Saint Clair Pinot Noir – lite sommar på flaska

Etiketter

Hur luktar egentligen ett vin? Jag menar, stick ner näsan i ett glas med rödvin och vädra med näsborrarna. Visst säger dina luktreceptorer mest av allt: ”det luktar rödvin”?

Men om man istället frågar vad du associerar till så blir det lite annorlunda. När det kommer till rött vin så tänker jag ofta på höst. Det kan vara lukten av mogna mörka bär. Eller en dov och tung lukt, lite som i en källare. Eller det kan dra mot rått kött och charkuterier.

Men Saint Clair Pinot Noir 2020 (109 kronor, rött) ger mig helt andra associationer. När jag drar in vinets doft och låter den säga hej på receptorerna i näsan så svarar de ”det här luktar sommar”.

Jag vet inte säkert varför jag får den associationen. Kanske luktar det bär, som jordgubbar och hallon (”vinbär”, säger hustrun). Kanske är det blomdoft, kanske en lätt örtkrydda.

I munnen är det mustigt, men framför allt är det ett slankt vin – inget extra-allt-tjafs. Jag tror att det beror både på druvan och ursprunget. Pinot Noir ger inga fruktbomber, i alla fall inte i svalare klimat.

Saint Clair-vinet kommer från norra delen av Nya Zeelands sydö. Där är somrarna svala med dagstemperaturer på 23 – 25 grader, och nätterna är aningen kallare än svenska sommarnätter. Och då slipper man allt det där överlastade prålet.

Vi drack en flaska till en italiensk kycklinggryta. Det var ett sällskap som vinet tyckte om, inte minst för att vinet lätta syrlighet bröt udden av den feta känsla som ofta finns i grytor.

Jag tror man kan säga att vinet gillar kyckling i alla former, och så gillar det vegetariska rätter som inte är alltför hårt kryddade.

Men det bästa av allt: när du skruvar av kapsylen, så möts du av lite sommar.

Inte så illa så här början av oktober.

Laxsoppa – med inspiration från Louisiana & cajun-köket

Etiketter

, ,

Vad händer om man tänker sig en vanlig laxsoppa och sedan sneglar på sopp-grytan gumbo i södra Louisiana? Jo, man få den här värmande soppan med hög, fyllig smak. Lite cajuninspirerat. Fast på svenska.

Perfekt för en kväll när höstkylan börjar bita.

Det här behövs till 3 personer:
250 g lax utan skinn och ben
3 msk smör
1 msk olja
2 msk vetemjöl
2 msk tomatpuré
salt & svartpeppar
2 tsk cajunkrydda ( se längst ner)
1/2 msk rökt paprikapulver
1/2 msk torkad timjan
1stor rödlök
1 burk goda krossade tomater
ca 1 l fisk- eller skaldjursbuljong, vatten + tärning/fond
2 + 1 vitlöksklyfta
1 – 2 röda paprikor
en liten nypa socker

Gör så här:
Tina laxen om den är fryst. Skär den i bitar. Skala och hacka löken. Skala vitlöksklyftorna. Dela, kärna ut och skär paprikan i mindre bitar.

Värm upp smör & olja i en tjockbottnad gryta. Rör ner mjölet och fräs under omrörning tills mjölblandningen börjar mörkna. Tryck i tomatpuré och skrapa ner löken. Krydda med salt, peppar, cajunkrydda, paprikapulver och timjan. Fräs tills löken börjar bli glasig.

Häll i krossade tomater och buljong. Pressa ner 2 vitlöksklyftor. Koka soppan i 15 minuter. Rör då ner paprikan och låt soppan koka 8 -10 minuter till.

Stek under tiden laxkuberna. Salta, peppra och pressa ner den sista vitlöksklyftan. Blanda ner laxen i soppan strax innan den är klar.

Smaka på soppan. Kanske en nypa socker för att runda av smakerna och lyfta fylligheten?

