Nästan allt vin som köps i Sverige dricks upp inom 48 timmar. Det betyder att någon stressad människa rusar in på Bolaget på fredagseftermiddagen – gärna 10 minuter innan stängning – rycker åt sig ett par flaskor och skyndar vidare till Ica för att bunkra helgmaten.

Men frågan är vad man ska rycka åt sig där på Systemet. Ett standardråd är att titta på Cotes-du-Rhone-viner. Ofta välgjorda, ofta goda och prisvärda. Paralèlle 45 och Cotes-du-Rhone Guigal är utmärkta viner för ungefär en 100-lapp. Vill man komma lite billigare undan ska man flytta blicken lite till vänster och låta den landa på Pellerin Cotes-du-Rhone Reserve 2013.

Det är ett väl fungerande standardvin för 79 kronor. Funkar utmärkt till fredagsbiffen och köttgrytan. Det är gjort på över 50 procent syrah, men även grenache och mourdèvre. Lukten är trevlig med mörka bär och lite kryddighet – om man inte hatar syrahviner, för det luktar en del vitpeppar om vinet.

Smaken är varm, mörkfruktig och kryddig med lagom strävhet för köttet och grytan. Kort sagt, det är ett vin som funkar bra som kamrat på fredagskvällen.

Var det inte just detta du letade efter när snodde runt där på Systemet 10 minuter innan stängning?

Det finns vin man sällan blir besviken på. Och oftast är det just de vinerna man letar efter, viner som kan vara ett sällskap på fredagskvällen både genom matlagningen, själva middagen och när man halvligger i soffan och ”På spåret” går på tv:n.

Rött vin från kända producenter i Rhone-dalen är den typen av vin. Cotes du Rhone 2011 från Guigal är inget undantag.

När man sätter näsan i glaset så är det en djup, god lukt som möter.  Det är mogen frukt och fat, lite köttighet och vitpeppar, som bara måste komma från Syrah-druvan. För att göra det enkelt kan man säga att det luktar schysst rött vin och fredagskväll.

Smaken är rund men inte övertydlig. Strävheten finns där för att tala om att det inte är mes-vin, men heller inte ett vin som sätter sig över maten. Tillsammans med en biff blir det en bra balans. Det är alltså ett bra matvin.

Var det inte just det du letade efter när kryssade fram mellan hyllorna på Systemet ett par timmar tidigare?

107 kronor vill Bolaget ha för en flaska. Jag tycker det är värt varenda en av de kronorna.

Det är inte ofta man kan påstå att ett vin är ett superfynd, men när det gäller Dão Casal Mor Reserva 2012 är det befogat. När man häller upp ett glas, luktar och tar en sipp, så tänker man ”Det här är ett vin för sådär en 75 spänn”. Sedan kollar man på kvittot från Systemet och ser att prislappen slutar på 49 kronor!

När hustrun testade blev hon helt lyrisk över lukten – och det kom ett översvallande beröm över hennes läppar. Och visst har hon rätt. Det är ett maffigt vin med massor av mörk frukt, fat och lite mognadstoner. Det är helt enkelt ett vin som är kul att lukta på – både för att det luktar gott och för att man tycker sig upptäcka olika lukter när man sniffar sig fram.

I munnen är det ett hyggligt, fruktigt vin, nästan lite sötfruktigt, även om sockerhalten är låg. Men det har en bra ryggrad och lite strävhet i slutet. Det gör att Dão stolt kan segla in på de flesta matbord med vita dukar och en stekt köttbit.

Om du inte redan har gjort det: knata iväg till Bolaget och handla dig en flaska. Men kom ihåg att det ligger i beställningssortimentet, så först måste man göra ett par knapptryckningar på Systemets hemsida.

Brukar du läsa tidningarnas vinspalter? Jag läser – numera tyvärr – DN:s vinkrönikörer. När de tillträdde för ett år sedan sade de att målet var ”att få folk att dricka bättre”. Men jag undrar alltmer vem det är som ska dricka bättre, eftersom nästan alla viner har en prislapp över 150 kronor. Visst, ibland klämmer de in ett 89-kronorsvin bland elva viner för sådär en 199 kronor flaskan.

Men inriktningen på vinspalten är klar. Här ska det vara fina viner – inget rödtjut som Medelsvensson får med sig hem efter inköpsrundan på fredagen.

