I den provencalska pizzan pissaladière finns varken tomatsås eller ost. Istället bygger smaken på brytningen mellan den lite söta lökröran och rejält salta sardeller.

Gott som ett tilltugg till ett glas rosé i sommarskymningen – eller som en pizzamiddag med sallad.

Är man lite lat – som jag – så tar man färdig pizadeg.

Det här behövs till 2 personer (huvudrätt) eller 6 pers (tilltugg):
5 röda lökar, ca 500 g
mycket olivolja, upp mot 1 dl
1 tsk torkad timjan
svartpeppar, men bara lite salt
1 tsk socker
1 dl goda oliver
½ burk sardeller
färdig deg till 2 pizzor

Gör så här:
Skala löken och skiva den tunt (lättast på mandolin). Lägg löken i en stor gryta, häll på olja och krydda med timjan, salt, peppar och socker. Stek den under lock på svag värme i ca 30 minuter. Den ska bli mjukstekt – inte bränd.

Värm ugnen till 210 grader. Rulla ut pizzadegen på en bakplåt. Bred lökröra på pizzorna. Lägg på oliver och sardeller. Men ta det lugnt med mängden sardeller, det blir lätt en dominerande smak.

Grädda pizzorna i ugnen i 15 – 20 minuter.

Låt dem gärna svalna lite.

Författaren Peter Mayle skriver såklart om provencalska pizzor. I A good year berättar han om när huvudpersonen Max äter en lite flirtig lunch med Natalie, en yngre notarie.

”…and you should start with the pissaladière.”

Max abandoned his menu and leand back in his chair.

”Fine. Anything you say”

”Do you always do what women tell you?” She looked up, half-smiling.

”Depends on the woman”

Lördagskväll en av de där dagarna när ett kompakt molntäcke knappt har gett ljus på hela dagen. Du vet de där dagarna när man kommer på att lamporna är tända trots att klockan bara är halv två på eftermiddagen.

Just en sådan kväll gav jag mig i kast med att gratinera musslor och göra pommes frites i ugnen. Fönstren stirrade svart på mig och Pontus, vår cockerspaniel, skickade ett skeptiskt öga ”Hmm, han grejar i köket, men det kommer ingen lukt av kött, kan lika bra ligga kvar i soffan…”

Jag mixade den provencalska majonnäsen aioli, skar potatisstavar som fick gå i ugnen och bli hemmagjord ”fuskpommes”. Tog genvägen över frysta, färdiga blåmusslor som gratinerades med persilja, vitlök och ströbröd.

Öppnade en flaska Muscadet, kände vitlöksdoften och tog en smak av aiolin. Ungefär där vände den här kvällen. Nu var det inte mörkt och tråkhöst längre. Nu var det pigga smaker vid matbordet. Det var vitlök och persilja, musslor och vitt vin. Plötsligt kändes vibbar av sommar och sol och semester i Frankrike.

Häng på du också. Resan till moules gratinées är väl värd att göra.

Det här behövs till 2 personer (huvudrätt) – 4 personer (smårätt):
2 pkt frysta kokta blåmusslor (à 450 g)
½ dl hackad slätbladig persilja
1 – 2 rivna vitlöksklyftor
1 dl riven parmesan
0,75 dl olivolja
bara lite salt
0,75 dl panko (ströbröd)

Pommes frites i ugn
700 g fast potatis
olivolja & smör
salt

Aioli. Vill du göra egen så hittar du receptet här. Men gör en mindre sats än receptet, 1 äggula och 1 dl olja räcker bra.

Gör så här:
Tina musslorna.

Sätt ugnen på 225 grader. Skala och skär potatisen i grova pommes frites. Smöra en ugnsform eller långpanna. Lägg i pommes frites, salta lätt och ringla över lite olja. Stek i ugnen i 30 – 40 minuter. Rör om några gånger under tiden.

Ta bort ena skaldelen från musslorna. Lägg musslorna i en långpanna. Blanda hackad persilja med riven parmesan och olja. Salta bara lite (osten är salt). Klicka blandningen över musslorna. Strö panko över. Gratinera i ugnen (225 grader) till musslorna får lite färg, ca 10 minuter.

Hustrun har en gång förätit sig på blåmusslor. Det var i någon slags forntid när man var ung och kom tidigt till bion för att få se reklamen (inte som nu bytte kanal när reklamen kommer). Men till och med hon gillar den här rätten. Även om hennes beröm kanske låter lite konstigt:

– Det här var ju gott! Det smakar ju nästan inte alls musslor.

Skulle du känna igen receptet, så beror det (förmodligen) inte på att du är synsk. Utan på att det kommer från tidningen Buffé. Jag har nästan följt receptet.