Det finns viner som är svåra att komma in på livet. Sträva som sandpapper och allmänt taggiga. Eller parfymerade som en medelålders överklass-wannabe med alltför mycket bling-bling runt handlederna.

Och så finns det de där kamraterna som liksom kommer in till matbordet, slår sig ner och säger ”Ah, vi tar ett glas tillsammans, du och jag”.

Cycliste 2020 (94 kronor, rött, ekologiskt) tillhör utan tvekan den senare kategorin. Det är ett öppet, lättillgängligt och inbjudande vin från södra Rhône-dalen. Fruktig lukt med lite fat, viol och mörka bär. I munnen finns de mörka bären kvar, men också en strävhet som ger ryggrad. Och en liten pigg syra – lite som ett rött körsbär – som gör att vinet funkar bra till mat.

Cycliste trivs tillsammans med en biff, men skäms inte för sig om det skulle stå en gratäng eller en bit ost på bordet.

Det finns en sak jag ogillar med det här vinet – namnet. Vem kommer på att döpa ett vin till Cycliste? Mer än marknadsförare som går på speed och vinmakare med dåligt självförtroende?

Men det klart. Namnet ger mig möjlighet att berätta att jag har köpt en ny cykel, och med den kör jag en liten tur varje dag. Det är härlig motion, som man kan hålla just under svettnivån – även om backarna har blivit brantare de senaste åren.

Men det klart – alltför ofta kommer jag på att en liten paus vore bra. Och då stannar jag och tar en kaffe, och tar man en kaffe vill man ha något till kaffet, så då blir det en kula glass eller en kaka.

Klart trevligt. Men inte fan blir man smalare.

Har du tänkt bjuda moster Märta eller andra släktingar på middag i påsk? Kanske blir det en lammstek med örter? Då föreslår jag att du tar en tur till Bolaget. Letar upp hyllorna med rött vin från Frankrike. När du kommer till Alain Jaume Côtes du Rhône Grand Veneur 2020 (119 kronor, rött, ekologiskt) så sträcker du ut handen och greppar en flaska eller två.

Det är ett säkert kort i en lättgillad stil, som säkert går hem hos släktingarna. Ja, det klart. Besserwissern Bo – han som säger att det inte finns några bra viner under 200 kronor – kommer säkert att klaga. Men det gör han ju alltid.

Alain Jaume Côte du Rhône Grand Veneur är öppet och inbjudande. Just därför funkar det till många olika människors smaklökar. Lukten är djup och fylld av mörka bär. Kanske lite ”mörka” körsbär om du förstår vad jag menar. Lite kryddigt, lite fruktigt, lite syra.

När man tar en klunk av vinet så finns de mörka, lite söta bären kvar. Det är absolut inte ett sött vin, men de mörka bären lindar in druvornas strävhet – och dricker du vinet till kött eller potatisgratäng eller ost blir det nästan sammetslent.

I slutet av smaken finns en syra som piggar upp och gör att man vill ta lite mer av maten – och berömma kocken för den goda lammsteken.

Och det var väl ungefär det du ville uppnå?

Någon mer än jag som har tröttnat på svulstiga, fruktiga, alkoholmättade viner som liksom kör extra-allt i varje andetag? De där som är vinets motsvarighet till pizzan med ”allt” på toppen – både bacon och lök, bearnaise och ett stekt ägg.

Då är Chateau de Seguin 2019 (109 kronor, rött) en lisa för själen – och för smaklökarna, såklart. Det är ett vin som rättar in sig i ledet och släpper fram smakerna från maten utan att skämmas. Vi drack en fredagsflaska till stekta hamburgare och grönsaker med nobissås och smashad potatis. Har du aldrig testat Werner Vögelis majonnäsliknande sås så är det dags nu. Smakar som majonnäs, men lite lättare och fräschare.

Nåja, tillbaka till vinet. I min mun är det ett välkomponerat vin där alla lagdelar drar åt samma håll, sportkommentatorn skulle säga. Ändå är det ett fruktigt vin med hög alkoholhalt – borde alltså vara ett extra-allt-vin som jag nyss ondgjorde mig över.

Men här hålls de tendenserna tillbaka av trevlig strävhet och frukten är liksom mer följsam. Lite fat och svarta vinbär hittar man i lukten. Lite pigga syror i smaken.

Till sist kan jag inte avhålla mig från att berätta vad proffsen skriver om Chateau de Seguin. På Systemets hemsida får man veta att vinet har en ”fruktig doft med fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, örter, choklad, korinte och vanilj”. I munnen har det en ”fruktig smak med fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, örter, korinter, choklad och vanilj”.

Det låter väl som en rätt vanlig beskrivning av vin, eller hur?

