Vi hyrde en campingstuga på Kullahalvön i nordvästra Skåne. Det blev ett par dagar i förra veckan, en minisemester medan vädret fortfarande var milt och välkomnande.

Kullahalvön är verkligen ett landskap jag gillar. Öppna fält med betande kor och små skogsdungar. Gott om hästgårdar och korsvirkeshus.

Och så Arild med fiskarstugor och vibbar av överklassens sommarnöje i början av förra seklet.

Alldeles innan man kommer fram till semesterorten ligger Arild vingård. För sju år sedan var jag där i början av oktober och skördade vindruvor.

Nu stannade jag vid samma vinfält och gick ut och smakade på Solaris-druvorna. Jodå, de var mogna (i alla fall för att äta). Söta små druvor med massa kärnor, och gott om tanniner i skalet.

I stugan vi hyrde fanns spis, ugn och mikro. Det utlovade ägarna, men de hade glömt att skriva vad som inte fanns – något man kunde använda för att laga maten. Vi hittade en (1) stekpanna och en långpanna så skitig att vi avstod från att ens försöka göra rent den.

Men i pannan stekte vi några biffar och det går faktiskt att äta mikrovärmd potatisgratäng. Till det drack vi en flaska Terre de Mistral 2024 (99 kronor, rött, ekologiskt). Som namnet antyder är det ett vin från södra Rhone-dalen där den kalla Mistral-vinden blåser från norr och ända ner till Provence.

Terre de Mistral är verkligen ett vin som gillar kött och potatisgratäng (säger inte nej till en ostbit heller). Det är som om proteinerna i maten rundar av vinet. Inte strävheten, men syran blir rundare och bryter fint mot det gräddiga och animala.

Sätter man dit näsan så möts man av mörka, lite söta bär. Lite kryddighet och så hela doften av södra Rhône. Vinet är också gjort på en vanlig druvmix av grenache, syrah, carignan och mourvedre.

Det är med andra ord ett öppet vin, välkomnande och inbjudande. Ett vin som liksom ber om sällskap – av biffen och potatisgratängen och osten och kanske av bearaisesåsen.

Ja, du fattar. Här snackar vi fredagsvin.

Dessutom till liten peng.

Ibland brukar jag köpa lagringsdugliga viner och stoppa in dem i en källarskrubb. Där brukar de bli liggande. Och så blir de liggande.

Inte för att de är bortglömda, utan för att rätt tillfälle att dricka dem aldrig kommer. Man kan liksom inte ta en flaska röd Bordeaux till en vanlig fläskkotlett. Och panerad torsk är inte tillräckligt för att korka upp en hyfsad Riesling.

Men när de ligger där på hyllan och väntar på rätt tillfälle som aldrig kommer, så hinner de bli ganska gamla.

En gång för några månader sedan hämtade jag upp två flaskor Trimbach Riesling från källaren, en årgång 2011 och en från 2017. Vi hade bjudit två vinintresserade kompisar på mat, och jag trodde att de skulle uppskatta vinerna – om de nu inte var för gamla.

Jag förklarade läget och så hällde jag upp en skvätt av 2011:an i glasen. En av gästerna tryckte ner näsan i glaset och så förvreds hennes ansikte. Jag tror att hon sade något om rutten och äcklig skumbanan innan hon hällde ut vinet.

Vad hennes man sade kommer jag ihåg klart: ”Det luktar växellådsolja”.

Jag förstår omdömet även om jag är imponerad av den som kan skilja lukten av växellådsolja från råolja, tjockolja och andra oljor. För visst luktade det petroleum, det är liksom en doft inbyggd i viner som kommer från rieslingdruvan.

Själv tyckte jag vinerna var goda. 2011:an var kanske lite på gränsen, men 2017 års vin tyckte jag var supergott.

Men hur gör man då om man vill ha moget vin utan att lagra det själv (och riskera att gästerna häller ut ens vin)?

Ett sätt är att köpa en flaska Chateau Briand 2016 (119 kronor, rött). Då är det producenten som lagrar vinet, i det här fallet har det legat i Bordeaux i så där nio år innan det skeppades till Sverige.

Chateau Briand är nästan helt gjort på merlotdruvan, producenten har bara stoppat i 10 % cabernet sauvignon. Men resultatet har blivit en klart trevlig bekantskap.

Stor och djup lukt, men ändå lite försiktig. Så där som hos någon som inte vill tränga sig på. Lite fatlagring hittar man också, och en trevlig ton av mörka bär.

I munnen är det sympatiska och avrundade tanniner, ingenting som skrämmer moster Märta med andra ord. Fylligt smak som uppfyller både munnen och mitt sinne. Till påskens lamm, som i år var lammytterfilé, blev det en rasande bra kombo.

Det är ett vin som jag gärna återvänder till. Eller om man så vill: Chateau Briand är en mogen och sympatisk fransman.

Så fram med mörkt kött och smakrika ostar när han kommer. Glöm inte baguetten!

Om man kunde göra om viner till nationaliteter så skulle Réserve de Bonpas 2024 (109 kronor på Systemet, rött) utan tvekan bli amerikan. Du vet en sådan där som slår ut med bägge armarna och säger: ”Nice to meet you. Sätt dig här och prata. Och du, vill ha lite mat, vi grillar”.

Här snackar vi inte om sura slemfiskar – som några inte helt obekanta politiker på Pennsylvania Avenue, inte heller om halvfascistiska stormtrupper som skjuter ihjäl avväpnade medborgare. Nej, om man vill hålla sig till nuvarande Nordamerika, så är det Minnesota nice, vi pratar om.

Vinet är öppet, generöst och välkomnande. På gränsen till det alltför öppna – åter en referens till nice-to-meet-you-stilen. I näsan är det fruktigt med mörka bär och frukter. Kanske lite körsbär, och någon örtkrydda som far förbi.

När man tar en klunk så är det först öppet och snällt, men sedan kommer lite strävhet. Det är tur för annars skulle det bli alltför ytligt.

Jag tror det här är ett vin att komma ihåg om tre, fyra månader. Ute är det försommar – solen lyser, shortsen är på och från grillen lägger man upp fläskkarré och lammkorv.