Har du funderat på hur den perfekta värdinnan – eller värden – ska vara. Du vet en sådan där som liksom ser gästens behov innan man själv gör det.

Står man där ensam med ett glas i hörnet, så dyker hon – eller han – upp och börjar småprata. Början man leta med ögonen efter mat, så har hon – eller han – redan hunnit räcka fram fatet med alla godsakerna.

Skulle man utnämna ett vin till den perfekta värdinna, så får det bli Delas Saint-Esprit 2021 (129 kronor, rött). Viner är välkomnande – det är liksom ”tjena, kul att du kunde komma” redan från första klunken. Det är alltså ett vidöppet vin.

Ändå är det inget mesigt vin. Tanninerna är nedtonade, men de finns där. Liksom bär, aningen krydda och fat. Och kanske bäst av allt: i slutet av smaken finns en liten, pigg syra som inbjuder till att ta en tugga till av maten.

Det där med bär och fat och krydda, det har sensorerna redan fattat – för de mötte dig redan när du satte den över vinglaset.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag förundras ofta över de som ord som vinskribenter använder.  Delas Saint-Esprit ska – enligt Bolagets hemsida – lukta skogshallon. Okej, för hallon, det vet jag på ett ungefär hur det luktar. Men hur i helvete kan man känna skillnad på lukten av trädgårdshallon och skogshallon?

Eller vad sägs om den ganska vanliga beskrivningen vit blomsteräng – vad skiljer den från en helt vanlig, bonnig blomsteräng?

Men allt det där är kanske bara snobbism… Då kan det vara värt att veta: Delas Saint-Esprit är ett av många bra viner från södra Rhone-dalen, gjorda på druvblandningar där syrah håller i taktpinnen.

Alltså ett vin som du kan bära hem till fredagsbiffen – eller kanske dricka vinet till provencalska rullader med vitlök & rökt sidfläsk – utan att få skäll.

För en del år sedan hade jag en elev med en adhd-diagnos. Han var trevlig och sympatisk, men han var också som man ”ska” vara med den diagnosen. Han hoppade upp och ner, gick ut och in, och han pratade oavbrutet. Ibland var det nästan omöjligt att ha lektion.

En gång fick jag nog, och sa uppriktigt, men med vädjande röst.

– Kan du inte bara hålla käften?

Samtidigt som jag sa det så tänkte jag ”nej, det är ju just det du inte kan”, och så kände jag mig lite korkad.

Jag kommer att tänka på den här killen när jag funderar på vin. För det finns rätt mycket vin som liksom har en adhd-diagnos. Det är vin som ska höras och synas, vin som larmar högt med inbyggda fruktbomber och rökighet och hård fatlagring och bara alldeles för mycket av extra-allting-och-lite-mer-på-toppen.

Då är det skönt med vin som liksom håller sig på mattan. Vin som lyssnar av maten och klarar av att samspela med det som finns på tallriken – istället för att bara skrika rakt ut.

Ett vin som klarar det samspelet bra är Chateau de Seguin 2020 (109 kronor, rött). Det är ett trevligt bordeauxvin, dessutom till ett pris som man kan betala – nu i ny årgång.

När man sticker ner näsan i glaset så är det frukt och fat som möter, lite svarta vinbär och massor av mustigt rödvin. I munnen är det frukt och mörka bär, fat och en trevlig pigg ton som gör att man blir på gott humör. Funkar lite som körsbärssmaken i italienska viner.

Vin drack en flaska i fredags till biff och potatisgratäng. Och det var helg och det var höst, och det var ett vin som gav precis lagom mycket motstånd för att inte bli överkört av maten.

Man kan säga att vi trivdes.

Hur luktar egentligen ett vin? Jag menar, stick ner näsan i ett glas med rödvin och vädra med näsborrarna. Visst säger dina luktreceptorer mest av allt: ”det luktar rödvin”?

Men om man istället frågar vad du associerar till så blir det lite annorlunda. När det kommer till rött vin så tänker jag ofta på höst. Det kan vara lukten av mogna mörka bär. Eller en dov och tung lukt, lite som i en källare. Eller det kan dra mot rått kött och charkuterier.

Men Saint Clair Pinot Noir 2020 (109 kronor, rött) ger mig helt andra associationer. När jag drar in vinets doft och låter den säga hej på receptorerna i näsan så svarar de ”det här luktar sommar”.

Jag vet inte säkert varför jag får den associationen. Kanske luktar det bär, som jordgubbar och hallon (”vinbär”, säger hustrun). Kanske är det blomdoft, kanske en lätt örtkrydda.