Om du inte skulle ha en burk cajunkrydda stående i skåpet, så kan man göra egen. Där brukar ingå: paprikapulver, lökpulver, svart- och vitpeppar, cayennepeppar samt timjan och oregano.

Men lättast är nog att fråga farbror Google efter ett trevligt recept.

Veckomeny – för en billig matvecka

Etiketter

, , , , , , , ,

Vänner, vi lever i hukandets tid. För jag är väl inte ensam om att bäva för nästa nyhetssändning. ”Inflationen är nu 9 procent”, trumpetar Ekot. ”9 000 kronor i el-kostnad för en vanlig villa”, kontrar Aktuellt. ”Trippelhöjning av Fed”, säger ekonominyheterna.

Och då hukar man och funderar hur fan ska man ha råd att betala vinterns räkningar.

Jag vet inte hur det är för dig, men jag har gått runt de senaste veckorna och släckt alla onödiga lampor. Och duscharna, de blir kortare och kortare.

När man drar kundvagnen på Ica så blir man helt förskräckt. 60 kronor för en bytta Bregott. 180 för ett kilo lagrad ost, och 4 kronor för ett vanligt ägg. Då börjar man leta efter rotsaker och baljväxter, och annan billig mat.

Jag tror verkligen att jag – och de flesta andra – kan äta billigare. Men det ska vara gott, fräscht och varierat (”Annars är inte jag med” som Karlsson på taket säger i Astrid Lindgrens böcker).

Just därför har jag satt ihop en veckomeny med fräsch, god och varierad mat till priser som man har råd att betala. Du hittar dem också under fliken uppe till vänster ”under 20:-”, alltså portioner som kostar mindre än 20 spänn.

Så ät och njut. Kanske sparar du ett par kronor på kuppen.

Måndag: Sallad med potatis, isterband & gröna bönor
Överraskande fräsch sallad av den gamla klassiska smålandskorven. Men har du samma problem som jag, så får du vänta till en dag när hustrun inte är hemma. Hon vägrar nämligen isterband.

Tisdag: Curry med blomkål, potatis & tomat
Värmande vardagsmat där blomkålen får spela huvudrollen. Kostar inte skjortan och tar inte hela kvällen att fixa.

Onsdag: Pasta & tomatsås med röda linser
Är du skeptisk till linser och andra baljväxter så ska du testa den här pastan. Tomatsåsen blir fylligare, mer smakrik och blir ”tuggigare” av linserna.

Torsdag: Kinainspirerad kålpanna – med svamp eller köttfärs
Den här kålpannan är en vardagsräddare hemma hos oss. Koka nudlar, woka (spets)kål och ta med champinjoner eller köttfärs eller kanske rester från kylen.

Fredag: Blomkålsgratäng med valnötter & ostsås
Låt blomkålen komma ut ur garderoben och bli till den här milda gratängen med fin kålsmak. Funkar bra som ensamrätt, men man kan såklart äta den med tillbehör.

Lördag: Tikka masala – fyllig indisk gryta med quorn eller kyckling
Fyllig och smakrik gryta, som får åtminstone oss att bli mätta och nöjda. Själv är jag särskilt förtjust i den lite syrliga tonen (från yoghurt-marinaden?) som piggar upp grytan.

Söndag: Boulette provençale – lena svampbiffar i tomatsås
De här svampbiffarna gör både mig och mina smaklökar på gott humör. Dessutom är de en fröjd för ögat. Men det är ganska krångligt att få dem att hålla ihop.

Ska du till Alsace – åk till Saasenheim!

Etiketter

, ,

Funderar du på att åka till Alsace. Kanske en höstresa? Eller har du redan börjat fundera på nästa års semester?

Då har jag ett anspråkslöst förslag. Åk till Saasenheim, så där en två mil öster om Selestat. Inte för att byn i sig är så märkvärdig, det är en vanlig bondby med korsvirkeshus, traktorer och lite lukt av jordbruk (läs svin och kossor).

Men boendet som finns i Saasenheim är märkvärdigt. Där har Nina och Antoine Lauffenburger en stadig alsacisk villa med en semesterlägenhet på övervåningen. I trädgården står Le cottage de Nina, ett attefallshus fullt inrett för en behaglig semester.

