Mulderbosch rosé – ett vin även för hösten

Etiketter

Rosévin, det är väl bara för varma sommardagar när man sitter utomhus i värmen och har det gott? Du kan väl inte mena att man ska dricka det på hösten?

Jo, det kan jag. Testa ett glas rosé med pannstekt lax eller fransk fisksoppa eller paella – eller som i vårt fall med jambalaya.

Vi drack en flaska Mulderbosch rosé 2021 (95 kronor, rosé) till den smakrika sydstatsrätten. Och det är en kombo som funkar bra, om maten inte är alltför chilistark. Vinets bärighet – och känsla av bärsötma – blir en fin smakbrygga till den annars ganska tuffa jambalayan.

Just Mulderbosch är mer fyllig och bredaxlad än många roséviner. Det är inte lika sommarlent som en del andra, men visst finns det många likheter.

Lukten handlar om bär och blommor, smultron och lite örter. Lite mer bett i smaken och med en trevlig syra som gör att det passar bra till mat. Där har du en kort beskrivning av Mulderbosch.

Det är ett miljöcertifierat vin som skeppas från Sydafrika i lättviktflaskor för att minska klimatavtrycket. Vingården har också schyssta villkor för de som jobbar där. Det tackar vi för.

Finns det ingenting som jag ogillar med vinet. Tja… Det skulle nog vara färgen. När jag sitter och smuttar på vinet så slås jag av tanken: ”Den där rosa som drar mot orange, det ser ju ut som Donald Trumps
ansiktskräm”. Alltså den som han smetar ner i hela ansiktet innan han håller tal och låter sig fotograferas.

Så mitt råd till dig är: Köp gärna med dig en flaska hem från Systemet, njut den med kraftiga fiskrätter, men fundera på Joe Biden eller någon annan politiker du gillar – och skit i Donald Trump.

Caviar d’aubergine – en liten ugnsbakad delikatess

Etiketter

, , ,

Södra Frankrike var länge ett fattigt område. Där fanns inte de böljande vetefälten och ingen komjölk som kunde användas till Brie och Camenbert. Men där fanns grönsaker, oliver och vildväxande timjan.

Det är de ingredienserna (och Medelhavets fisk) som skapade det nyttiga provençalska köket. Än idag betyder ordet provençale att rätten är lagad med grönsaker, tomat och vitlök.

I det här receptet har ugnsbakad aubergine fått ersätta svindyr rysk kaviar. Det blir en fräsch och god röra till en förrättstallrik eller som tilltugg till ett glas vin.

Om det blir lika gott som rysk störrom? Vet inte – jag (liksom de flesta i Provence) har aldrig haft råd att testa.

Det här behövs till 5 – 8 personer:
2 auberginer (ca 500 g)
olivolja
2 (små) vitlöksklyftor
3 msk olivolja
nästan 2 msk pressad citron
några kvistar persilja (om du vill)
salt & svartpeppar

Servering
några goda oliver, kanske lite soltorkad tomat
crostini eller olivoljestekta trekanter/skivor av surdegsbröd
och kanske ett glas vin

Gör så här:
Sätt ugnen på 175 grader. Halvera auberginerna och lägg dem med köttsidan ner i en oljad ugnsform. Picka några hål i aubergineskalet med en vanlig gaffel. Droppa över lite olja och kör i ugnen i ca 45 minuter. Kolla så auberginen är helt genombakad (=mjuk).

Under tiden: Pressa citronen. Skala och riv vitlöken.

Gröp ur aubergineköttet med en matsked. Lägg det i en matberedare/mixer. Tillsätt olivolja, citronjuice och riven vitlök. (Kan vara klokt att ta lite i taget, så auberginekaviaren blir så stark och syrlig som just du vill ha den).

Mixa till en slät röra. Smaka av med salt & peppar.

Ät & njut. Kanske som tilltugg till ett glas fredagsvin.