I munnen är det mustigt, men framför allt är det ett slankt vin – inget extra-allt-tjafs. Jag tror att det beror både på druvan och ursprunget. Pinot Noir ger inga fruktbomber, i alla fall inte i svalare klimat.

Saint Clair-vinet kommer från norra delen av Nya Zeelands sydö. Där är somrarna svala med dagstemperaturer på 23 – 25 grader, och nätterna är aningen kallare än svenska sommarnätter. Och då slipper man allt det där överlastade prålet.

Vi drack en flaska till en italiensk kycklinggryta. Det var ett sällskap som vinet tyckte om, inte minst för att vinet lätta syrlighet bröt udden av den feta känsla som ofta finns i grytor.

Jag tror man kan säga att vinet gillar kyckling i alla former, och så gillar det vegetariska rätter som inte är alltför hårt kryddade.

Men det bästa av allt: när du skruvar av kapsylen, så möts du av lite sommar.

Inte så illa så här början av oktober.

Måste ett vin kosta 150 spänn och vara så där ”fint”? Heta något med Chateau och ha lång eftersmak?

Jag tycker att det beror på hur man ska använda vinet. Har du varit hos slaktaren och handlat hängmörad entrecote som du steker i smör och olivolja så att köttbiten får en fin röd-rosa kärna. Då vore det väl ganska korkat att leta upp Bolagets absolut billigaste rödvin i en pappkartong.

Men har du tänkt bjuda över grannarna på grillad fläskkarré nu till helgen, då kommer vinvalet i ett helt annat läge. Maten är utomhus och om den svenska sommaren är som den brukar så kommer vinet att bli kylas och bli kallare än planerat. Dessutom är det inte bara maten och vinet som luktar – utan även röken från grillen och grannens nyklippta gräs som släpper ifrån sig en massa lukter när kvällsfukten kommer smygande.

Då känns inte det där vinet för 150 pix så lockande längre.

Bättre då att satsa på ett robust vin som klarar av de tuffa utmaningarna av rök och nyslaget gräs. Gärna ett saftigt och fruktigt vin som bjuder upp till dans med både köttbiten och de smakrika tillbehören.

Ett sådant vin är Charteau Saint-Sernin 2019 (89 kronor, rött) från Cahors i sydvästra Frankrike. Druvan Malbec brukar ge kraftigare och tuffare viner, men här är resultatet ett annat.

Lukten är försiktig, men det känns lite som om du satt näsan över ett fat med mörka bär. Smaken är öppen och välkomnande, lite som om de mörka bären har fått fart och glatt studsar runt i vinvärlden.

En grillad biff tycker jag skulle sitta fint till vinet. Eller kanske smakrika korvar, typ Kabanoss eller Kolbasz. Eller varför inte lammstek i skivor med en smakrik ratatouille?

Det finns viner som är svåra att komma in på livet. Sträva som sandpapper och allmänt taggiga. Eller parfymerade som en medelålders överklass-wannabe med alltför mycket bling-bling runt handlederna.

Och så finns det de där kamraterna som liksom kommer in till matbordet, slår sig ner och säger ”Ah, vi tar ett glas tillsammans, du och jag”.

Cycliste 2020 (94 kronor, rött, ekologiskt) tillhör utan tvekan den senare kategorin. Det är ett öppet, lättillgängligt och inbjudande vin från södra Rhône-dalen. Fruktig lukt med lite fat, viol och mörka bär. I munnen finns de mörka bären kvar, men också en strävhet som ger ryggrad. Och en liten pigg syra – lite som ett rött körsbär – som gör att vinet funkar bra till mat.

Cycliste trivs tillsammans med en biff, men skäms inte för sig om det skulle stå en gratäng eller en bit ost på bordet.

Det finns en sak jag ogillar med det här vinet – namnet. Vem kommer på att döpa ett vin till Cycliste? Mer än marknadsförare som går på speed och vinmakare med dåligt självförtroende?

Men det klart. Namnet ger mig möjlighet att berätta att jag har köpt en ny cykel, och med den kör jag en liten tur varje dag. Det är härlig motion, som man kan hålla just under svettnivån – även om backarna har blivit brantare de senaste åren.

Men det klart – alltför ofta kommer jag på att en liten paus vore bra. Och då stannar jag och tar en kaffe, och tar man en kaffe vill man ha något till kaffet, så då blir det en kula glass eller en kaka.

Klart trevligt. Men inte fan blir man smalare.