Men på Alko i Finland där är man lite mer direkt, om man säger så. Där beskriver man Chateau de Seguin så här: ”Medelfyllig, höga tanniner, surkörsbärskaraktär, svartvinbärig, mogen tranbärighet, lätta cedertoner”.

Mycket mer direkt, alltså.

Fan vet om inte det är en sannare beskrivning.

En kompis sade för en tid sedan: ”Ni måste ha världens mest fotograferade matbord”. Han syftade på det brunbetsade slagbord som syns runt flaskan på bilden här ovan.

Och visst, han har rätt. När jag inte vet vilken rekvisita och bakgrund som ska vara till en bild – eller när jag inte orkar göra det där lilla extra – då blir det ofta bara det här bordet. Men sällan har bordets uttryck träffat så rätt som det gör till det här vinet.

Delas Saint-Esprit 2019 (109 kronor, rött) är ett hederligt vin, fast förankrat i Rhône-dalens vintradition. Lukten är djup och ger tydliga här-kommer-det-riktigt-rödtjut-signaler. Mörka bär, lite kryddor och viol. Lite drag av kött och charkuterier, tycker jag också man hittar.

Det är tilltalande lukt som gör att man vill ta en klunk av vinet – och lukt och smak hänger ihop. I munnen är det fortfarande mörka bär, lite kryddor och fat. Men det har en ganska balanserad strävhet – tanninerna är inte så bråkiga som de kan vara på riktigt unga viner. De kompletteras av en lätt, men tydlig syra som hjälper till att stama upp vinet.

Jag drack Saint-Esprit i fredags när hustrun var på rymmen över helgen. Något måste man ju pigga upp sig med så det blev lamm och potatisgratäng, och så lite rödtjut.

Gott, tyckte jag.

Ett husvin är ett vin som du alltid har hemma. Ett par flaskor ligger som ligger i skåpet och väntar på att några kompisar ska komma över på mat, eller på att du ska ta ett litet glas till söndagsmiddagen.

Då är det praktiskt om vinet passar till olika rätter – och om det är ett vin som gillas av många. Du vet ett vin som får moster Märta att utbrista ”Vilket gott vin!”. Eller vinsnobben Hugo att säga ”jaha, det var inte så dåligt för det priset”.

Just ett sådant vin är Abbotts & Dalaunay Carignan Vieilles Vignes 2020 (89 kronor, rött). På Systemets klassificeras det som fruktigt & smakrikt. Och sällan har en klassificering varit mer träffande.

Fruktigheten möter redan när man försiktigt sticker fram näsan för att lukta: mörka bär, lite som bigarråer, lite som björnbär. Lite kryddighet, som ett stråk av den timjan som växer vilt i Languedoc där vinet kommer ifrån.

I munnen är Abbotts & Delaunay bussigt och trevligt. Sympatiskt som en gammal vän som tittar förbi. Den mörka frukten följer med in i munnen, men vinet bjuder på tillräcklig strävhet och syra för att det inte ska bli platt eller svulstigt.

Man kan väl säga så här: skulle du få för dig att trotsa hösten och sparka igång grillen för en smakrik korv eller hamburgare eller en bit kött – då är du helt hemma med det här vinet.

Vi drack en flaska till maten en fredag. Stekta hamburgare, klyftpotatis och ugnsstekta grönsaker. Och det funkade så bra så hustrun kom med en ovanligt starkt omdöme: ”Köp hem en låda, så vi har det här vinet hemma!”

Ett grillvin ska klara rätt mycket. Det ska kunna drickas utomhus i 30-gradig värme, men också funka när kvällskylan kryper på. Det ska smaka bra till korv och kött och ibland till feta potatissallader. Det ska tåla de rökiga aromerna från grillen, och inte så sällan överleva heta smaker och sötma från glaze och sås.

De flesta tror jag bär hem en box från Bolaget när det är dags för grillkväll. Men det är lite synd för det finns många bra alternativ på flaska. Ett sådant är Cigarra reserva 2018 (69 kronor, rött).

Vinet har en fruktig lukt av mörka bär och en trevlig liten kryddighet. Dessbättre är kryddigheten nedtonad, så den skrämmer den varken mig eller moster Märta. Längst in i lukten finns en liten hint av syra, som stramar upp vinet en smula så det inte bara blir varmblodigt välkomnande. I munnen är det snällt och runt med de mörka bären i behåll. På slutet finns en liten uppfriskande smak av körsbär.

Cigarra reserva är gjort på 60 procent shiraz-druvor, alltså den druva som i Frankrike heter syrah. Men här väljer man det internationella namnet, och det är klart passande för vinet är öppet och välkomnande som en amerikan på bjudhumör. Det ansluter alltså till den internationella, varmjordsodlade shiraz-traditionen.