Ugnsbakad kolja med curry, blomkål & stekta äppelklyftor

Etiketter

,

Det låter som en konstig blandning med fisk, äpple och curry. Men det är smaker som gifter sig fint med varandra. Curryn liksom blommar ut av sötman i äpple och grädde. Och syra från äpple ger rätten fokus och ryggrad.

Men se till att blomkål och äpple inte tillagas för länge. De ska vara spänstiga och ha tuggmotstånd. Tycker i alla fall jag.

Det här behövs till 3 – 4 personer:
400 g kolja (eller torsk, eller sej)
2 (banan)schalottenlökar
350 g blomkål
3 vitlöksklyftor
neutral olja
salt & svartpeppar
2 tsk mild indisk curry
2 tsk mald ingefära (eller riven färsk ingefära)
2,5 dl matlagningsgrädde

Currystekta äppelklyftor
2 – 3 syrliga (svenska) äpplen
mycket smör
2 tsk mild indisk curry

Servering
Ris eller bara ett gott bröd

Gör så här:
Sätt ugnen på 175 grader. Lägg fisken i en oljad ugnsform. Salta & peppra.

Skala och finhacka löken. Bryt/dela blomkålen i små buketter. Skala och riv vitlöksklyftorna.

Fräs löken i olja tills den börjar mjukna. Lägg i blomkålen, krydda med curry, ingefära, salt & peppar. Fräs så det doftar gott av kryddorna. Häll i grädden och koka upp.

Häll grönsaksblandningen över fisken. Skjut in i ugnen i ca 15 minuter. (Osäker på om fisken är klar? Tryck lägg med ett finger. Om fisken skivar sig, så är den klar.)

Skär äpplet i ganska tunna skivor och ta bort kärnhuset. Smält mycket smör i en stekpanna. Lägg ner äppelklyftorna, krydda med curry och stek ett par minuter.

Den som först satte mig på fisk-äpple-och-curry-spåret var Cia som har bloggen Nyttig mat ska vara god. Där har hon ett recept på Ugnsbakad torsk på äppelbädd. Kika gärna in där.

Recepten skiljer sig åt en smula. Jag har mer curry i maten, men framför allt kör jag med blomkål – så skulle du tillhöra blomkålshatar-klubben kan det vara läge att kolla in hennes recept.

Ragu med aubergine – vardagslyx med enkla råvaror

Etiketter

, , , ,

Milda, men djupa smaker har den här pastasåsen, eller ragun om man ska försöka vara lite italiensk. Gott som fan om man ska uttrycka det på rak svenska.

Men den här pastasåsen har en förhistoria. För sex veckor sedan publicerade GP receptet till En lyckad ragu av Anja Olaug Jelinek. De raderna har inte lämnat mig – och för några dagar sedan blev det dags,

Med receptet i ena handen och en trägaffel i den andra satte jag igång.

Hur det gick? Jo jag följde receptet nästan till punkt och pricka. Men på en punkt avvek jag kraftigt, jag lät min ragu koka i bara en timme. Inte fyra som det står i receptet.

Seriöst, det blir säkert godare om ragun får koka i fyra timmar. Men vem har tid med det en vanlig torsdag?

Det här behövs till 3 personer:
1 aubergine, modell mindre
1 lök, gul eller röd
1 stjälk selleri
1 morot, inte jättestor
2 – 3 klyftor vitlök
olivolja
salt & svartpeppar
1,5 msk tomatpuré
1 skvätt vitt, torrt vin – kanske en knapp dl
1 burk goda krossade tomater
1 burk (ca 4 dl) god buljong (vatten + tärning/fond) av en sort du gillar
2 msk smör
1 liten skvätt mjölk
fryst basilika, kanske 1/2 – 1 msk – eller färsk strimlad

Servering
3 portioner pasta + riven parmesan eller grana padano

Gör så här:
Skiva auberginen. Salta skivorna och låt dem stå en stund.

Skala och hacka löken. Skala moroten, finhacka den och sellerin. Skala och riv vitlöksklyftorna.