Trädgården är full av överraskningar. Till vänster finns en boulebana, längst ner ett vattenfall och vid poolen står speglar, statyer och ett bananträd som ger små gula bananer framåt hösten.

Men det mest överraskande är inte trädgården, utan värdarna. Vi bodde i lägenheten – senor Mikes lägenhet som den heter – under två veckor i början av sommaren. I trädgårdshuset fanns ett par från nordvästra Frankrike, en eftertänksam dam och en man som var så ivrig på nästa sak att han inte kunde stå still när han pratade. Vänta på en stapplande mening på franska var det inte tal om.

Men värdparet behandlade oss med samma öppenhet. En eftermiddag när vi låg vid poolen kom Antoine förbi och frågade om vi ville ha en öl.

”Öh, jovisst. Ja tack”, svarade vi.

Svepte in oss i en badhanduk och följde med till poolens utekök, döpt till Place de la Bière. Där hällde värden upp fatöl åt oss och slog sig ner för att prata. Samtalet var på högtyska – alltså sådan som man lär sig i skolan – och i så långsamt tempo att även jag kunde delta. Men deras modersmål är elsassiska, alltså den sydtyska dialekt som man traditionellt pratar i Alsace.

Jag har visserligen varit där ganska många gånger – och pratat min knaggliga tyska – men jag har inte umgåtts så nära att jag har hört dem prata elsassiska med varandra. Det är en sjungande dialekt, låter lite som en glad norrman som försöker sig på ryska. Och, man fattar faktiskt inte ett enda ord, men det låter kul.

Jag lärde mig en fras på elsassiska ”wir sind schweda” (vi är svenskar). Och det försökte jag också säga när jag presenterade mig. Jag tyckte jag pratade tydligt och gick liksom ner i tonfallet i slutet. Du vet som man gör när man presenterar sig med visst eftertryck. Mannen jag pratade med stirrade tomt framför sig tills Antione, värden, grep in och sa ”han menar ‘wir sind SchwedAH'”. Avslutningen på meningen var hög och klingande, lite som när gökuret gal. Då log mannen brett och sa ungefär ”vad kul att träffa svenskar”.

Om det inte har framgått så är elsassiska släkt med schweizer-tyska.

En dag kom värdparet förbi och frågade vad vi skulle göra på lördagskvällen. Det var Sankt Johannes-afton – eller Feu de St. Jean – och då bränner man bål. Värdparet skulle dit och nu undrade de om inte hyresgästerna ville hänga på.

”Öh, jovisst. Ja tack”, svarade vi.

Så kom det sig att vi travade en dryg kilometer mellan fält med vajande majsplantor. Antoine eftertänksamt med händerna på ryggen, Nina vänligt konverserande och fransmannen i Le cottage de Nina studsade omkring någonstans.

Målet var festföreningens lokal i utkanten av byn. Där väntade ett helt fält fullt med människor, bänkar och bord – och så flera stationer där man kunde köpa tarte flambée och korv, öl och alsacevin. Fältet var fullt – och då menar jag verkligen fullt – med människor, cirka 1 500. Inte så illa för en by med 650 innevånare.

Jag kan avslöja att på en fransk byfest så gör man ungefär samma saker som på en svensk: man pratar, och så äter man och så tar man en öl. Ja, och efter en stund är det tomt i glaset och då måsta man ställa sig i kön för att få en öl till.

Men det mest spektakulära kom när mörkret lagt sig över festfältet. Då tändes bålet och det var inte som på Valborg med lite hopsamlade brädbitar och avbarrade julgranar. Det var en helt uppbyggd attrapp av en väderkvarn, ihopsnickrad med överblivet virke från traktens byggare.

Först syntes bara några försiktiga strimmor eld från mitten av väderkvarnen. Men sedan spred den sig till ett dånande och sprakande inferno av eld som raserade många hundra timmars frivilligbyggande på ett på ungefär den tid det tog att stå i kö för nästa öl.