Men framför allt är det lättdrucket och anspråkslöst – just så som det ska vara på en trevlig grillkväll.

Hur firar man en 30-årig bröllopsdag utan att slita ut sig och knö sig mot en massa andra människor som också väntar på Covid-vaccin? Jag vet inte vad andra gör, men jag vet vad jag och hustrun gjorde.

Vi åkte till en korvmoj och käkade.

När jag kom med förslaget såg hustrun mer än skeptisk ut, men jag argumenterade för att korvkiosken i Sävedalen är en kvalitetsinstitution. Sedan 1954 har de sålt bra korv och hemlagat potatismos gjort på King Edward.

Dessutom var det faktisk en hommage till vår riktiga bröllopsdag i Köpenhamn för (just det!) 30 år sedan. Efter vigsel av en mycket högdragen (och rätt mallig) prost, gick vi tillbaka till hotellet genom ett Köpenhamn med strålande sol men bitande kyla. På vägen sade jag:

– Vi tar en dansk pölse, vi är ju i alla fall i Danmark.

Så stod vi där i bröllopskläder och med brudbuketten inklämd under ena armen. I näven hade vi var sin röd korv, och den nyblivna hustrun berättade hur rädd hon varit i mötet med den rätt malliga (och högdragna) prosten – viktigt det där med prost, han hade strukit över kyrkoherde i ”programbladet” för vigseln och med bläck skrivit dit prost. Hustrun var rädd för att jag skulle säga:

– Nu skiter vi i det här. Du kan ta och stoppa upp din prosttitel nånstans där annars bara toapapper hör hemma.

På kvällen bättrades vi en smula och gick på den anrika krogen Stephan A Porta. 30 år senare gjorde vi bättring ett par kvällar senare med helgkasse från en hyfsad Göteborgskrog.

Soppa på jordärtskocka och tupplår, en ryggbiff till huvudrätt och tiramisu när magen var så full att det såg ut som om jag snart skulle nedkomma med ett välskapt gossebarn på fem och ett halvt kilo.

Till maten måste man ha ett bra vin, särskilt när men firar 30 år av äktenskap, så det fick bli en flaska Chateau l’Hospitalet 2019 (179 kronor, rött).

Det är ett riktigt fullblodsvin från södra Frankrike. Fylligt, kraftfullt och mustigt men fortfarande balanserat. Inte så där överlastat som nu-tar-vi-allt-på-en-gång-och-så-kör-vi-extra-allt-vinerna kan vara.

Lukten är djup av mörka bär och kraftigt rödvin. Där finns fat, lite kryddighet och en aning av något som jag i brist på bättre ord associerar till ”karamell” eller ”pastill”. Enligt producenten så ska det lukta lakrits. Rosmarin, lagerblad och choklad, tycker Bolaget. Kanske är det blandningen av dessa dofter som lurar min näsa. 

Chateau l’Hospitalet är ett sydfranskt vin från appellationen (vinområdet) La Clape utanför Narbonne i Langeudoc-Roussillon.  Vinet är gjort på den traditionella blandningen av syrah, mourvèdre och grenache. Och visst känns blandningen igen, men här är det ett mer kraftfullt och rakare anslag.  Kanske är det den angenäma men tydliga strävheten som gör vinet mer direkt. Det här är ett vin som kräver sin köttbit, sin potatisgratäng eller sin ost.

Vi drack vinet till just ryggbiff och potatisgratäng – och proteinerna i kött och grädde mjukade upp tanninerna så att de blev så där ljuvligt lena som de ska vara när man firar 30-årig bröllopsdag.

I Partille, utanför Göteborg, reser sig urberget som en vägg alldeles norr om centrum. Längst uppe på klippan vilar en borgruin med gapande hål till fönster och rustika stenar till väggar.

Varje gång jag kört förbi har jag kika på borgen och undrat hur man tar sig dit.

Nu vet jag. Man kör Paradisvägen, tar höger mot Kyrkåsliden och svänger in på Sankte Pers (!) backe. Sedan väntar 100-tals trappsteg uppåt – och iland nedåt – innan man är framme,

Vi klev runt där en av de där dagarna när gräset ser ut som om det är vår, men kulingen gör att man tror att Nordpolen är nära.

Själva borgruinen är egentligen inte så mycket att se, men historien är ett exempel på vad entreprenörer gör när de har för mycket pengar.

Historien handlar om kemisten och industrialisten (alltså det som nu kallas entreprenör) Ernst Harbeck. Han var gift med en tysk kvinna, som led av svår hemlängtan efter Rhen och borgarna längs floden. Därför lät han bygga en borgruin längst upp på klippan, så att hans hustru kunde sitta där (i blåsten) och titta ner över Säveån, Göta älv och Göteborgs centrum.