Fräs lök och selleri i olja. Salta & peppra. Lägg i moroten och tryck ner tomatpurén. Fräs ordentligt så tomatpurén verkligen blir ”stekt”. Häll i vinet och koka så det mesta kokar bort.

Skölj/torka av auberginen. Skär den i små tärningar. Tillsätt vitlöken och aubergine. Häll i tomat och buljong. Låt pastasåsen koka en timme.

Koka pastan under tiden, men ta av den 1 – 2 minuter för tidigt. Rör ner pastan, smör och en skvätt mjölk i pastasåsen. Låt den koka en minut. Rör ner fryst (eller färsk) basilika.

På 80-talet fanns ett kaffe som hette Africafé. Det odlades av bönder i Tanzania, rostades i ett koopertiv och skeppade till Sverige där det såldes i tredje-världen-vänliga butiker. Det var alltså så reko som det överhuvud taget kunde bli.

Det hade bara ett fel. Det gick inte att dricka.

Något liknande gäller för tomater på burk. En gång köpte jag körsbärstomater av märket I Love eco. Det var ekologiskt och (tror jag) fair trade märkt. Hade bara ett fel; körsbärstomaterna gick inte att äta.

Numera håller jag mig till Muttis tomater. Söta, fylliga och med bra syra. Tyvärr är det här inte ett betalt ”samarbete” där jag får betalt för att skriva de här raderna. Jag råkar bara tycka att Muttis tomater har högst kvalitet.

Chateau de Seguin – vinet som håller sig på mattan

Etiketter

För en del år sedan hade jag en elev med en adhd-diagnos. Han var trevlig och sympatisk, men han var också som man ”ska” vara med den diagnosen. Han hoppade upp och ner, gick ut och in, och han pratade oavbrutet. Ibland var det nästan omöjligt att ha lektion.

En gång fick jag nog, och sa uppriktigt, men med vädjande röst.

– Kan du inte bara hålla käften?

Samtidigt som jag sa det så tänkte jag ”nej, det är ju just det du inte kan”, och så kände jag mig lite korkad.

Jag kommer att tänka på den här killen när jag funderar på vin. För det finns rätt mycket vin som liksom har en adhd-diagnos. Det är vin som ska höras och synas, vin som larmar högt med inbyggda fruktbomber och rökighet och hård fatlagring och bara alldeles för mycket av extra-allting-och-lite-mer-på-toppen.

Då är det skönt med vin som liksom håller sig på mattan. Vin som lyssnar av maten och klarar av att samspela med det som finns på tallriken – istället för att bara skrika rakt ut.

Ett vin som klarar det samspelet bra är Chateau de Seguin 2020 (109 kronor, rött). Det är ett trevligt bordeauxvin, dessutom till ett pris som man kan betala – nu i ny årgång.

När man sticker ner näsan i glaset så är det frukt och fat som möter, lite svarta vinbär och massor av mustigt rödvin. I munnen är det frukt och mörka bär, fat och en trevlig pigg ton som gör att man blir på gott humör. Funkar lite som körsbärssmaken i italienska viner.

Vin drack en flaska i fredags till biff och potatisgratäng. Och det var helg och det var höst, och det var ett vin som gav precis lagom mycket motstånd för att inte bli överkört av maten.

Man kan säga att vi trivdes.

Italiensk kycklinggryta – höstens första gryta

Etiketter

, ,

Regn, blåst och axlar som är uppdragna till skydd mot kylan. Sådan är hösten. Men den är också värme från spisen, levande ljus och goda grytor som fått koka länge på spisen.

En av de dagarna när du kommer hem frysande, tycker jag du ska testa den här kycklinggrytan. Tillräckligt varm för en kulen oktoberdag, tillräckligt lätt för att skilja sig från den riktiga vintermaten.

