För en del år sedan hade jag en elev med en adhd-diagnos. Han var trevlig och sympatisk, men han var också som man ”ska” vara med den diagnosen. Han hoppade upp och ner, gick ut och in, och han pratade oavbrutet. Ibland var det nästan omöjligt att ha lektion.

En gång fick jag nog, och sa uppriktigt, men med vädjande röst.

– Kan du inte bara hålla käften?

Samtidigt som jag sa det så tänkte jag ”nej, det är ju just det du inte kan”, och så kände jag mig lite korkad.

Jag kommer att tänka på den här killen när jag funderar på vin. För det finns rätt mycket vin som liksom har en adhd-diagnos. Det är vin som ska höras och synas, vin som larmar högt med inbyggda fruktbomber och rökighet och hård fatlagring och bara alldeles för mycket av extra-allting-och-lite-mer-på-toppen.

Då är det skönt med vin som liksom håller sig på mattan. Vin som lyssnar av maten och klarar av att samspela med det som finns på tallriken – istället för att bara skrika rakt ut.

Ett vin som klarar det samspelet bra är Chateau de Seguin 2020 (109 kronor, rött). Det är ett trevligt bordeauxvin, dessutom till ett pris som man kan betala – nu i ny årgång.

När man sticker ner näsan i glaset så är det frukt och fat som möter, lite svarta vinbär och massor av mustigt rödvin. I munnen är det frukt och mörka bär, fat och en trevlig pigg ton som gör att man blir på gott humör. Funkar lite som körsbärssmaken i italienska viner.

Vin drack en flaska i fredags till biff och potatisgratäng. Och det var helg och det var höst, och det var ett vin som gav precis lagom mycket motstånd för att inte bli överkört av maten.

Man kan säga att vi trivdes.

Hur luktar egentligen ett vin? Jag menar, stick ner näsan i ett glas med rödvin och vädra med näsborrarna. Visst säger dina luktreceptorer mest av allt: ”det luktar rödvin”?

Men om man istället frågar vad du associerar till så blir det lite annorlunda. När det kommer till rött vin så tänker jag ofta på höst. Det kan vara lukten av mogna mörka bär. Eller en dov och tung lukt, lite som i en källare. Eller det kan dra mot rått kött och charkuterier.

Men Saint Clair Pinot Noir 2020 (109 kronor, rött) ger mig helt andra associationer. När jag drar in vinets doft och låter den säga hej på receptorerna i näsan så svarar de ”det här luktar sommar”.

Jag vet inte säkert varför jag får den associationen. Kanske luktar det bär, som jordgubbar och hallon (”vinbär”, säger hustrun). Kanske är det blomdoft, kanske en lätt örtkrydda.

I munnen är det mustigt, men framför allt är det ett slankt vin – inget extra-allt-tjafs. Jag tror att det beror både på druvan och ursprunget. Pinot Noir ger inga fruktbomber, i alla fall inte i svalare klimat.

Saint Clair-vinet kommer från norra delen av Nya Zeelands sydö. Där är somrarna svala med dagstemperaturer på 23 – 25 grader, och nätterna är aningen kallare än svenska sommarnätter. Och då slipper man allt det där överlastade prålet.

Vi drack en flaska till en italiensk kycklinggryta. Det var ett sällskap som vinet tyckte om, inte minst för att vinet lätta syrlighet bröt udden av den feta känsla som ofta finns i grytor.

Jag tror man kan säga att vinet gillar kyckling i alla former, och så gillar det vegetariska rätter som inte är alltför hårt kryddade.

Men det bästa av allt: när du skruvar av kapsylen, så möts du av lite sommar.

Inte så illa så här början av oktober.

Måste ett vin kosta 150 spänn och vara så där ”fint”? Heta något med Chateau och ha lång eftersmak?

Jag tycker att det beror på hur man ska använda vinet. Har du varit hos slaktaren och handlat hängmörad entrecote som du steker i smör och olivolja så att köttbiten får en fin röd-rosa kärna. Då vore det väl ganska korkat att leta upp Bolagets absolut billigaste rödvin i en pappkartong.

Men har du tänkt bjuda över grannarna på grillad fläskkarré nu till helgen, då kommer vinvalet i ett helt annat läge. Maten är utomhus och om den svenska sommaren är som den brukar så kommer vinet att bli kylas och bli kallare än planerat. Dessutom är det inte bara maten och vinet som luktar – utan även röken från grillen och grannens nyklippta gräs som släpper ifrån sig en massa lukter när kvällsfukten kommer smygande.

