En dag i augusti 2012 satt jag i ett rum på andra våningen i Aranäsgymnasiet. Ute var det ljust och sommarvarmt. Inne på skolan vad det jobbstart och fortbildning. Vi skulle lära oss använda sociala medier.

Till vänster om mig satt en rektor. En vänlig själ, men också en av de där personerna som alltid gör allting rätt i livet. Du vet en av de där som elaka personer kallar för duktiga flickor.

Självklart log hon med alla de vita tänderna och såg entusiastisk ut.

Själv undrade jag vad fan jag gjorde där. Varför var jag inte ledig, låg i en solstol och läste en bok, eller grillade en biff och sippade på ett glas vin?

Men så började den sommartrötta hjärnan komma igång. ”Hmm, Frankrike, Alsace… Och vin… Mat och recept…”.

Just där och då föddes idén till Vin, mat, Alsace. Och plötsligt vaknade mitt intresse för den malande föreläsaren. Jag ville lära mig och fingrarna, de började knappa allt snabbare på tangenterna.

I 10 år har jag varit med blogg. Det är liksom en konstant man lever med. När man går där på Ica med kundvagnen en vanlig tisdag, så tänker man inte bara på kvällens middag. Utan man funderar också på om det är mat som är värt att skriva om, hur den ska presenteras och hur man ska få ihop ett skapligt foto.

Hemma i köket lagar man maten med måttsatsen i ena handen och ett anteckningsblock i den andra – i alla fall bildligt talat. Och när man är färdig ropar man till resten av familjen.

– Maten är klar. Jag ska bara fota först.

Vilket leder till att ingen kommer eftersom de vet att det dröjer innan de kan börja äta.

Under de här åren har jag skrivit 1225 inlägg. Mer eller mindre självständigt knåpat ihop sådär en 900 recept – och lagt ner något tusental timmar på saker som hänger ihop med bloggandet.

Om jag har gillat det? Man kan väl säga så här: Jag är ingen masochist, inte heller någon idiot. Hade jag tyckt det var trist och jobbigt, så hade jag såklart slutat.

Men mycket har förändrats under åren. Den skeptiske 14-åring som fanns med i början och som helst bara åt kött och pommes frites, har blivit 24, flyttat till Lund och äter numera mest vegetariskt.

Även jag och hustrun äter mycket mer vegetarisk mat. Kika på de första åren och jämför med det som publicerats den senaste tiden, så ser du en del av skillnaden.

För fem år sedan snubblade jag över Medelhavskosten och tänkte att det kunde vara något att skriva om. Det har jag gjort i 52 veckomenyer, men jag hade en liten baktanke – om jag riktar in mig på nyttig mat så kanske jag själv blir lite smalare.

Om vi uttrycker oss diplomatiskt, så kan vi väl säga att skillnaden inte är så stor.

Hustrun, som inte alltid är så fin i kanten, har en mycket mer direkt förklaring. Hon brukar säga:

– Ät inte så förbannat!

Men även mycket annat i livet har förändrats. Min mamma gav upp andan några månader efter sin 98-årsdag. Vår hund blev gammal och dog. Mitt jobb upphörde och i höst blir jag pensionär på riktigt.

Ändå är jag inte färdig med Vin, mat, Alsace. Jag fortsätter så länge det är roligt, och så länge jag har inspirationen. Även om takten på uppdateringar blir lite lägre.

Och jag tycker faktiskt att min programförklaring från den 20 augusti 2012 håller fortfarande, så jag slutar med den:

”Nu sitter jag med några lådor Alsacevin i källaren – den vanlig källare alltså, inte någon vinkällare – efter några Frankrikeveckor i somras. I smaklökarna sitter minnet av en god surkålsgryta, Choucroute garnie.
Häng med när jag lagar lite mat, tar en klunk vin och funderar lite.”