Det här behövs till 2 personer:
500 – 600 g kycklingben
olivolja
salt & svartpeppar
1 stor (banan)schalottenlök eller 1 liten gul lök
1 liten morot
1 stjälk selleri
6 – 8 soltorkade tomater
2 vitlöksklyftor
1 burk hela tomater (bara tomaterna, inte juicen)
1 (liten) kvist rosmarin
1 näve goda oliver
lite god kycklingbuljong

Servering
Ris, polenta eller bulgur – eller korngryn som på bild här ovan

Gör så här:
Skala vitlök, lök och morot. Hacka löken, fintärna morot och selleri. Strimla soltorkade tomter. Hacka rosmarin.

Värm olja i en gryta. Fräs kycklingbenen så de får lite stekyta, salta & peppra. Lägg i lök, selleri och morot och fräs tills löken börjar bli glansig. Tillsätt tomaterna (enklaste sättet: klipp sönder dem med en sax), soltorkade tomater, rosmarin och så mycket kycklingbuljong att det nästan täcker. Pressa i vitlöken.

Låt grytan koka 30 – 35 minuter tills kycklingköttet är helt vitt och grönsakerna klara. Lägg i oliverna mot slutet.

Koka ris, polenta, bulgur eller korngryn enligt anvisningar på paketet. (Har du aldrig ätit korngryn, så kanske det är dags. Fylligt och smakrikt, men koka dem i buljong istället för vatten så smakar det mer).

Du kanske har sett att det varit lite ont om bilder under den senaste tiden. Det beror på att SD-kortet gick och gömde sig strax efter valet.

Jag vet inte om man ska se det som ett politiskt statement från min kamera, men den här grytan fotade jag med telefonen. Man kan ju inte låta SD(-kortet) styra hur som helst.

Saint Clair Pinot Noir – lite sommar på flaska

Etiketter

Hur luktar egentligen ett vin? Jag menar, stick ner näsan i ett glas med rödvin och vädra med näsborrarna. Visst säger dina luktreceptorer mest av allt: ”det luktar rödvin”?

Men om man istället frågar vad du associerar till så blir det lite annorlunda. När det kommer till rött vin så tänker jag ofta på höst. Det kan vara lukten av mogna mörka bär. Eller en dov och tung lukt, lite som i en källare. Eller det kan dra mot rått kött och charkuterier.

Men Saint Clair Pinot Noir 2020 (109 kronor, rött) ger mig helt andra associationer. När jag drar in vinets doft och låter den säga hej på receptorerna i näsan så svarar de ”det här luktar sommar”.

Jag vet inte säkert varför jag får den associationen. Kanske luktar det bär, som jordgubbar och hallon (”vinbär”, säger hustrun). Kanske är det blomdoft, kanske en lätt örtkrydda.

I munnen är det mustigt, men framför allt är det ett slankt vin – inget extra-allt-tjafs. Jag tror att det beror både på druvan och ursprunget. Pinot Noir ger inga fruktbomber, i alla fall inte i svalare klimat.

Saint Clair-vinet kommer från norra delen av Nya Zeelands sydö. Där är somrarna svala med dagstemperaturer på 23 – 25 grader, och nätterna är aningen kallare än svenska sommarnätter. Och då slipper man allt det där överlastade prålet.

Vi drack en flaska till en italiensk kycklinggryta. Det var ett sällskap som vinet tyckte om, inte minst för att vinet lätta syrlighet bröt udden av den feta känsla som ofta finns i grytor.

Jag tror man kan säga att vinet gillar kyckling i alla former, och så gillar det vegetariska rätter som inte är alltför hårt kryddade.

Men det bästa av allt: när du skruvar av kapsylen, så möts du av lite sommar.

Inte så illa så här början av oktober.

Laxsoppa – med inspiration från Louisiana & cajun-köket

Etiketter

, ,

Vad händer om man tänker sig en vanlig laxsoppa och sedan sneglar på sopp-grytan gumbo i södra Louisiana? Jo, man få den här värmande soppan med hög, fyllig smak. Lite cajuninspirerat. Fast på svenska.