Vi åkte som vanligt runt i Alsace. Vandrade efter de medeltida gatorna i byn Eguisheim, tittade på de nästan lika gamla korsvirkeshusen som lite trötta lutade sig mot varandra. Tog en sväng till Strasbourg och kikade på de gamla garvarkvarteren i stadsdelen Petite France. Och så handlade vi lite vin, bara en låda här och två lådor där – ja, och så fick vi med några flaskor från Super U och Leclerc.

Allt det här såg våra värdar när vi släpade upp vinet till vindsvåningen, så de frågade vänligt ”Tycker ni om vin? Ska vi kanske ordna vinprovning?”

”Öh, jovisst. Ja tack”, svarade vi.

Så kom det sig att vi en kväll när solen börjat sin bana mot horisonten satt runt uteköket vid poolen och sniffade, smuttade och jämförde. Det var vitt Alsacevin och rött från Rhône, rosé och bubbel och fruktigt rött vin från allra sydligaste Roussillon. Där går språkgränsen för katalanska upp en bit i Frankrike – och vinet, Torre del far, var en del av det katalanska arvet.

Vi som satt där var inte bara värdarna och de sommarboende. Det var också folk från byarna runtomkring. En 80-årig slaktare och hans vänliga fru, en halvt pensionerad militär och värdparets son. Och så sådär en åtta, nio människor till.

Vår värdinna och hennes vänner stod för maten. Trinda knack-korvar och mustig tapenade, oliver och snittar och pajer. Inte en chans att vi gick därifrån hungriga. Däremot fick vi med oss ett par lådor vin.

Ja, du börjar förstå att vi fick med oss ett par flaskor hem, sådär en 50 – 60 flaskor, mest slanka Alsacebuteljer, men också en del rött från Rhône och Bordeaux.

Så tag mitt råd. Åk till Alsace, stanna gärna i Saasenheim och glöm inte bort att kika in till vinproducenterna. Men är du lika förtjust i vin som jag, så kanske du ska fundera på en större kombi – med plats för alla flaskorna.

Allt på en plåt med kycklingben & majs, paprika & BBQ-sås

Etiketter

, , , ,

Jag brukar säga att här hemma så handlar jag maten och lagar den. Hustrun, hon diskar och tvättar. Men ingen av oss städar.

Det är inte helt sant. Hustrun lagar faktiskt maten någon gång. Och så städar vi ibland – fast inte så ofta.

Men hustrun brukar klaga på att jag drar ner så mycket disk när jag fixar maten, så för en tid sedan tänkte jag försöka bättra mig. Jag skulle laga maten i ugnen på en plåt, alltså bara en plåt. Då borde det väl inte bli så mycket disk.

I helgen gick jag jag igång med plåtmatandet. Jag hackade grönsaker, gjorde BBQ-sås och fixade en prydlig plåt med mat som jag sköt in i ugnen.

När jag var klar tittade jag mig omkring i köket. Smutsig skärbräda och knivar, såsrester i en kastrull, skedar och koppar och fat och på toppen av diskberget låt en ensam vitlökspress och väntade på rengöring. Det såg som vanligt ut som om Homer Simpson hade pryat som kock.

Men på matbordet stod en plåt med saftig och kryddig kyckling, och ugnsstekta grönsaker med djup och god smak. Det kanske är värt en del disk…

Det här behövs till 2 personer:
500 g potatis
olivolja
500 g kycklingben
salt & svartpeppar
1 rödlök
1 – 2 röda paprikor
2 förkokta majskolvar

BBQ-sås
2 msk olja
2 – 3 tsk rökt paprikapulver
1 tsk chipotle chilipulver
1 tsk spiskummin
2 vitlöksklyftor
0,8 dl ketchup
3 msk japansk soja

Gör så här:
Sätt ugnen på 225 grader, och börja med BBQ-såsen. Fräs de torra kryddorna i en kastrull med olja. Tryck i vitlök, ketchup och soja, och låt såsen koka ett par minuter. Ta undan hälften som får bli en sås som står på matbordet. Resten penslar du kycklingen med.

