Vill man dricka moget vin så finns två möjliga vägar. Antingen pungar man ut med rätt mycket under turen till Bolaget. Eller också så köper man ett par flaskor lagringsdugligt vin och lägger i källaren eller garderoben. Efter ett par år korkar man upp flaskorna och njuter av smaken.

Trimbach Riesling 2017 (150 kronor, vitt) funkar bra att lagra; det har tillräckligt med syra för att kunna ligga till sig ett år eller så. Men redan nu så känns det att vinet inte längre är helt ungt – årgången är ju 2017.

I lukten finns en trevlig mineralton. Lite som när man slår två stenar mot varandra, men där finns också fräsch fruktighet, lite päron och citron.

I munnen är det som om ett par års väntan har brutit udden av den skarpaste syran. Det är piggt, friskt och med en ganska behaglig syra som funkar särskilt bra till lite fetare mat. Vi drack en flaska till torskrygg med Sandefjordssås – en sås gjord på grädde och smör – och det var en kombo som fick mina smaklökar att ställa sig i glad givakt.

150 kronor är mer än vad i alla fall jag kan betala för ett vanligt fredagsvin. Men letar du efter ett festvin till en fiskrätt med fet sås – då kan verkligen Trimbach Riesling vara ett alternativ.

För ett par år sedan köpte jag en flaska Trimbach 2016 och lade i källarskrubben. Till den här middagen gick jag ner och hämtade upp en flaska – så när vi satt där vid bordet kunde vi jämföra de två årgångarna.

Och det var skillnad. Årgång 2016 hade mer av mineral och petroleum i lukten. När man tog en klunk så var känslan fylligare, det var liksom mer vin i munnen. Smaken av citron var fortfarande tydlig, men den hade blivit ännu lite mer avrundad.

Det här med att lagra vin för att kunna jämföra olika årgångar kräver lite tålamod, men faktiskt inte oceaner av pengar.

Fråga personalen på Systemet vilka viner som passar till lagring eller ladda ner Allt om Vins app där du kan smygkika när du går runt bland hyllorna med vin.

Men du behöver inte alls skaffa en dyr vinkyl för att lagra vin. Det räcker bra med en vanlig källarskrubb eller en garderob.

Det enda som händer om lagringen inte är optimal är att vinet mognar fortare – och det var väl just det som du ville…

Ibland drar det lite i Alsace-tarmen. Man får helt enkelt lust att strunta i de där vanliga vardagarna – och istället åka runt till de små byarna med korsvirkeshus som är så gamla att de liksom lutar sig mot varandra. Som i Eguisheim eller i Turckheim eller i…

Ja, man får helt enkelt lust att åka till Alsace. Kanske dra iväg och äntligen uppleva en julmarknad i Colmar.

Men det där är just nu bara drömmar. Än så länge får jag nöja mig med en tur till Bolaget och en flaska alsacevin. Den här gången blev det en Dopff & Irion Cuvée René Dopff Riesling 2018. Trots det långa och krångliga namnet är det inget dyrt snobbvin, utan en vit standard-riesling för 99 kronor.

Det är ett kul vin att sitta och lukta på, för man får olika impulser nästan varje gång. Ibland är det lite päron och honung. Någon gång hittar jag örtkryddor och så plötsligt är det några små blommor som far förbi näsvingarna. Och som en basgång ligger en dov lukt som drar mot mineral.

I munnen är det en frisk men ganska balanserad smak av citrus och en liten uppstramande bitterhet på slutet som gör att vinet funkar bra till mat.

Men när jag tänker efter lite… Det kanske inte räcker med att köpa bara en flaska vin från Alsace. Jag kanske måste ta vägen förbi mataffären och handla surkål och korv och fläsk och lök och äpple… Så att jag kan testa hur den lilla bitterheten matchar en riktig choucroute garnie – och bota det där suget efter Alsace.

Om man får tro vinjournalister så letar alla svenskar efter hantverksproducerat vin i små kvantiteter. Helst ska man hänga på låset och kasta sig över de första flaskorna när Bolaget släpper ett nytt vin.

Dessutom ska man ha en tjock plånbok och inte tveka att langa upp ett par hundralappar för den där flaskan som man tänker dela med sin partner på fredagskvällen…

Den som undrar över hur skribenterna tänker kan titta i senaste vintipsen i DN, som ändå är en hyfsat ”folklig” tidning. Av 20 viner finns det ett vin under den hundralapp som många har som maxgräns för vad ett vin får kosta.

Kära vinjournalister. Om man säger så här: ni har fel. De flesta vill ha ett ha ett hyfsat vin som skänker lite guldkant åt fredagskvällen när veckans vedermödor är förbi. Dessutom vill de flesta ha ett vin med en prislapp så att pengarna räcker också till lite mat på fredagskvällen.

Jag undrar om det är därför (det där med hantverksmässigt…) som vinerna från Jean Biecher ofta får ganska låga betyg av vinjournalisterna. Vinhuset är ett av de största i Alsace och producerar 16 miljoner liter vin per år.

Inte ett dugg småskaligt och hantverksmässigt och puttenuttigt. Däremot praktiskt för då kan företaget sälja ekologiska viner till priser som vanliga konsumenter har råd med.

Inte helt fel om du frågar mig.

Biecher Riesing 2018 (99 kronor, vitt, ekologiskt) är inget undantag. Det är ett vin i den stora mittfåran som inte skrämmer skiten ur varken katten eller moster Märta.

När man sticker ner näsan i glaset så möts man av ett piggt och fräscht vin med tydlig syra. Lite citrus, Granny smith och aningen exotiska frukter. Kanske en sked honung och en och annan blomma. I munnen är det fortfarande piggt och fräscht. En engelskspråkig recensent beskrev det som mature lemon (mogen citron), jag trycker att det är en ganska träffande beskrivning.

Smaken slutar med en liten, liten bitterhet som lovar gott för ett matvin. Jag tror Biecher Riesling skulle funka bra till ugnsbakad röding med citronsås.

Okej, dags för slutomdöme. Är det här vinet guds gåva till den vinintresserade konnässören? Nej, inte riktigt,

Men det är ett habilt vin till en helt vanlig fredagskväll.