Vänner! Hittills har jag skrivit 999 inlägg på den här bloggen. Här publiceras den tusende texten på Vin, mat, Alsace. Den text som skulle bli en lysande fanfar över ett jävligt roligt projekt som jag levt med i snart åtta år.

Just nu känns det lite tveksamt att fira. Det är lite för många som dör, lite för många som lider – eller som sätter munskyddet på plats och försöker förtränga ångesten.

Men vi backar bandet lite. Det är en ljummen sensommardag i augusti 2012. Scenen är ett halvtomt klassrum, en massa datorer och en föreläsare som mal på om hur man kan använda social medier i jobbet.

– Jaha, tänkte jag. Morsning och goodbye. Vad ska jag med bloggar till?

Men så slog det mig. Man kan skriva om mat – och om vin. Och så kanske man kan lägga till en del om Frankrike och Alsace.

Den här fortbildningsdagen gick fort. Jag hade hittat en anledning att sitta kvar och trycka på datorns alla tangenter.

Och sedan har det bara rullat på. Jag har publicerat cirka 680 recept, ett gäng inlägg om vin och en del om resor.

Totalt har det blivit 304 000 ord, cirka 2 000 000 tecken. Det motsvarar ungefär 3 tjocka tegelstensromaner. Man kanske skulle blivit författare istället…

Bloggen har fått mig att testa massor av nya maträtter och den har liksom gett mig en anledning att kliva fram till vinproducenter och andra spännande människor och säga:

– Hallå, jag skulle vilja fråga dig om…

Det gäller både Jonas Ivarsson på Arilds vingård i Skåne och Guillaume Gonfrier på vingården som producerar Chateau Tanesse i Bordeaux.

Men flest gånger har det handlat om Gerard Waegell i byn Nothalten ett par mil norr om Colmar i Alsace. Honom har vi besökt ett 10-tal gånger för att testa hans vin. Vänligt och ibland på pedagogiskt långsam tyska har han berättat.

Vi har lärt oss om hur hårt livet är för vinbönder. Gerard har fått byta ur både en och två leder för att kunna fortsätta på sin lilla vingård.

Och en förmiddag för snart tre år sedan hängde vi med honom ute på vinfältet. Han beskar vinstockarna, men det såg mest ut som om han klippte häck en en sådan där jättesmal traktor som behövs för att kunna köra mellan vinraderna.

För mig har Vin, mat, Alsace bara varit en trevlig erfarenhet. (Okej då, ibland har jag stressats över att flödet måste matas med nya inlägg för att inte torka ihop till en ogin liten bäck.)

Jag är inte lika säker på att resten av familjen är lika positivt inställda. För dem har det inneburit en stressad matlagare som testar nya maträtter både en och två gånger – samma maträtt, alltså.

Och framför allt har det inneburit väntan. Först har jag lagat maten och så har jag sagt:

– Vänta, jag ska bara fota först.

Först därefter har det blivit dags för middag.

Bloggen har också inneburit kompisar som bara finns i cyberrymden. En vänlig vinbloggare i Västerås, en pensionär i Hjo och en norsk tjej som med åren blivit matkändis i vårt västra grannland. Och två stockholmsbloggare och en kalmarit och en ung norska och…

Många läsare har också hört av sig. Det är klart uppiggande med kommentarer och gilla-märken. Några läsare har till och med lagat maten, dukat fint och sedan fotat den som ett tack för receptet. Tack för de hälsningarna!

Men den mest överraskande är nog varifrån läsarna kommer. Jag har vant mig vid att vissa år har nästan 10 procent kommit från USA. ”Det är väl inte så konstigt, alltid finns det någon svenskamerikan” har jag tänkt.

Men läsare från Georgien, Rwanda och Bhutan… Jag undrar verkligen hur de hittat till Vin, mat, Alsace. Kanske är det Googles frikostiga återgivning av bilder som fått dem att och klicka på någon konstig köttbulle.

Författaren Lars Gustafsson var en av mina husgudar när jag var ung, särskilt romansviten Sprickorna i muren. Där skriver han om höststormen 1969, den första ”moderna” stormen som blåste ner stora mängder skog – och massor av tak.

Jag minns den här stormen som ett spännande äventyr. Bara 11 år gammal fick jag åka runt med med min morbror som var bonde. Han körde en skruttig gammal Renault 4 och hade en örnnäsa som nästan kunde mäta sig med Charles de Gaulle.

Den här kvällen åkte vi runt på snöiga vägar och sågade upp träd som fallit över vägen, så att bilar skulle kunna passera.

För Lars Gustafsson var stormen inget äventyr. Den var symbolen för det nya; stormen som gjorde rent hus med det gamla och förljugna.

Och jag tänker på honom för utanför fönstret rasar en aprilstorm så våldsam att jag blir rädd för att den stora asken vid gaveln ska blåsa ner och krossa delar av vårt tak.

Om höststormen -69 blåste ut det förljugna i efterkrigstidens Europa, så hoppas jag att aprilstormen -20 blåser ut skräcken och ångesten som nu hotar att slå klorna i människorna.

För aldrig har väl behovet av att fira varit större. När allt är frid och fröjd och allt går framåt och blir bättre och bättre – då firar man.

Men då behöver man det inte. Det är nu vi behöver tröst och glädje och gemenskap – och något att fira.

För som Lars Gustafsson skriver som ett mantra i första delen av romansviten: ”Vi börjar om igen. Vi ger oss inte.”