Min mamma Mary Dahlström – också känd som farmor, ”mormor” och ”terroristen” – är död. Hon hann inte uppleva när rhododendron blommade i år, utan dog i skarven mellan hägg och syrén.
Mest känd blev hon för en incident på Charles de Gaulle-flygplatsen 2008 när hon var 85 år gammal. Resten av familjen var på semester i Bretagne, och hon flög ner för att hälsa på oss under en vecka.
Turen gick till Nantes via Paris där farmor skulle byta plan. På flygplatsen hade hon beställt ”rullstol” för att någon skulle ta hand om henne. Men personalen strejkade, så hon fick gå de evighetslånga sträckorna till nästa terminal.
På vägen hände det som händer ibland – hon blev kissnödig. Parkerade väskan och bad en person ta hand om den. Men när hon kom ut från toan så kom säkerhetsperson springande med dragna vapen – och så small det när de sköt sönder hennes väska.
Mamma Mary fick fiska upp resterna av sitt sönderskjutna bagage ut en städvagn. Necessären hade kulhål rakt igenom, men alla medicinerna var intakta.
Den 85-åriga terroristen blev en visa i svenska medier. Först Corren i Linköping där hon bodde, men sedan Aftonbladet, TV 4 och en massa veckotidningar. På webben hade TV4 en publikfråga ”Har kampen mot terrorismen gått för långt?”. En av läsarna svarade ”Nej, gamla kärringar kan man aldrig lita på”.
Mamma Mary fick 98 bra år. Hon föddes på en gård i Mälardalen, sladdbarn med fem äldre syskon. Den svenska landsbygden för 100 år sedan måste ha varit en värld som mer påminner om dagens afrikanska landsbygd, än nutida svensk stadsliv.
På vintern körde man upp is och lade under ett halmtäcke – för att kunna ha ett kylt is-skåp på sommaren. Farmor berättade att när hon skulle någonstans så gick hon. Först när hon blev äldre fick hon en cykel.
Men innan livet tog slut så fick hon se hela världen, i alla fall alla kontinenter utom Antarktis. Hon hälsade på de som adopterat henne som ”mormor” i Mocambique och Japan, besökte vänner i Nordamerika och Nya Zeeland. I Costa Rica passade hon på att rida och fiska tonfisk – då var hon i 70-årsåldern.
Livet som pensionär inledde hon med att bli au pair-mormor i Texas, men rätt snabbt fick hon jobb som sällskapsdam åt en neurotisk gammal dam, änka efter en superrik oljemagnat.
På vintern bodde de i Florida och på sommaren i södra Kalifornien. Och mamma Mary fick ratta en Ford Lincoln med en lätt hysterisk dam i passagerarsätet till dagens olika aktiviteter: lunch på en County club, drink hos vänner eller kanske en middag på restaurant. En del får verkligen slita på jobbet, tänk bara att få äta 12 ostron till lunch.
Min mamma tillhörde en av de envisaste människor jag känt. Inte på det högljudda, bullrande sätten – utan stillsamt och beslutsamt. När jag var liten och hon tyckte det var dags för mig att börja i scouterna så upptäckte hon att det fanns ingen scoutkår där vi bodde. Vad hon gjorde då? Såg till så att det blev en scoutkår, såklart.
När hon flyttade till Linköping så fanns det ingen avdelning (loge) av Vasaorden i staden. Vad hon gjorde då? Såg till att det bildades en loge, såklart.
Hennes mest bestående insats kom förmodligen i slutet av 60-talet. Sveriges alla små kommuner skulle slås ihop till större. Men den församling där mamma Mary bodde hamnade i fel kommun, tyckte hon. Vad hon gjorde då? Såg till att det blev en namninsamling i området och med alla de namnen under armen åkte hon och ett par andra till Stockholm och uppvaktade ansvarig minister, såklart.
Resultatet blev precis som hon ville. Församlingen hamnade i ”rätt” kommun.
Min mamma Mary finns inte mer. Hon dog mellan hägg och syrén i år. Det är tomt och konstigt och sorgligt. Men det är faktiskt också lite skönt, för döden kom fridfullt – hon slutade bara andas i sömnen – och när hon låg där på sängen efteråt så utstrålade hon bara frid.
För mig har orden ”Vila i frid” fått en mycket konkret betydelse.
Vin, mat, Alsace 