satsa på något annat. Men tänker du dig en ljummen laxsallad eller caesarsallad så ställ en flaska Maipo i kylen en stund innan du häller upp. Vinet funkar alldeles utmärkt till salladen, säkert också till vårens bufféer.

Trycker man ner näsan i glaset så möts man av ett glatt ”tjena”. Det är ett ungt gäng med fruktaromer – kanske mest persika – och lite citrus som hälsar välkommen. En basgång av något som man skulle kunna kalla för ”våt sten” sätter ut ramarna för vinet.

I munnen är det fortfarande ungt och piggt. Fruktaromerna och citrussmaken hänger med även här.

Jag ska erkänna att jag har fördomar mot det som i vinsammanhang kallas för Nya världen. Alltså Nordamerika, Sydafrika och Australien. De här fördomarna beror inte på att jag – i någon slags SD-chauvinism – tror att européer är smartare och bättre vinmakare.

Det handlar om att jag har druckit lite för många viner från Nya världen som bara har varit alldeles för mycket. Fläskiga alkohol- och fruktbomber, till glädje för ingen utom kanske vinhuset när de cashar in vinsten av försäljningen-

Jag tror att de fläskiga vinerna beror på två saker. Dels finns det säkert många som går på den typen av försäljning – på samma sätt som det finns kunder på kvarterspizzerian som går på att det ska vara fläskfilé, ägg och bearnaisesås på pizzan. Plus allt det vanliga.

Men det finns också en klimatologisk förklaring. I många av de här regionerna är det varmare – och då blir druvorna till små socker- och smakbomber. Vilket gärna ger viner med ”extra allt”.

Viña Maipo Chardonnay viker smart nog undan från de här blindskären. Visst, en aning tropiska frukter kan man förnimma, men mer är det inte.

Om det beror på att Maipo har skickliga vinmakare – eller om klimatet i chilenska Valle central är mindre hett… Det vet jag inte.

Men jag är tacksam för att ha sluppit det där med extra-allt-vinerna.

Nej, ett hyfsat vin behöver inte kosta 150 kronor, vara snobbigt och hypat av någon hipster-stribent med mer pengar än omdöme. Letar du efter ett vin till sensommarbuffén eller salladen, eller kanske till chèvre chaud (gratinerad getost med sallad) – då kan du leta på Bolagets hyllor för vita, franska viner. Börja med det billigaste vinet och följ hyllan tills du kommer till viner strax under hundralappen.

Där står La Gascogne par Alain Brumont 2021 (99 kronor, vitt). Det är ett piggt och fräscht vin med en tydlig – men inte avskräckande – syra. Lätta toner av svarta vinbärsblad och citrus virvlar in i munnen och gör mig på gott humör.

La Gascogne är lite som en trevlig hundvalp. Glad och snäll, pigg och självständig. Både sprallig och följsam, om du förstår vad jag menar.

Producenten Alain Brumont nere i sydvästra hörnet av Frankrike har använt två druvor till det här vinet. Gros manseng, en lokal druva som används för torra vita viner, men som jag inte har druckit i något annat vin. Den andra druvan är desto mer känd: Carbernet Sauvignon med sin typiska fräschör och lukt av svart vinbärsblad.

Just den lukten slår igenom när man sätter näsan över glaset – det luktar som när jag ställer mig vid svartvinbärsbusken i hörnet av vår trädgård. Lite citrus och kanske en örtkrydda finns också i det som näsans luktreceptorer fångar upp.

Så ta emot ett råd av en enkel själ. Knata iväg till Ica eller var du nu brukar handla, köp baguette och en skiva chèvre, sallad och kanske mango. Gå hem, skär upp salladen och mangon. Gratinera osten och brödet och servera chèvre chaud – gratinerad getost med mango en av sommarens sista soliga eftermiddagar.

En stund på uteplatsen eller balkongen. Sensommarsol, gratinerad getost och så ett glas trevligt vin. Sämre kan man ha det.

Är du en av dem som inte dricker vitt vin till kött? I så fall har jag ett litet förslag. Testa ett vitt vin, gärna en Riesling med ganska hög syra och aningen restsötma – inte ett halvtorrt vin, men med en sötma som man kan ana. Ta och och drick ett glas till fläskkött. (Är du riktigt skeptisk kan du ha en flaska rött inom räckhåll om du skulle drabbas av akut aversion).

Du kan testa det vita vinet till ugnsstekt fläskkarré och gräddsås eller till en alsacisk gryta. Känn hur den lilla sötman i vinet liksom tar tag i den lilla, lilla sötma som finns i fläskköttet – och känn hur smaken stramas upp av vinets syra.

Jag säger inte att du måste gilla det, men testa en gång. För det kan ju vara så att det blir en ny favorit.

Att jag alls hamnat på fläskkött-och-vitt-vin-spåret beror säkert på Alsace. Där liknar maten den tyska kusinen på andra sidan Rhen. Det är gott om fläskkött, om man säger så.

Men Alsace är en nordlig provins när det kommer till vinodling, det är alltså ett område där det är lättare att odla vita druvor än röda.

Resultatet blir fläsk på tallriken och vitt vin i glaset. Och ja, jag upptäckte att det var gott.

Häromdagen lekte vi Alsace hemma i vårt kök. I ugnen stod en porc aux deux pommes, alltså en gryta med fläskkött, lök, potatis och äpple. I glasen hällde vi upp en skvätt vitt vin.

Men vi svek de alsaciska traditionen för en flaska från tyska Pfalz, alltså området strax norr om fransk-tyska gränsen. Det blev en väl kyld von Winning Riesling 2020 (119 kronor, vitt).

Vinet kombinerar den höga syran med en ganska tydlig restsötma. Det är ganska fylligt och tar liksom en självklar plats i munnen. Men den tydliga syran gör att det inte känns platt och socker-klistrigt.

Lukten är som att stiga in i en trevlig, fruktig värld av äpplen och päron. Lite mineral och citrussyrlighet hittar man också.

Som du anar tycker jag att vinet och grytan var en lyckad kombination. Inte minst för att löken och äpplet i grytan lyfte fram sötman .

Tycker du nu ändå att kombinationen av syra och sötma låter konstigt? Fundera då ett ögonblick på hur svensk mat är uppbyggd. Vad är kålpudding med lingonsylt? Eller stek med gräddsås och gelé?

Jomen, jag trodde väl att du skulle se sambandet.

Välkommen in i det vina vinets förlovade land, du också.