Klyfta potatisen (skala den om du vill) och låt den koka upp i en gryta. Koka ett par minuter, häll av den och lägg i en oljad långpanna. Salta lätt och skjut in i ugnen. Ugnsstek i ca 45 minuter. Rör om ibland.

Pensla och krydda kycklingbenen med salt & peppar. Lägg dem i långpannan. Låt dem steka ca 35 minuter, vänd dem efter halva tiden.

Skala och klyfta rödlöken, och låt den steka med i ca 20 – 25 minuter. Dela och kärna ut paprikan. Skär den i bitar och majskolvarna i tjocka ringar. Krydda med salt & peppar, och låt dem steka i ca 10 – 12 minuter. Rör runt ibland.

Stek tills allt är klart och kycklingen genomstekt – köttsaften ska vara helt klar och inget rött ska finnas vid benen.

Ät & njut av fredagskvällen. Men efter maten så var det ju där med disken också.

Röda kräftor till middag – men imorgon röstar du som du vill

Etiketter

,

Okej, jag har en bekännelse att göra: hela mitt liv handlar inte om mat och bloggande. Det händer faktiskt att jag gör annat på dagarna.

Jag svär över tidiga morgnar och nycklar som gått och gömt sig, just när man ska ha dem. Jag tar en fika på stan, läser böcker och pratar mad hustrun om när vi äntligen ska skaffa en ny hundvalp. Jag är god man för två äldre män, betalar deras räkningar och försöker få ordning på en ekonomi som demensen har trasslat till.

Ja, och så är jag politiskt aktiv i sossarna. Har några små politiska uppdrag i stipendiefonder och så gnetar jag på med sånt där som alla politiskt aktiva gör. Sitter på möten och skriver motioner, har torgmöten och medborgardialog.

Som du anar har jag haft en del att göra de sista veckorna. Travat runt i en miljard trappuppgångar, knackat på dörrarna och sagt: ”Hej, vi kommer från socialdemokraterna och delar ut valmaterial…”.

En del tackar nej till valbroschyrer, men nästan alla är vänliga – så där så att det blir ett trevligt möte även om man tycker olika.

Men det finns undantag. En man rusade fram och skrek:

– Jag HATAR er. Ni har förstört Sverige. Ni har vikt ner er för miljöfascisterna. (Jag antar att han menade miljöpartisterna.)

Som du förstår var han inte mottaglig för argument. När man säger att Sverige har elöverskott och exporterar 20 procent av den ström som produceras i landet så svarar han:

– ?

Säger man att det tar 10 år att bygga ett kärnkraftverk, medan vindkraftverk kan bli klara på 2 år, och att kommuner (mest moderata) har sagt nej till vind-el motsvarande halva Sveriges behov, så svarar han:

– ?

Men han har slutsatsen klar:

– Jag hatar…. (ja, du fattar).

Den här mannen var visserligen ovanlig i sin icke-talbarhet. Men han känns ändå som en exponent för den här valrörelsen. För det finns två saker som skrämmer mig.

Dels har den enskilt viktigaste frågan knappt debatterats, den om planetens överlevnad. Ja, i alla fall människans överlevnad. För vi har så där en sex – åtta år på oss att få ställa om världen till en hållbar klimatpolitik.

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres har formulerat det rakt och enkelt:

– Nu är vi på väg mot kollektivt självmord, men vi kan fortfarande förändra det till kollektivt agerande.

Men den här valrörelsen har också präglats av ett förråat debattklimat. Det känns som om Trumpismens vulgära förenklingar har klivit in i den svenska ankdammen.

Jag vet att socialdemokratin har begått övertramp, det gäller till exempel LO:s kampanj om sjukförsäkringen. Men jag har väldigt svårt – för att uttrycka det försiktigt – för de högerkonservativas argument om miljö och klimat.