Då känns inte det där vinet för 150 pix så lockande längre.

Bättre då att satsa på ett robust vin som klarar av de tuffa utmaningarna av rök och nyslaget gräs. Gärna ett saftigt och fruktigt vin som bjuder upp till dans med både köttbiten och de smakrika tillbehören.

Ett sådant vin är Charteau Saint-Sernin 2019 (89 kronor, rött) från Cahors i sydvästra Frankrike. Druvan Malbec brukar ge kraftigare och tuffare viner, men här är resultatet ett annat.

Lukten är försiktig, men det känns lite som om du satt näsan över ett fat med mörka bär. Smaken är öppen och välkomnande, lite som om de mörka bären har fått fart och glatt studsar runt i vinvärlden.

En grillad biff tycker jag skulle sitta fint till vinet. Eller kanske smakrika korvar, typ Kabanoss eller Kolbasz. Eller varför inte lammstek i skivor med en smakrik ratatouille?

En uppdaterad variant med några rader om Chateau Saint-Sernin 2020 hittar du i den här länken.

Det finns viner som är svåra att komma in på livet. Sträva som sandpapper och allmänt taggiga. Eller parfymerade som en medelålders överklass-wannabe med alltför mycket bling-bling runt handlederna.

Och så finns det de där kamraterna som liksom kommer in till matbordet, slår sig ner och säger ”Ah, vi tar ett glas tillsammans, du och jag”.

Cycliste 2020 (94 kronor, rött, ekologiskt) tillhör utan tvekan den senare kategorin. Det är ett öppet, lättillgängligt och inbjudande vin från södra Rhône-dalen. Fruktig lukt med lite fat, viol och mörka bär. I munnen finns de mörka bären kvar, men också en strävhet som ger ryggrad. Och en liten pigg syra – lite som ett rött körsbär – som gör att vinet funkar bra till mat.

Cycliste trivs tillsammans med en biff, men skäms inte för sig om det skulle stå en gratäng eller en bit ost på bordet.

Det finns en sak jag ogillar med det här vinet – namnet. Vem kommer på att döpa ett vin till Cycliste? Mer än marknadsförare som går på speed och vinmakare med dåligt självförtroende?

Men det klart. Namnet ger mig möjlighet att berätta att jag har köpt en ny cykel, och med den kör jag en liten tur varje dag. Det är härlig motion, som man kan hålla just under svettnivån – även om backarna har blivit brantare de senaste åren.

Men det klart – alltför ofta kommer jag på att en liten paus vore bra. Och då stannar jag och tar en kaffe, och tar man en kaffe vill man ha något till kaffet, så då blir det en kula glass eller en kaka.

Klart trevligt. Men inte fan blir man smalare.

Har du tänkt bjuda moster Märta eller andra släktingar på middag i påsk? Kanske blir det en lammstek med örter? Då föreslår jag att du tar en tur till Bolaget. Letar upp hyllorna med rött vin från Frankrike. När du kommer till Alain Jaume Côtes du Rhône Grand Veneur 2020 (119 kronor, rött, ekologiskt) så sträcker du ut handen och greppar en flaska eller två.

Det är ett säkert kort i en lättgillad stil, som säkert går hem hos släktingarna. Ja, det klart. Besserwissern Bo – han som säger att det inte finns några bra viner under 200 kronor – kommer säkert att klaga. Men det gör han ju alltid.

Alain Jaume Côte du Rhône Grand Veneur är öppet och inbjudande. Just därför funkar det till många olika människors smaklökar. Lukten är djup och fylld av mörka bär. Kanske lite ”mörka” körsbär om du förstår vad jag menar. Lite kryddigt, lite fruktigt, lite syra.

När man tar en klunk av vinet så finns de mörka, lite söta bären kvar. Det är absolut inte ett sött vin, men de mörka bären lindar in druvornas strävhet – och dricker du vinet till kött eller potatisgratäng eller ost blir det nästan sammetslent.

I slutet av smaken finns en syra som piggar upp och gör att man vill ta lite mer av maten – och berömma kocken för den goda lammsteken.

Och det var väl ungefär det du ville uppnå?