Har du testat att bjuda människor på det de inte gillar? För en tid sedan åt jag mat med en person som berättade att han inte gillar viner gjorda på druvan Syrah. Elakt nog hällde jag upp ett glas gott Syrah-vin till honom (utan att berätta vinets ursprung) och väntade på reaktionen.

– Gott, sade han och fortsatte att sippa på vinet.

Kanske inte så snällt av mig, men ganska klargörande för hur förväntningarna styr vår smakupplevelse.

Men nu har jag gett mig på att bjuda mig själv på viner som vidgar min vinvärld. Saken är den att jag har fördomar mot Pinot Noir-druvan.

Ja, jag vet att några av världens bästa viner görs på Pinot Noir. De kommer ofta från Bourgogne och heter något jättekrångligt med Grand Cru clos Chateau Vad deau.

Men det hjälps inte. Alltför ofta har jag tyckt att Pinot Noir ger viner med ganska mycket syra och för lite fyllighet. Det blir liksom en spetsig smak rakt upp i gommen – och så har jag ratat vinet rakt ner i kategorin sur-och-snipig-kärring-som-sitter-på-glasberget.

Vilken hybris av mig! Spola alla vinerna över en kam.

Alltså läge att bättra sig och börja testa Pinot Noir, något jag nu har börjat med. Och jag kan meddela att min utbildning går framåt. Jag har hittat klart trevliga viner.

Gardo & Morris 2018 (119 kronor, rött) från Nya Zeeland är en lättsam bekantskap. Lite jordgubbar och körsbär i lukt och smak. Snällt och vänligt som en ljummen sommarvind. Lättdrucket som en Mariestad i solnedgången – och just därför blir det ett så bra sommarvin.

Meinklang 2019 (129 kronor, rött, ekologiskt) kommer från området runt Neusiedlersee i Österrike. Det är en mer ”vanligt” Pinot Noir med aningen mer tyngd och syra.

Lukten innehåller lite av den druvtypiska syran, men också en massa bär: röda bär, körsbär och kanske aningen hallonsaft. När man tar en klunk av vinet så sprids en alldeles sammetslen smak i munnen. Ändå finns de röda bären kvar som en pigg följeslagare.

Vinet är helt torrt, men alla bären känns som en trevlig fruktsötma.

Vi drack både Gardo & Morris och Meinklang till smakrik kycklinggratäng med soltorkad tomat & spenat. Inga smaklökar var ledsna. Inte ens mina – trots att det var Pinot Noir i glaset.

Hur gör man egentligen för att beskriva ett vin och dess smak? Och blir beskrivningen annorlunda när man passerar en landgräns?

Chateau de Seguin 2018 (99 kronor, rött) är ett hyggligt Bordeauxvin till ett pris rätt många kan tänka sig att betala. Samma vin säljs på Systemet och på den finska motsvarigheten Alko. Men beskrivningarna, de skiljer sig åt en smula.

På Systembolaget anses vinet ha en ”fruktig smak med fatkaraktär, inslag av katrinplommon, svarta vinbär, örter, choklad och vanilj”.

Medan Alko klämmer i med ”medelfyllig, höga tanniner, surkörsbärskaraktär, svartvinbärig, mogen tranbärighet, lätta cedertoner”.

Är det bara jag som förundras över skillnaden i den språkliga tonen? Den svenska varianten med ”fruktig smak… inslag av choklad och vanilj” låter lite som de unga bostadsrättsinnehavarna som uttalar ordet JAG med öppet a-ljud, alltså som i t ex tyska – eller finlandssvenska.

Du vet: ”Då tänker JAG att…”

Medan den finska versionen är mycket mera rätt på. Eller kan du tänka dig en svensk vinrecensent sitta i ett soffprogram och säga att Chateau de Seguin har ”suuurkörsbärskaraktär”?

Själv tycker jag att vinet har en trevlig strävhet som gör att det funkar bra till mat. Visst, i lukten hittar jag både lite fat (cedertoner?), någon slags körsbär och aningen svarta vinbär.

Men framför allt tycker jag det är ett välkomponerat vin. Det finns liksom ingenting som sticker ut och stör. Bara delar som kompletterar varandra. Just den egenskapen gör vinet till en bra kamrat på fredagskvällen eller i sommarskymningen.

Men jag är osäker på om den beskrivningen placerar mig på ett styrelsemöte i den svenska bostadsrättsföreningen eller (ursäkta fördomen) – i den finska bastun.