Vill du hitta en gömd pärla på Österlen, då ska lämna riksväg 9 strax efter Vranarp. Ta till höger och följa den lilla grusvägen tills du tror att du kört fullständigt vilse. För just där ute bland kor, getter och rapsfält ligger Vilhelmsdals gårdmejeri. Det är några stockholmare som gav upp storstadslivet för så där en 15 år sedan och istället skapade ett tempel för ostälskare.

Vi besöker mejeriet en av den här sommarens alla regniga dagar. Hustrun – som är en hard core ostfantast – tar täten och tar oss in i butiken. Muttrar något om att nu ska hon spendera lika mycket som jag gör på vin, öl, kött, grönsaker och kokböcker under en livstid.

Kanske försöker hon hindra eventuella protester från min sida – för billigt är det inte. Däremot är den lilla butiken full med fantastiska ostar. Vi känner hur saliven rinner till i munnen och knaprar smakbitar som expediten langar över disken.

När vi kliver ut med vår ostkasse så har vi fått med oss tre ostar. En mild och följsam getost av chèvretyp. En fyllig och helt mogen Brie som nästan rinner av tallriken när vi ska käka den. Smakmässigt fyller den hela munnen och har ett litet bett som drar mot mogna champinjoner.

Och så en helt vanlig hårdost som fått det prosaiska namnet Gårdsost. Det låter lite som hushållsosten lantliga kusin, men inget kunde vara mer fel. Den här gårdsosten påminner om en vällagrad Appenzeller med mer smak.

Ja, du läste rätt. Här pratar vi inte om några schweiziska turistversioner av alpkossornas mjölkprodukter. Här pratar vi mycket smak.

Efter en middag med lamm från en uppfödare utanför Kivik, ugnsrostad potatis och grillade tomater – ja, och så ostarna förstås – så är vi mätta. Hustrun går in och lägger sig på en säng, somnar. Jag vaggar med magen före till soffan där jag parkerar.

Men jag kan inte avhålla mig från att leta upp Anrika Canal du Midi på Urplay och ta en liten smygtitt. Det är skådespelarna Tim West och Pru Scales (mest känd som John Cleese fru i Fawlty Towers) som åker jorden runt på en massa kanaler.

I det här avsnittet slussar de sig fram genom Canal du Midi som förbinder floden Garonne med Medelhavet – och en gång gjorde det möjligt att frakta gods från Atlanten till Medelhavet utan att segla runt Spanien.

Det är varm feel good och det är en massa vackra vyer från Languedoc.

Det botar min Frankrike-abstinens.

I alla fall tillfälligt.