Hur firar man en 30-årig bröllopsdag utan att slita ut sig och knö sig mot en massa andra människor som också väntar på Covid-vaccin? Jag vet inte vad andra gör, men jag vet vad jag och hustrun gjorde.

Vi åkte till en korvmoj och käkade.

När jag kom med förslaget såg hustrun mer än skeptisk ut, men jag argumenterade för att korvkiosken i Sävedalen är en kvalitetsinstitution. Sedan 1954 har de sålt bra korv och hemlagat potatismos gjort på King Edward.

Dessutom var det faktisk en hommage till vår riktiga bröllopsdag i Köpenhamn för (just det!) 30 år sedan. Efter vigsel av en mycket högdragen (och rätt mallig) prost, gick vi tillbaka till hotellet genom ett Köpenhamn med strålande sol men bitande kyla. På vägen sade jag:

– Vi tar en dansk pölse, vi är ju i alla fall i Danmark.

Så stod vi där i bröllopskläder och med brudbuketten inklämd under ena armen. I näven hade vi var sin röd korv, och den nyblivna hustrun berättade hur rädd hon varit i mötet med den rätt malliga (och högdragna) prosten – viktigt det där med prost, han hade strukit över kyrkoherde i ”programbladet” för vigseln och med bläck skrivit dit prost. Hustrun var rädd för att jag skulle säga:

– Nu skiter vi i det här. Du kan ta och stoppa upp din prosttitel nånstans där annars bara toapapper hör hemma.

På kvällen bättrades vi en smula och gick på den anrika krogen Stephan A Porta. 30 år senare gjorde vi bättring ett par kvällar senare med helgkasse från en hyfsad Göteborgskrog.

Soppa på jordärtskocka och tupplår, en ryggbiff till huvudrätt och tiramisu när magen var så full att det såg ut som om jag snart skulle nedkomma med ett välskapt gossebarn på fem och ett halvt kilo.

Till maten måste man ha ett bra vin, särskilt när men firar 30 år av äktenskap, så det fick bli en flaska Chateau l’Hospitalet 2019 (179 kronor, rött).

Det är ett riktigt fullblodsvin från södra Frankrike. Fylligt, kraftfullt och mustigt men fortfarande balanserat. Inte så där överlastat som nu-tar-vi-allt-på-en-gång-och-så-kör-vi-extra-allt-vinerna kan vara.

Lukten är djup av mörka bär och kraftigt rödvin. Där finns fat, lite kryddighet och en aning av något som jag i brist på bättre ord associerar till ”karamell” eller ”pastill”. Enligt producenten så ska det lukta lakrits. Rosmarin, lagerblad och choklad, tycker Bolaget. Kanske är det blandningen av dessa dofter som lurar min näsa. 

Chateau l’Hospitalet är ett sydfranskt vin från appellationen (vinområdet) La Clape utanför Narbonne i Langeudoc-Roussillon.  Vinet är gjort på den traditionella blandningen av syrah, mourvèdre och grenache. Och visst känns blandningen igen, men här är det ett mer kraftfullt och rakare anslag.  Kanske är det den angenäma men tydliga strävheten som gör vinet mer direkt. Det här är ett vin som kräver sin köttbit, sin potatisgratäng eller sin ost.

Vi drack vinet till just ryggbiff och potatisgratäng – och proteinerna i kött och grädde mjukade upp tanninerna så att de blev så där ljuvligt lena som de ska vara när man firar 30-årig bröllopsdag.