Ett husvin är ett vin som du alltid har hemma. Ett par flaskor ligger som ligger i skåpet och väntar på att några kompisar ska komma över på mat, eller på att du ska ta ett litet glas till söndagsmiddagen.

Då är det praktiskt om vinet passar till olika rätter – och om det är ett vin som gillas av många. Du vet ett vin som får moster Märta att utbrista ”Vilket gott vin!”. Eller vinsnobben Hugo att säga ”jaha, det var inte så dåligt för det priset”.

Just ett sådant vin är Abbotts & Dalaunay Carignan Vieilles Vignes 2020 (89 kronor, rött). På Systemets klassificeras det som fruktigt & smakrikt. Och sällan har en klassificering varit mer träffande.

Fruktigheten möter redan när man försiktigt sticker fram näsan för att lukta: mörka bär, lite som bigarråer, lite som björnbär. Lite kryddighet, som ett stråk av den timjan som växer vilt i Languedoc där vinet kommer ifrån.

I munnen är Abbotts & Delaunay bussigt och trevligt. Sympatiskt som en gammal vän som tittar förbi. Den mörka frukten följer med in i munnen, men vinet bjuder på tillräcklig strävhet och syra för att det inte ska bli platt eller svulstigt.

Man kan väl säga så här: skulle du få för dig att trotsa hösten och sparka igång grillen för en smakrik korv eller hamburgare eller en bit kött – då är du helt hemma med det här vinet.

Vi drack en flaska till maten en fredag. Stekta hamburgare, klyftpotatis och ugnsstekta grönsaker. Och det funkade så bra så hustrun kom med en ovanligt starkt omdöme: ”Köp hem en låda, så vi har det här vinet hemma!”

Ett grillvin ska klara rätt mycket. Det ska kunna drickas utomhus i 30-gradig värme, men också funka när kvällskylan kryper på. Det ska smaka bra till korv och kött och ibland till feta potatissallader. Det ska tåla de rökiga aromerna från grillen, och inte så sällan överleva heta smaker och sötma från glaze och sås.

De flesta tror jag bär hem en box från Bolaget när det är dags för grillkväll. Men det är lite synd för det finns många bra alternativ på flaska. Ett sådant är Cigarra reserva 2018 (69 kronor, rött).

Vinet har en fruktig lukt av mörka bär och en trevlig liten kryddighet. Dessbättre är kryddigheten nedtonad, så den skrämmer den varken mig eller moster Märta. Längst in i lukten finns en liten hint av syra, som stramar upp vinet en smula så det inte bara blir varmblodigt välkomnande. I munnen är det snällt och runt med de mörka bären i behåll. På slutet finns en liten uppfriskande smak av körsbär.

Cigarra reserva är gjort på 60 procent shiraz-druvor, alltså den druva som i Frankrike heter syrah. Men här väljer man det internationella namnet, och det är klart passande för vinet är öppet och välkomnande som en amerikan på bjudhumör. Det ansluter alltså till den internationella, varmjordsodlade shiraz-traditionen.

Men framför allt är det lättdrucket och anspråkslöst – just så som det ska vara på en trevlig grillkväll.

Hur firar man en 30-årig bröllopsdag utan att slita ut sig och knö sig mot en massa andra människor som också väntar på Covid-vaccin? Jag vet inte vad andra gör, men jag vet vad jag och hustrun gjorde.

Vi åkte till en korvmoj och käkade.

När jag kom med förslaget såg hustrun mer än skeptisk ut, men jag argumenterade för att korvkiosken i Sävedalen är en kvalitetsinstitution. Sedan 1954 har de sålt bra korv och hemlagat potatismos gjort på King Edward.

Dessutom var det faktisk en hommage till vår riktiga bröllopsdag i Köpenhamn för (just det!) 30 år sedan. Efter vigsel av en mycket högdragen (och rätt mallig) prost, gick vi tillbaka till hotellet genom ett Köpenhamn med strålande sol men bitande kyla. På vägen sade jag:

– Vi tar en dansk pölse, vi är ju i alla fall i Danmark.

Så stod vi där i bröllopskläder och med brudbuketten inklämd under ena armen. I näven hade vi var sin röd korv, och den nyblivna hustrun berättade hur rädd hon varit i mötet med den rätt malliga (och högdragna) prosten – viktigt det där med prost, han hade strukit över kyrkoherde i ”programbladet” för vigseln och med bläck skrivit dit prost. Hustrun var rädd för att jag skulle säga:

– Nu skiter vi i det här. Du kan ta och stoppa upp din prosttitel nånstans där annars bara toapapper hör hemma.