Perfekt för en kväll när höstkylan börjar bita.

Det här behövs till 3 personer:
250 g lax utan skinn och ben
3 msk smör
1 msk olja
2 msk vetemjöl
2 msk tomatpuré
salt & svartpeppar
2 tsk cajunkrydda ( se längst ner)
1/2 msk rökt paprikapulver
1/2 msk torkad timjan
1stor rödlök
1 burk goda krossade tomater
ca 1 l fisk- eller skaldjursbuljong, vatten + tärning/fond
2 + 1 vitlöksklyfta
1 – 2 röda paprikor
en liten nypa socker

Gör så här:
Tina laxen om den är fryst. Skär den i bitar. Skala och hacka löken. Skala vitlöksklyftorna. Dela, kärna ut och skär paprikan i mindre bitar.

Värm upp smör & olja i en tjockbottnad gryta. Rör ner mjölet och fräs under omrörning tills mjölblandningen börjar mörkna. Tryck i tomatpuré och skrapa ner löken. Krydda med salt, peppar, cajunkrydda, paprikapulver och timjan. Fräs tills löken börjar bli glasig.

Häll i krossade tomater och buljong. Pressa ner 2 vitlöksklyftor. Koka soppan i 15 minuter. Rör då ner paprikan och låt soppan koka 8 -10 minuter till.

Stek under tiden laxkuberna. Salta, peppra och pressa ner den sista vitlöksklyftan. Blanda ner laxen i soppan strax innan den är klar.

Smaka på soppan. Kanske en nypa socker för att runda av smakerna och lyfta fylligheten?

Om du inte skulle ha en burk cajunkrydda stående i skåpet, så kan man göra egen. Där brukar ingå: paprikapulver, lökpulver, svart- och vitpeppar, cayennepeppar samt timjan och oregano.

Men lättast är nog att fråga farbror Google efter ett trevligt recept.

Veckomeny – för en billig matvecka

Etiketter

, , , , , , , ,

Vänner, vi lever i hukandets tid. För jag är väl inte ensam om att bäva för nästa nyhetssändning. ”Inflationen är nu 9 procent”, trumpetar Ekot. ”9 000 kronor i el-kostnad för en vanlig villa”, kontrar Aktuellt. ”Trippelhöjning av Fed”, säger ekonominyheterna.

Och då hukar man och funderar hur fan ska man ha råd att betala vinterns räkningar.

Jag vet inte hur det är för dig, men jag har gått runt de senaste veckorna och släckt alla onödiga lampor. Och duscharna, de blir kortare och kortare.

När man drar kundvagnen på Ica så blir man helt förskräckt. 60 kronor för en bytta Bregott. 180 för ett kilo lagrad ost, och 4 kronor för ett vanligt ägg. Då börjar man leta efter rotsaker och baljväxter, och annan billig mat.

Jag tror verkligen att jag – och de flesta andra – kan äta billigare. Men det ska vara gott, fräscht och varierat (”Annars är inte jag med” som Karlsson på taket säger i Astrid Lindgrens böcker).

Just därför har jag satt ihop en veckomeny med fräsch, god och varierad mat till priser som man har råd att betala. Du hittar dem också under fliken uppe till vänster ”under 20:-”, alltså portioner som kostar mindre än 20 spänn.

Så ät och njut. Kanske sparar du ett par kronor på kuppen.

Måndag: Sallad med potatis, isterband & gröna bönor
Överraskande fräsch sallad av den gamla klassiska smålandskorven. Men har du samma problem som jag, så får du vänta till en dag när hustrun inte är hemma. Hon vägrar nämligen isterband.

Tisdag: Curry med blomkål, potatis & tomat
Värmande vardagsmat där blomkålen får spela huvudrollen. Kostar inte skjortan och tar inte hela kvällen att fixa.