Om man ska tro att den taniga Säveån är Rhen, och se Göteborg som en hägring av Koblenz – då måste man antingen lida av väldigt dålig syn eller också har man inte alla hästar hemma.

Hustrun – men egen alltså – har visserligen varit au pair i Tyskland för länge sedan, men hon är inte tyska. Och, Gud förbjude, hon har ännu inte krävt att jag ska bygga en borgruin på ett berg för att hon ska kunna sitta där och drömma.

Nu undrar den normalbegåvade läsaren vad det här har med österrikiskt vin att göra. Egentligen ingenting, men kanske blev vi lite inspirerade av det tyskspråkiga för vi köpte med oss en flaska Meinklang 2019 (129 kronor, rött, ekologiskt) på hemvägen.

Det är ett sympatiskt och lättklunkat vin, lätt men ändå smakrikt. Lukten är full av bär och blommor. När man trycker ner näsan i glaset är sommarängen nära, men det finns också en uppstramande känsla, kanske av mineral.

Vinet är gjort på pinot noir, en druva som jag haft fördomar mot. Tyckt att smaken alltför ofta varit ”spetsig” och lite snipig. I Meinklang märks ingenting av det. Istället är det ett varmt och inbjudande vin som funkade utmärkt till vår middag med sydfranska gratäng med aubergine & squash.

Jo, förresten. Vinet kommer från förbundslandet Burgenland som sträcker sig från slovakiska gränsen och ned över alperna. Men växtplatsen är plattlandet runt Neusiedlersee, och där finns det inte en borg så långt ögat når. Inte så många slott heller.

En gång för många år sedan – du vet på den tiden när mobiler var tjocka som telefonkataloger – hade jag lektioner sent på fredagseftermiddagarna. Eleverna var kanske inte de mest motiverade, men framför allt: de var trötta, hade ett blodsocker på minus och för rätt många av dem åkte hormonerna hiss inför den kommande helgen.

Det var helt enkelt ett jävla liv på dem ibland.

Då brukade jag går ut i korridoren, ta en snus och vänta ett par minuter när de rastade av sig, så att jag kunde gå in och fortsätta.

I klassrummet bredvid hade en fransklärare lektioner i – just det – franska. Han brukade också komma ut i korridoren en stund. Kanske för att låta franskeleverna rasta av sig, eller kanske bara för att prata lite grann.

Vi upptäckte en del gemensamma intressen om man säger så. Han var intresserad av mat och vin, Frankrike och Italien.

Några fredagar pratade vi om vad jag skulle äta till middag och om han hade några tips. Men en gång gjorde jag tvärtom:

– Du, vad tycker du jag ska ha för vin till Coq au vin ikväll? frågade jag.

– Hmmm, han funderade. Kyckling, kanske något lättare rött från Italien. Men det börjar bli lite kallt nu på höstkvällarna… Kanske behövs lite fyllighet i vinet i alla fall.

Och så blev han så där engagerat gestikulerande. Det är ju trots allt en frankofil vi pratar om.

– Du, jag drack ett sicilianskt vin för några veckor sedan. Fantastiskt gott. Det är rätt vin för en kycklinggryta en höstkväll.

Jag lyssnade såklart på rådet. Åkte till Bolaget och fick med mig en flaska hem – och han hade rätt. Det var rätt vin.

Jag berättar det här för att det är en go’ historia om hur trevligt man kan ha med arbetskamrater, men också för att årstiden, vädret spelar roll för vilket vin som funkar.

Nu när snödropparna ställer upp sig upp i rabatten, och syrénen redan börjar få knoppar, så växlar också vinfokus. Bort med portugiser så fulla av tanniner att tungan krullar sig. In med lättare italienare som Masi Modello 2019 (79 kronor, rött).

Det är inte ett vin som får vinskribenterna att göra vågen. Jag vet inte om de tycker att det är för enkelt eller för massproducerat. Men jag tycker att det är lite orättvist för det är ett enkelt, läskande vin som passsar som hand i handske när solen börjar värma – när maten blir lättare och vinerna vill följa med på den resan.

Funkar bra till en enkel pasta eller en vegorätt när man för första gången kan äta mat på uteplatsen eller balkongen. Lukten är ung och fylld av mörka körsbär. I munnen är det ungt, friskt och bärigt. Körsbärskänslan följer med under resan från luktsinnet till smakreceptorerna.

I slutet av smaken finns lite uppstramande syra som funkar bra till maten. Det är ungefär som med vita viner – man blir hungrig. Inte helt fel när man matchar mat och vin.