För så här är det:

Nybyggd kärnkraft kommer inte att producera en enda kilowatt-timme de kommande tio åren. (Det tar får lång tid att bygga reaktorerna).

Det var inte den nuvarande regeringen som lade ner reaktorerna i Oskarshamn och Ringhals, det var de kommersiella ägarna.

Den nuvarande energipolitiken bygger på två överenskommelser där M och KD var med.

Och – uppriktigt – om man vill bli tagen på allvar så tycker jag man kan sluta ställa sig på Stureplan och vifta med en falukorv.

Men bort med alla de där dumheterna. Nu är det valet som gäller.

Imorgon kommer jag och hustrun att klä oss i hyfsade gångkläder, ta oss till vallokalen och avlägga våra röster. Jag kommer att rösta på sossarna (surprise!). Vad du röstar på är helt upp till dig. Men skulle du bo i Göteborgs kommun och ta en vit röstsedel där det står Socialdemokraterna, så leta en bit ner. Där hittar du ”Roland Dahlström”, och skulle du sätta ett kryss, så är det helt okej för mig.

Men det var ju det där med röd mat. Ikväll kommer en kompis på middag, han kommer att få Cajunkräftor – varma & kryddiga.

Vi får väl hoppas att han inte läser det här, för då blir överraskningen spoilad.

Veckomeny – Medelhavskost för svenska vardagskök nr 53

Etiketter

, , , , , , ,

När jag gick på gymnasiet (okej, jag erkänner att det är ett par år sedan) så hade jag en kompis vars mamma lagade omelett med tomater. Alla var helt i förundran, hur man man stoppa tomater i en omelett? Det mest vågade som kommit över en svensk kökströskel vid den tiden var fläsk, svampstuvning eller räkor, i alla fall om det gällde omelett.

Numera kan man hitta recept på tortilla och frittata med spaghetti överallt. Tänk om kompisens mamma hade haft spaghetti i omeletten. Du hade hon blivit inspärrad på dårhus, minst.

Men min poäng är inte att du ska lägga tomatskivor på äggblandningen nästa gång du lagar omelett. Min poäng är att du ska våga.

Just så skapades receptet på linssoppa med soltorkade tomater och blomkål. Jag testade mig fram och hittade en smak som verkligen funkade. (Den här soppan är fortfarande en favorit hos mig).

Så testa du också. Men man behöver inte prova alla kombinationerna. Mattias Dahlgren, krögare i Stockholm, brukar berätta hur han fick matidéer när han doppade pommes i barnens milkshake.

Men något sådant skulle jag verkligen inte prova på. Man vill ju inte bli beskylld för att vara lätt tokig. Ungefär som husmödrar med tomatomelett på 70-talet.

Måndag: Ugnsrostad blomkål, grönsaker & mild vitlöksolja
Smakrik, färgglad och lättlagat mat – man skjuter bara in en plåt i ugnen. Inte helt fel så här en måndag i september.

Tisdag: Snabb pasta med lax, spenat & soltorkade tomater
Den här pastan är en vardagsräddare hemma hos oss. Lax och spenat finns ofta hemma, och såsen tar ungefär lika lång tid som det tar att koka pastan

Onsdag: Wokad spetskål med halloumi & kornotto
Okej, det här är lite omständligare mat. Men spetskål är en mild, ljuvlig kål. Och kornotto, har du aldrig testat det är det dags att göra det nu.

Torsdag: Linssoppa med blomkål & soltorkade tomater
Det går att laga mat som är ganska billig men ändå riktigt, riktigt god – som den linssoppan där sötman och syran från de soltorkade tomaterna bryter fint mot den milda blomkålen.

Fredag: Restaurangmat hemma – kummel med kantareller & blomkålspuré
En av de sista sommardagarna förra året käkade vi mat på en uteservering på Hönö utanför Göteborg. Jag beställde ”Dagens fångst” och fick in en ovanligt välkomponerad rätt – trots att det var på en pub. Det här receptet är mitt försöka att återskapa den rätten.