På kvällen bättrades vi en smula och gick på den anrika krogen Stephan A Porta. 30 år senare gjorde vi bättring ett par kvällar senare med helgkasse från en hyfsad Göteborgskrog.

Soppa på jordärtskocka och tupplår, en ryggbiff till huvudrätt och tiramisu när magen var så full att det såg ut som om jag snart skulle nedkomma med ett välskapt gossebarn på fem och ett halvt kilo.

Till maten måste man ha ett bra vin, särskilt när men firar 30 år av äktenskap, så det fick bli en flaska Chateau l’Hospitalet 2019 (179 kronor, rött).

Det är ett riktigt fullblodsvin från södra Frankrike. Fylligt, kraftfullt och mustigt men fortfarande balanserat. Inte så där överlastat som nu-tar-vi-allt-på-en-gång-och-så-kör-vi-extra-allt-vinerna kan vara.

Lukten är djup av mörka bär och kraftigt rödvin. Där finns fat, lite kryddighet och en aning av något som jag i brist på bättre ord associerar till ”karamell” eller ”pastill”. Enligt producenten så ska det lukta lakrits. Rosmarin, lagerblad och choklad, tycker Bolaget. Kanske är det blandningen av dessa dofter som lurar min näsa. 

Chateau l’Hospitalet är ett sydfranskt vin från appellationen (vinområdet) La Clape utanför Narbonne i Langeudoc-Roussillon.  Vinet är gjort på den traditionella blandningen av syrah, mourvèdre och grenache. Och visst känns blandningen igen, men här är det ett mer kraftfullt och rakare anslag.  Kanske är det den angenäma men tydliga strävheten som gör vinet mer direkt. Det här är ett vin som kräver sin köttbit, sin potatisgratäng eller sin ost.

Vi drack vinet till just ryggbiff och potatisgratäng – och proteinerna i kött och grädde mjukade upp tanninerna så att de blev så där ljuvligt lena som de ska vara när man firar 30-årig bröllopsdag.

I Partille, utanför Göteborg, reser sig urberget som en vägg alldeles norr om centrum. Längst uppe på klippan vilar en borgruin med gapande hål till fönster och rustika stenar till väggar.

Varje gång jag kört förbi har jag kika på borgen och undrat hur man tar sig dit.

Nu vet jag. Man kör Paradisvägen, tar höger mot Kyrkåsliden och svänger in på Sankte Pers (!) backe. Sedan väntar 100-tals trappsteg uppåt – och iland nedåt – innan man är framme,

Vi klev runt där en av de där dagarna när gräset ser ut som om det är vår, men kulingen gör att man tror att Nordpolen är nära.

Själva borgruinen är egentligen inte så mycket att se, men historien är ett exempel på vad entreprenörer gör när de har för mycket pengar.

Historien handlar om kemisten och industrialisten (alltså det som nu kallas entreprenör) Ernst Harbeck. Han var gift med en tysk kvinna, som led av svår hemlängtan efter Rhen och borgarna längs floden. Därför lät han bygga en borgruin längst upp på klippan, så att hans hustru kunde sitta där (i blåsten) och titta ner över Säveån, Göta älv och Göteborgs centrum.

Om man ska tro att den taniga Säveån är Rhen, och se Göteborg som en hägring av Koblenz – då måste man antingen lida av väldigt dålig syn eller också har man inte alla hästar hemma.

Hustrun – men egen alltså – har visserligen varit au pair i Tyskland för länge sedan, men hon är inte tyska. Och, Gud förbjude, hon har ännu inte krävt att jag ska bygga en borgruin på ett berg för att hon ska kunna sitta där och drömma.

Nu undrar den normalbegåvade läsaren vad det här har med österrikiskt vin att göra. Egentligen ingenting, men kanske blev vi lite inspirerade av det tyskspråkiga för vi köpte med oss en flaska Meinklang 2019 (129 kronor, rött, ekologiskt) på hemvägen.

Det är ett sympatiskt och lättklunkat vin, lätt men ändå smakrikt. Lukten är full av bär och blommor. När man trycker ner näsan i glaset är sommarängen nära, men det finns också en uppstramande känsla, kanske av mineral.

Vinet är gjort på pinot noir, en druva som jag haft fördomar mot. Tyckt att smaken alltför ofta varit ”spetsig” och lite snipig. I Meinklang märks ingenting av det. Istället är det ett varmt och inbjudande vin som funkade utmärkt till vår middag med sydfranska gratäng med aubergine & squash.

Jo, förresten. Vinet kommer från förbundslandet Burgenland som sträcker sig från slovakiska gränsen och ned över alperna. Men växtplatsen är plattlandet runt Neusiedlersee, och där finns det inte en borg så långt ögat når. Inte så många slott heller.