Onsdag: Pasta & tomatsås med röda linser
Är du skeptisk till linser och andra baljväxter så ska du testa den här pastan. Tomatsåsen blir fylligare, mer smakrik och blir ”tuggigare” av linserna.

Torsdag: Kinainspirerad kålpanna – med svamp eller köttfärs
Den här kålpannan är en vardagsräddare hemma hos oss. Koka nudlar, woka (spets)kål och ta med champinjoner eller köttfärs eller kanske rester från kylen.

Fredag: Blomkålsgratäng med valnötter & ostsås
Låt blomkålen komma ut ur garderoben och bli till den här milda gratängen med fin kålsmak. Funkar bra som ensamrätt, men man kan såklart äta den med tillbehör.

Lördag: Tikka masala – fyllig indisk gryta med quorn eller kyckling
Fyllig och smakrik gryta, som får åtminstone oss att bli mätta och nöjda. Själv är jag särskilt förtjust i den lite syrliga tonen (från yoghurt-marinaden?) som piggar upp grytan.

Söndag: Boulette provençale – lena svampbiffar i tomatsås
De här svampbiffarna gör både mig och mina smaklökar på gott humör. Dessutom är de en fröjd för ögat. Men det är ganska krångligt att få dem att hålla ihop.

Ska du till Alsace – åk till Saasenheim!

Etiketter

,

Funderar du på att åka till Alsace. Kanske en höstresa? Eller har du redan börjat fundera på nästa års semester?

Då har jag ett anspråkslöst förslag. Åk till Saasenheim, så där en två mil öster om Selestat. Inte för att byn i sig är så märkvärdig, det är en vanlig bondby med korsvirkeshus, traktorer och lite lukt av jordbruk (läs svin och kossor).

Men boendet som finns i Saasenheim är märkvärdigt. Där har Nina och Antoine Lauffenburger en stadig alsacisk villa med en semesterlägenhet på övervåningen. I trädgården står Le cottage de Nina, ett attefallshus fullt inrett för en behaglig semester.

Trädgården är full av överraskningar. Till vänster finns en boulebana, längst ner ett vattenfall och vid poolen står speglar, statyer och ett bananträd som ger små gula bananer framåt hösten.

Men det mest överraskande är inte trädgården, utan värdarna. Vi bodde i lägenheten – senor Mikes lägenhet som den heter – under två veckor i början av sommaren. I trädgårdshuset fanns ett par från nordvästra Frankrike, en eftertänksam dam och en man som var så ivrig på nästa sak att han inte kunde stå still när han pratade. Vänta på en stapplande mening på franska var det inte tal om.

Men värdparet behandlade oss med samma öppenhet. En eftermiddag när vi låg vid poolen kom Antoine förbi och frågade om vi ville ha en öl.

”Öh, jovisst. Ja tack”, svarade vi.

Svepte in oss i en badhanduk och följde med till poolens utekök, döpt till Place de la Bière. Där hällde värden upp fatöl åt oss och slog sig ner för att prata. Samtalet var på högtyska – alltså sådan som man lär sig i skolan – och i så långsamt tempo att även jag kunde delta. Men deras modersmål är elsassiska, alltså den sydtyska dialekt som man traditionellt pratar i Alsace.

Jag har visserligen varit där ganska många gånger – och pratat min knaggliga tyska – men jag har inte umgåtts så nära att jag har hört dem prata elsassiska med varandra. Det är en sjungande dialekt, låter lite som en glad norrman som försöker sig på ryska. Och, man fattar faktiskt inte ett enda ord, men det låter kul.

Jag lärde mig en fras på elsassiska ”wir sind schweda” (vi är svenskar). Och det försökte jag också säga när jag presenterade mig. Jag tyckte jag pratade tydligt och gick liksom ner i tonfallet i slutet. Du vet som man gör när man presenterar sig med visst eftertryck. Mannen jag pratade med stirrade tomt framför sig tills Antione, värden, grep in och sa ”han menar ‘wir sind SchwedAH'”. Avslutningen på meningen var hög och klingande, lite som när gökuret gal. Då log mannen brett och sa ungefär ”vad kul att träffa svenskar”.