Lördag: Kyckling med parmaskinka & balsamvinägersky
Om man lindar in kycklinglårfilén i parmaskinka så blir den saftig och smakrik, med lite sälta från skinkan. Låter man sedan köttet bräsera i vatten och balsamvinäger så får man en smakrik sky. Gott, om du frågar mig.

Söndag: Brandade med potatismos – sydfransk comfort food
Okej, det här är lite fusk. Brandade ska egentligen göras på saltad och torkad torsk, men det är inte så lätt att hitta i Sverige. Då får man rimma fisken själv för att få till lite comfort food, nu när kvällarna blir mörkare och kallare.

La Gascogne – fräscht vin till sympatiskt pris

Etiketter

Nej, ett hyfsat vin behöver inte kosta 150 kronor, vara snobbigt och hypat av någon hipster-stribent med mer pengar än omdöme. Letar du efter ett vin till sensommarbuffén eller salladen, eller kanske till chèvre chaud (gratinerad getost med sallad) – då kan du leta på Bolagets hyllor för vita, franska viner. Börja med det billigaste vinet och följ hyllan tills du kommer till viner strax under hundralappen.

Där står La Gascogne par Alain Brumont 2021 (99 kronor, vitt). Det är ett piggt och fräscht vin med en tydlig – men inte avskräckande – syra. Lätta toner av svarta vinbärsblad och citrus virvlar in i munnen och gör mig på gott humör.

La Gascogne är lite som en trevlig hundvalp. Glad och snäll, pigg och självständig. Både sprallig och följsam, om du förstår vad jag menar.

Producenten Alain Brumont nere i sydvästra hörnet av Frankrike har använt två druvor till det här vinet. Gros manseng, en lokal druva som används för torra vita viner, men som jag inte har druckit i något annat vin. Den andra druvan är desto mer känd: Carbernet Sauvignon med sin typiska fräschör och lukt av svart vinbärsblad.

Just den lukten slår igenom när man sätter näsan över glaset – det luktar som när jag ställer mig vid svartvinbärsbusken i hörnet av vår trädgård. Lite citrus och kanske en örtkrydda finns också i det som näsans luktreceptorer fångar upp.

Så ta emot ett råd av en enkel själ. Knata iväg till Ica eller var du nu brukar handla, köp baguette och en skiva chèvre, sallad och kanske mango. Gå hem, skär upp salladen och mangon. Gratinera osten och brödet och servera chèvre chaud – gratinerad getost med mango en av sommarens sista soliga eftermiddagar.

En stund på uteplatsen eller balkongen. Sensommarsol, gratinerad getost och så ett glas trevligt vin. Sämre kan man ha det.

Torskrygg – ugnsbakad som vid Medelhavet

Etiketter

, , , ,

Lättare än så här blir nästan inte matlagning. Man skivar lite grönsaker, tar en ugnsform och lägger på grönsakerna och fisken – och så sätter man in den i ugnen.

Ändå blir det fylliga smaker: syra från citronen, sälta från oliverna och sötma från grönsakerna. Och torsken, den blir så där mjäll och skivig som den är på krogen.

Det ska man tacka citronskivorna för. De ligger som ett täcke över fisken och gör att den blir saftig.

Men det ska sägas på en gång. Om du följer det här receptet så får du spänstiga grönsaker som är al dente. Vill du ha dem helt mjuka och genomkokta, så får du sätta in dem i ugnen en stund extra – eller leta upp ett annat recept.

Det här behövs till 3 personer:
450 g torskrygg eller annan vit fisk
1 liten fänkål
1 liten röd paprika
200 g små goda tomater
1 stor näve oliver
1 (ekologisk) citron
olivolja
salt & svartpeppar

Servering
Potatis, ris eller bara sallad och ett gott bröd

Gör så här:
Sätt ugnen på 200 grader. Dela fänkålen på längden, skär bort en del av rotstocken och strimla den tunt (gärna på mandolin). Spar ”fänkålsdillen”. Dela paprikan, kärna ur den och strimla den fint. Dela tomaterna i halvor. Tvätta och skiva citronen.

