Ibland brukar jag köpa lagringsdugliga viner och stoppa in dem i en källarskrubb. Där brukar de bli liggande. Och så blir de liggande.

Inte för att de är bortglömda, utan för att rätt tillfälle att dricka dem aldrig kommer. Man kan liksom inte ta en flaska röd Bordeaux till en vanlig fläskkotlett. Och panerad torsk är inte tillräckligt för att korka upp en hyfsad Riesling.

Men när de ligger där på hyllan och väntar på rätt tillfälle som aldrig kommer, så hinner de bli ganska gamla.

En gång för några månader sedan hämtade jag upp två flaskor Trimbach Riesling från källaren, en årgång 2011 och en från 2017. Vi hade bjudit två vinintresserade kompisar på mat, och jag trodde att de skulle uppskatta vinerna – om de nu inte var för gamla.

Jag förklarade läget och så hällde jag upp en skvätt av 2011:an i glasen. En av gästerna tryckte ner näsan i glaset och så förvreds hennes ansikte. Jag tror att hon sade något om rutten och äcklig skumbanan innan hon hällde ut vinet.

Vad hennes man sade kommer jag ihåg klart: ”Det luktar växellådsolja”.

Jag förstår omdömet även om jag är imponerad av den som kan skilja lukten av växellådsolja från råolja, tjockolja och andra oljor. För visst luktade det petroleum, det är liksom en doft inbyggd i viner som kommer från rieslingdruvan.

Själv tyckte jag vinerna var goda. 2011:an var kanske lite på gränsen, men 2017 års vin tyckte jag var supergott.

Men hur gör man då om man vill ha moget vin utan att lagra det själv (och riskera att gästerna häller ut ens vin)?

Ett sätt är att köpa en flaska Chateau Briand 2016 (119 kronor, rött). Då är det producenten som lagrar vinet, i det här fallet har det legat i Bordeaux i så där nio år innan det skeppades till Sverige.

Chateau Briand är nästan helt gjort på merlotdruvan, producenten har bara stoppat i 10 % cabernet sauvignon. Men resultatet har blivit en klart trevlig bekantskap.

Stor och djup lukt, men ändå lite försiktig. Så där som hos någon som inte vill tränga sig på. Lite fatlagring hittar man också, och en trevlig ton av mörka bär.

I munnen är det sympatiska och avrundade tanniner, ingenting som skrämmer moster Märta med andra ord. Fylligt smak som uppfyller både munnen och mitt sinne. Till påskens lamm, som i år var lammytterfilé, blev det en rasande bra kombo.

Det är ett vin som jag gärna återvänder till. Eller om man så vill: Chateau Briand är en mogen och sympatisk fransman.

Så fram med mörkt kött och smakrika ostar när han kommer. Glöm inte baguetten!

Om man kunde göra om viner till nationaliteter så skulle Réserve de Bonpas 2024 (109 kronor på Systemet, rött) utan tvekan bli amerikan. Du vet en sådan där som slår ut med bägge armarna och säger: ”Nice to meet you. Sätt dig här och prata. Och du, vill ha lite mat, vi grillar”.

Här snackar vi inte om sura slemfiskar – som några inte helt obekanta politiker på Pennsylvania Avenue, inte heller om halvfascistiska stormtrupper som skjuter ihjäl avväpnade medborgare. Nej, om man vill hålla sig till nuvarande Nordamerika, så är det Minnesota nice, vi pratar om.

Vinet är öppet, generöst och välkomnande. På gränsen till det alltför öppna – åter en referens till nice-to-meet-you-stilen. I näsan är det fruktigt med mörka bär och frukter. Kanske lite körsbär, och någon örtkrydda som far förbi.

När man tar en klunk så är det först öppet och snällt, men sedan kommer lite strävhet. Det är tur för annars skulle det bli alltför ytligt.

Jag tror det här är ett vin att komma ihåg om tre, fyra månader. Ute är det försommar – solen lyser, shortsen är på och från grillen lägger man upp fläskkarré och lammkorv.

När man står där på Bolaget är det inte alltid så lätt att välja rätt. Det ska vara ett vin med rejäla tanniner, tycker du. Nej, det ska vara mjukare, tycker din partner.

Och så får det inte vara för dyrt – och mitt när du står där vid rödvinshyllans övergång från Frankrike till Italien, så börjar du tveka: ”Var det Wallenbergare eller ugnsstekt fläskkarré vi skulle ha till middag?”.

I det läget finns ett bra råd: satsa på ett etablerat vin från ett invant område. (Fantasifulla tyska viner i flaskor formade till tomtar och troll, kan du lugnt släppa – eller möjligen köpa till din ovän).

Just ett sådant stabilt vin är Chateau de Seguin 2023 (rött, 119 kronor). Det är något så ovanligt som en Bordeaux man faktiskt har råd med, dessutom ett vin som levererar år efter år.

2023 års upplaga är inget undantag. Djup och trevlig lukt av frukt och mörka bär (björnbär, säger hustrun) och lite fat. I munnen erbjuder vinet först fruktiga toner, men stramar upp sig och får en bra ryggrad av strävhet.

Man kan väl säga så här: om du inte kommer ihåg om det var Wallenbergare eller fläskkarré till middag, så funkar det med Chateau de Seguin. (Själva delade vi en flaska till fläskkarré Roland). Men bäst kommer vinet till sin rätt med en biff på tallriken, kanske en entrecote med vitlöks- och persiljesmör.

DN:s snobbiga vinskribent Alf Tumble skriver nästan alltid om viner jag inte har råd att köpa. Priset tog han för några år sedan när han föreslog att man skulle köpa två flaskor vin à 300 kronor styck för att ha till en lunch. 600 spänn för en lunch med en arbetskamrat!

Men i helgen hände något. Alf Tumble skrev om svamprisotto så det vattnades i munnen. Till maten föreslog han ett Barbera-vin från Piemonte, till exempel Raimonda Barbera d’Alba 2023 (119 kronor, rött).

Ett vin man har råd med – och en maträtt som är en favorit. Klart jag gick igång, så det blev en tur till Bolaget för att skaffa vin. Svampen (blandad) plockade jag på Ica, och sedan var det bara hem och sätta i gång.

Risotton gjorde jag på kvarngryn. Men det är inget jag kan rekommendera. Det blev för tuggigt, alltså alltför al dente. Nästa gång väljer jag nog vanligt risottoris eller havreris som får koka lite för länge för att få en textur som passar mig.

Men vinet var lätt att komma överens med. Öppet, generöst och fruktigt, med stor lukt som lovade fatlagring och mörka bär. I munnen gled de mörka bären mer mot körsbär. Och i slutet av smaken fanns en uppfriskande fruktsyra, som liksom ropade ”Ta en klunk till”.

Jag och vinet blev helt enkelt tjenis med varandra. Alltså ett vin som jag kommer att återvända till.