Ibland brukar jag köpa lagringsdugliga viner och stoppa in dem i en källarskrubb. Där brukar de bli liggande. Och så blir de liggande.
Inte för att de är bortglömda, utan för att rätt tillfälle att dricka dem aldrig kommer. Man kan liksom inte ta en flaska röd Bordeaux till en vanlig fläskkotlett. Och panerad torsk är inte tillräckligt för att korka upp en hyfsad Riesling.
Men när de ligger där på hyllan och väntar på rätt tillfälle som aldrig kommer, så hinner de bli ganska gamla.
En gång för några månader sedan hämtade jag upp två flaskor Trimbach Riesling från källaren, en årgång 2011 och en från 2017. Vi hade bjudit två vinintresserade kompisar på mat, och jag trodde att de skulle uppskatta vinerna – om de nu inte var för gamla.
Jag förklarade läget och så hällde jag upp en skvätt av 2011:an i glasen. En av gästerna tryckte ner näsan i glaset och så förvreds hennes ansikte. Jag tror att hon sade något om rutten och äcklig skumbanan innan hon hällde ut vinet.
Vad hennes man sade kommer jag ihåg klart: ”Det luktar växellådsolja”.
Jag förstår omdömet även om jag är imponerad av den som kan skilja lukten av växellådsolja från råolja, tjockolja och andra oljor. För visst luktade det petroleum, det är liksom en doft inbyggd i viner som kommer från rieslingdruvan.
Själv tyckte jag vinerna var goda. 2011:an var kanske lite på gränsen, men 2017 års vin tyckte jag var supergott.
Men hur gör man då om man vill ha moget vin utan att lagra det själv (och riskera att gästerna häller ut ens vin)?
Ett sätt är att köpa en flaska Chateau Briand 2016 (119 kronor, rött). Då är det producenten som lagrar vinet, i det här fallet har det legat i Bordeaux i så där nio år innan det skeppades till Sverige.
Chateau Briand är nästan helt gjort på merlotdruvan, producenten har bara stoppat i 10 % cabernet sauvignon. Men resultatet har blivit en klart trevlig bekantskap.
Stor och djup lukt, men ändå lite försiktig. Så där som hos någon som inte vill tränga sig på. Lite fatlagring hittar man också, och en trevlig ton av mörka bär.
I munnen är det sympatiska och avrundade tanniner, ingenting som skrämmer moster Märta med andra ord. Fylligt smak som uppfyller både munnen och mitt sinne. Till påskens lamm, som i år var lammytterfilé, blev det en rasande bra kombo.
Det är ett vin som jag gärna återvänder till. Eller om man så vill: Chateau Briand är en mogen och sympatisk fransman.
Så fram med mörkt kött och smakrika ostar när han kommer. Glöm inte baguetten!