Om det inte har framgått så är elsassiska släkt med schweizer-tyska.

En dag kom värdparet förbi och frågade vad vi skulle göra på lördagskvällen. Det var Sankt Johannes-afton – eller Feu de St. Jean – och då bränner man bål. Värdparet skulle dit och nu undrade de om inte hyresgästerna ville hänga på.

”Öh, jovisst. Ja tack”, svarade vi.

Så kom det sig att vi travade en dryg kilometer mellan fält med vajande majsplantor. Antoine eftertänksamt med händerna på ryggen, Nina vänligt konverserande och fransmannen i Le cottage de Nina studsade omkring någonstans.

Målet var festföreningens lokal i utkanten av byn. Där väntade ett helt fält fullt med människor, bänkar och bord – och så flera stationer där man kunde köpa tarte flambée och korv, öl och alsacevin. Fältet var fullt – och då menar jag verkligen fullt – med människor, cirka 1 500. Inte så illa för en by med 650 innevånare.

Jag kan avslöja att på en fransk byfest så gör man ungefär samma saker som på en svensk: man pratar, och så äter man och så tar man en öl. Ja, och efter en stund är det tomt i glaset och då måsta man ställa sig i kön för att få en öl till.

Men det mest spektakulära kom när mörkret lagt sig över festfältet. Då tändes bålet och det var inte som på Valborg med lite hopsamlade brädbitar och avbarrade julgranar. Det var en helt uppbyggd attrapp av en väderkvarn, ihopsnickrad med överblivet virke från traktens byggare.

Först syntes bara några försiktiga strimmor eld från mitten av väderkvarnen. Men sedan spred den sig till ett dånande och sprakande inferno av eld som raserade många hundra timmars frivilligbyggande på ett på ungefär den tid det tog att stå i kö för nästa öl.

Vi åkte som vanligt runt i Alsace. Vandrade efter de medeltida gatorna i byn Eguisheim, tittade på de nästan lika gamla korsvirkeshusen som lite trötta lutade sig mot varandra. Tog en sväng till Strasbourg och kikade på de gamla garvarkvarteren i stadsdelen Petite France. Och så handlade vi lite vin, bara en låda här och två lådor där – ja, och så fick vi med några flaskor från Super U och Leclerc.

Allt det här såg våra värdar när vi släpade upp vinet till vindsvåningen, så de frågade vänligt ”Tycker ni om vin? Ska vi kanske ordna vinprovning?”

”Öh, jovisst. Ja tack”, svarade vi.

Så kom det sig att vi en kväll när solen börjat sin bana mot horisonten satt runt uteköket vid poolen och sniffade, smuttade och jämförde. Det var vitt Alsacevin och rött från Rhône, rosé och bubbel och fruktigt rött vin från allra sydligaste Roussillon. Där går språkgränsen för katalanska upp en bit i Frankrike – och vinet, Torre del far, var en del av det katalanska arvet.

Vi som satt där var inte bara värdarna och de sommarboende. Det var också folk från byarna runtomkring. En 80-årig slaktare och hans vänliga fru, en halvt pensionerad militär och värdparets son. Och så sådär en åtta, nio människor till.

Vår värdinna och hennes vänner stod för maten. Trinda knack-korvar och mustig tapenade, oliver och snittar och pajer. Inte en chans att vi gick därifrån hungriga. Däremot fick vi med oss ett par lådor vin.

Ja, du börjar förstå att vi fick med oss ett par flaskor hem, sådär en 50 – 60 flaskor, mest slanka Alsacebuteljer, men också en del rött från Rhône och Bordeaux.

Så tag mitt råd. Åk till Alsace, stanna gärna i Saasenheim och glöm inte bort att kika in till vinproducenterna. Men är du lika förtjust i vin som jag, så kanske du ska fundera på en större kombi – med plats för alla flaskorna.