Det här är inte bara snobbism; det är dessutom dålig konsumentjournalistik. Ungefär som om motorjournalister bara skulle skriva om Ferrari och Maserati – inte om Ford och Volvo – bara för att man vill få bilförarna ”att köra bättre bilar”.

Det ironiska är att både Allt om vin och Vinjournalen – som uttalat vänder sig till de vinintresserade – har en mycket mer demokratisk hållning. Framför allt för att de tidningarna bedömer både kvalitet och prisvärdhet.

Så min fråga kvarstår: Vem skriver DN:s vinkrönikörer för?

Det är bara att erkänna – när det kommer till vin har jag fördomar. Jag tror att rött vin kan man göra i Frankrike och Italien, möjligen i Portugal. Hittar jag vin från andra länder som jag gillar så blir jag alltid lika förvånad.

Ett av de vinerna som utmanar mina fördomar är 2012 Cline Zinfandel (89 kronor på Bolaget) från Sonoma i Kalifornien. Egentligen är det ett sommarvin som ska drickas till en grillad fläskkarré i sommarskymningen, så man får väl skynda sig innan kvällarna blir alltför kalla och mörka…

Det här vinet är på något sätt extra allt. Lite som att beställa en pizza och toppa den med en massa godsaker – parmaskinka och pinjenötter, mozzarella och feta, några blad rucola och kanske en bit gorgonzola…

Lukten är fruktig och fylld med röda bär, men ändå hyfsat stram. Men när vinet kommer in i munnen blir det blir ”extra allt”. Det är massor av fyllighet och frukt och alkohol och smak och vaniljsötma.

Ja, jag vet. Det är ett insmickrande vin – inte bara för att det är ett vin som passar till grillen – utan för att det är lättgillat och okomlicerat.

Som en sommarkväll, ungefär.

På jobbet gillar jag att prata om mat och vin. Häromdagen träffade jag en av cheferna som berättade:

– Vi brukar köpa tyskt rött vin när vi ska ha något dåligt att jämföra med. Då sätter vi ut ettor eller nollor i betyg på vinet.

Till honom säger jag bara:

Köp en flaska 2009 Spätburgunder Spätlese trocken från Georg Merkle i Württemberg. Den är ganska dyr, 12 euro, men det går nog bra med en chefslön. Köp med lite gott kött på vägen hem.

Ryck korken ur flaskan, häll upp och känn lukten. Maffig, mörkfruktig, mogen, stor – nästan med källartoner.

Ta sedan en klunk och känn hur hela munnen fylls av smak. Fortfarande mörkfruktigt, fortfarande moget – och med toner av björnbär.

Det här vinet är så långt från snipiga, syrliga Spätburgunder – eller Pinot Noir som det heter i Frankrike – som man kan komma.

När hustrun tog den första klunken kom en av hennes fåtaliga svordomar.

– Fan, vad gott. Dit åker vi tillbaka och handlar mer vin.

Jag är helt med på det. Tror du att jag kan övertala min chef om att få ledigt utan löneavdrag?

Klart man dricker rödvin på Första maj! För oss blev det en flaska Parallèle 45 från 2011 som fick göra sällskap med Älgbiff, ugnstekta grönsaker & chèvre. Det var ett sällskap som både vin och mat gillade. Smakrik älgbiff och kryddiga grönsaker mötte ett maffigt fullblodsvin.

Man kan säga så här: om Parallèle 45 var en talare på ett Första maj-möte så skulle det vara en agitator och folktalare – ingen bleksiktig siffernisse som oroar sig för nästa bokslut.

Det här är ett vin med mycket av allt. När man sätter dit näsan omges man av massor med doft. Mörka bär, kryddighet och tobak. Smaken är fyllig, ganska sträv och med lång eftersmak – som alla förstår är det här ett köttvin som funkar alla dagar, inte bara i början av maj.

Vinet kommer från Rhônedalen strax söder om Hermitage, just där 45:e breddgraden går. Det är också den som fått ge namn åt vinet. Parallèle 45 är firman Jaboulet Ainés standardvin med en blandning av grenache- och syrah-druvor. Men även om det är mest grenache i vinet, så är det syrah som håller i taktpinnen när smaken bestäms.

99 kronor vill Bolaget ha för att släppa ifrån sig en flaska. Det är den värd, för det här är ett nytt favoritvin.