Har du tänkt bjuda moster Märta eller andra släktingar på middag i påsk? Kanske blir det en lammstek med örter? Då föreslår jag att du tar en tur till Bolaget. Letar upp hyllorna med rött vin från Frankrike. När du kommer till Alain Jaume Côtes du Rhône Grand Veneur 2020 (119 kronor, rött, ekologiskt) så sträcker du ut handen och greppar en flaska eller två.

Det är ett säkert kort i en lättgillad stil, som säkert går hem hos släktingarna. Ja, det klart. Besserwissern Bo – han som säger att det inte finns några bra viner under 200 kronor – kommer säkert att klaga. Men det gör han ju alltid.

Alain Jaume Côte du Rhône Grand Veneur är öppet och inbjudande. Just därför funkar det till många olika människors smaklökar. Lukten är djup och fylld av mörka bär. Kanske lite ”mörka” körsbär om du förstår vad jag menar. Lite kryddigt, lite fruktigt, lite syra.

När man tar en klunk av vinet så finns de mörka, lite söta bären kvar. Det är absolut inte ett sött vin, men de mörka bären lindar in druvornas strävhet – och dricker du vinet till kött eller potatisgratäng eller ost blir det nästan sammetslent.

I slutet av smaken finns en syra som piggar upp och gör att man vill ta lite mer av maten – och berömma kocken för den goda lammsteken.

Och det var väl ungefär det du ville uppnå?

Någon mer än jag som har tröttnat på svulstiga, fruktiga, alkoholmättade viner som liksom kör extra-allt i varje andetag? De där som är vinets motsvarighet till pizzan med ”allt” på toppen – både bacon och lök, bearnaise och ett stekt ägg.

Då är Chateau de Seguin 2019 (109 kronor, rött) en lisa för själen – och för smaklökarna, såklart. Det är ett vin som rättar in sig i ledet och släpper fram smakerna från maten utan att skämmas. Vi drack en fredagsflaska till stekta hamburgare och grönsaker med nobissås och smashad potatis. Har du aldrig testat Werner Vögelis majonnäsliknande sås så är det dags nu. Smakar som majonnäs, men lite lättare och fräschare.

Nåja, tillbaka till vinet. I min mun är det ett välkomponerat vin där alla lagdelar drar åt samma håll, sportkommentatorn skulle säga. Ändå är det ett fruktigt vin med hög alkoholhalt – borde alltså vara ett extra-allt-vin som jag nyss ondgjorde mig över.

Men här hålls de tendenserna tillbaka av trevlig strävhet och frukten är liksom mer följsam. Lite fat och svarta vinbär hittar man i lukten. Lite pigga syror i smaken.

Till sist kan jag inte avhålla mig från att berätta vad proffsen skriver om Chateau de Seguin. På Systemets hemsida får man veta att vinet har en ”fruktig doft med fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, örter, choklad, korinte och vanilj”. I munnen har det en ”fruktig smak med fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, örter, korinter, choklad och vanilj”.

Det låter väl som en rätt vanlig beskrivning av vin, eller hur?

Men på Alko i Finland där är man lite mer direkt, om man säger så. Där beskriver man Chateau de Seguin så här: ”Medelfyllig, höga tanniner, surkörsbärskaraktär, svartvinbärig, mogen tranbärighet, lätta cedertoner”.

Mycket mer direkt, alltså.

Fan vet om inte det är en sannare beskrivning.

En kompis sade för en tid sedan: ”Ni måste ha världens mest fotograferade matbord”. Han syftade på det brunbetsade slagbord som syns runt flaskan på bilden här ovan.

Och visst, han har rätt. När jag inte vet vilken rekvisita och bakgrund som ska vara till en bild – eller när jag inte orkar göra det där lilla extra – då blir det ofta bara det här bordet. Men sällan har bordets uttryck träffat så rätt som det gör till det här vinet.

Delas Saint-Esprit 2019 (109 kronor, rött) är ett hederligt vin, fast förankrat i Rhône-dalens vintradition. Lukten är djup och ger tydliga här-kommer-det-riktigt-rödtjut-signaler. Mörka bär, lite kryddor och viol. Lite drag av kött och charkuterier, tycker jag också man hittar.

Det är tilltalande lukt som gör att man vill ta en klunk av vinet – och lukt och smak hänger ihop. I munnen är det fortfarande mörka bär, lite kryddor och fat. Men det har en ganska balanserad strävhet – tanninerna är inte så bråkiga som de kan vara på riktigt unga viner. De kompletteras av en lätt, men tydlig syra som hjälper till att stama upp vinet.

Jag drack Saint-Esprit i fredags när hustrun var på rymmen över helgen. Något måste man ju pigga upp sig med så det blev lamm och potatisgratäng, och så lite rödtjut.

Gott, tyckte jag.