Olja en (stor) ugnsform. Lägg fänkål och paprika i botten, och torskbitarna ovanpå. Droppa olivolja över fisken. Salta, peppra och toppa fisken med citronskivor så att de täcker. Lägg tomater och oliver runt fisken.

Kör i ugnen i ca 20 minuter (beror på hur tjock fisken är). Den är färdig om den skivar sig när man trycker lite lätt på den.

Strö ”fänkålsdillen” över.

Till maten drack vi en flaska Renault-importerat vin. Alltså vin som har legat i bakluckan på vår Renault Megane och skumpat hela vägen från Alsace till Göteborg.

Det var en standard-riesling från Gérard Waegell, en av Alsace många småproducenter och vinbönder som gör bra viner till en liten peng. Jag tror att den här rieslingen kostar ungefär 75 – 80 kronor – och ja, jag tycker det är ett vin som funkar bra.

Så skulle du ha vägarna förbi – kanske på höstlovet eller för att kolla på julmarknaderna – så stanna till i byn med det förskräckliga namnet Nothalten (låter som en film om slaget om Stalingrad ungefär), kliv in genom dörren till Gérard Waegells provningsrum och ta en sipp av hans viner. Det kan vara ett stopp som bidrar till många goda middagar hemma i Sverige.

Enkel festmat – fläskfilé med karljohansvamp-crème

Etiketter

, , , ,

Svamp, japansk soja och (fläsk)kött är en superkombo, tycker jag. Det är som om sojan får smakerna att djupna, inte helt olikt en riktigt mörk baryton.

Själv kommer jag att tänka på ”So long, Marianne”, sjungen av Leonard Cohen under hans avskedsturné för så där en 10 år sedan. Vi såg honom på Gamla Ullevi – och konserten i Göteborg var lika full av närvaro som klippet på Youtube.

Så nu kör vi. Sätt på ”So long, Marianne”, pensla och stek köttet. Och njut.

Det här behövs till 4 personer:
700 g fläskfilé
marinad med 5 msk japansk soja & 1 msk olivolja
salt & svartpeppar
1/2 spetskål

Karljohan-crème
1/2 påse (10 g) torkad karljohansvamp
hett vatten
3 vitlöksklyftor
olivolja
salt & svartpeppar
1 dl riven pecorino med tryffel (eller vanlig pecorino/parmesan)
3 dl crème fraiche (jodå, den feta är godare)

Servering
Klyftpotatis och kanske stekt svamp

Gör så här:
Värm ugnen till 200 grader. Blanda soja och olja till marinaden. (Börja med klyftpotatisen, som tar längst tid, om du tänker ha det till köttet).

Häll kokande vatten över den torkade svampen och låt den stå i 15 minuter.

Ansa spetskålen och skär halva kålhuvudet i 4 klyftor. Lägg dem i en oljad ugnsform, pensla med marinaden. Salta & peppra. Sätt in kålen i ugnen i ca 20 minuter. Vänd klyftorna efter halva tiden

Pensla fläskfilén med marinaden runt om. Salta & peppra. Låt fläskfilén stå och gotta sig i marinaden en stund. Bryn köttet i olivolja i en stor stekpanna, så det får fin färg. Pensla gärna på mer marinad. Dra ner värmen och stek på ganska låg värme i ca 10 – 15 minuter till köttet har en innertempertur på 68 – 70 grader. (Det går också att känna med fingret. När köttet känns stumt när du trycker på det, då är det färdigt.) Låt det vila i några minuter innan du skär upp det.

Karljohan-crème. Finriv osten. Skala och grovhacka vitlöken. Krama ur svampen så den bli ganska torr. Stek svamp och vitlök. Salta & peppra.

Lägg den stekta svampen och vitlöken i en mixer/blender. Ha i crème fraiche och riven ost. Mixa slätt. Smaka av med salt & svartpeppar.

Ät & njut. Visst funkar soja, svamp och kött bra ihop? Och Leonard Cohen var väl rätt okej, han också?