Jodå, vi firade nyår igår. Det var kavaj på och så bubbel och vin. Mat, vin och mera mat och bubbel. Och idag är man lite… småseg. Inte bakfull, det har jag slutat med. Däremot lite småseg – så där så man helst inte reser sig från soffan utan tittar på alla program som dyker upp i rutan. Oavsett om det är Vinterstudion eller backhoppning från Garmisch-Partenkirchen.

Efter ett tag börjar man undra: när i helvete blev jag intresserad av backhoppning… Men man får väl skylla på det där småsega.

Ikväll blir det pizza till middag (någon känsla för riktigt svenska traditioner har man väl, eller hur Jimmie?)

Men för att krångla till det så gör vi pissaladière – en pizza från Provence där den vanliga tomat- och ost-blandningen ersatts av rödlök som fått steka länge. Det ger en mjuk smak med lite sötma från löken – en sötma som balanseras av oliver och sardeller.

Och jag lovar, det funkar lita bra som mat för småsega som någonsin en vanlig pizza från din lokala take away-pizzeria.

Om du letar efter en annan ”pizza” så kan jag verkligen rekommendera den alsaciska tarte flambee med en topping av bacon och crème fraiche. Funkar lika bra i ett svenskt kök nyårsdagen 2020 som det gör under lindarna i Colmars gamla Petite Venice-kvarter.

Men tillbaka till nyårsafton… Till förrätt blev det Crème Ninon med bubbel både i glaset och i soppan. Och bubblorna kom från en flaska Clotilde Davenne (149 kronor, mousserande, torrt vitt).

Det är en crémant, alltså franskt mousserande vin från andra regioner än Champagne, i det här fallet Bourgogne. Men metoden är traditionell med en andra jäsning på flaska. Lite spännande är att 60 procent av innehållet kommer från den blå Pinot noir-druvan och bara 40 procent från gröna Chardonnaydruvor.

Clotilde Davenne är en ganska blyg viol. Riktigt kylt var det som om smak och lukt liksom frusit fast i kylan. Men när vinet blev lite varmare så lockades både lukt och smak fram.

”Päronsplit” föreslog en runt bordet när hon skulle beskriva lukten. Jag håller med om päronlukten, men alla andra som skriver om vinet – senast DN – pratar om gröna äpplen och gula äpplen. Måste väl vara alla andra som har fel…

I slutet av smaken dröjer sig en liten, liten bitterhet kvar. Det är just en sådan detalj som gör Clotilde Davenne till ett bra matvin.