Det finns gott vin, och så finns det busgott vin. Det är vin som på en gång får smaklökarna att börja jollra i munnen, alltså ett vin som gör dig på gott humör.

Nu är det lite svårt att slå fast vad som är busgott. Det beror på vilka smaklökar du har, och ibland på deras humör. Regnar det, hösten har kommit och på jobbet har det blivit en ny chef som ska göra ännu en omorganisation. Då är risken att varken mat eller vin smakar.

Men för mig och mina smaklökar, så finns det en typ av vitt vin som gör att vi alla ställer oss i givakt. Det är rieslingvin med hög och klar syra, parat med ett uns restsötma.

Inte så att det är ett sött vin, inte ens halvtorrt. Det är ett riktigt, torrt vin, men med en sötma som anas i bakgrunden. Tänkt Granny Smith-äpplen så kanske du förstår vad jag är ute efter.

Leitz Eins Zwei Dry 2023 (107 kronor, vitt, ekologiskt, klimatvänligt och socialt ansvar) är ett sådant vin. Det har en fruktig lukt av citrus, mineral och lite päron. Syran i vinet är hög, men med aningen restsötma. Där finns citrus, gröna äpplen (Granny Smith!), mineral och en hint av söt melon.

Leitz vingård ligger i Rheigau utanför Rüdesheim, så där en fyra mil väster om Frankfurt. Vi åkte där förra året och förfördes av landskapet. Byar och små städer, vinodlingar och en del korsvirkeshus. Och som följeslagare hade vi den mäktiga floden Rhen.

Tyvärr stannade vi inte och klev in på Weingut Leitz, får väl göra det nästa gång vi kör där.

Under tiden får vi nöja oss med ett glas av deras vin. Det är inte heller så dumt.

Jag gillar inte tanken på att flyga. Vill inte sätta mig inne i ett silverfärgat metalskrov som susar runt 10 000 meter upp i luften och släpper ut vita kondensstrimmor.

Jaha, tänker du kanske. En sådan där miljömedveten som inte flyger av klimatskäl.

Jag önskar det vore så, men orsaken är mycket enklare. Jag tror att flygplanen ska ramla ner. På ren svenska: jag är rädd för att flyga.

Ungefär 360 dagar om året saknar jag det inte alls, men ibland kommer ett sug efter att se platser långt bort. Det hände när jag läste bloggaren Lena i Wales som skrev om vin och vingårdar på södra delen av Nya Zeelands nordö.

Hon åkte runt och smakade på vinerna från en del av de 20 vingårdar som ligger runt staden Martinborough. Själv satt jag där och dreglade och funderade på om det inte finns någon terapeut dit man kan gå och upprepa ”jag är inte rädd, jag kan flyga” så många gånger att man faktiskt vågar sätta sig i ett plan.

Men jag valde den lätta vägen till nya zeeländskt vin. Jag gick på Bolaget.

Nu är det ingen uppoffring direkt, jag gillar vin från Nya Zeeland. Jag tror det beror på klimatet.

För att producera vin har landet ett ganska svalt klimat. Det gör att druvorna inte blir fruktstinna sockerbomber med potential att ge extra-allt-viner där fruktsötma och alkoholhalt nästan tar kål på smaken.

Eller också har landet ovanligt kloka vinmakare som kan konsten att utvinna lagom mycket smak ur druvorna.

Ett sympatiskt vin från Nya Zeeland är Saint Clair Vicar’s choice Sauvignon blanc 2022 (109 kronor på Bolaget, vitt). Det har en trevlig lukt av päron och svarta vinbär (bladen?) som möter när man luktar på vinet. Citrus och kanske lite krusbär möter också upp.

Ta en klunk av vinet och känn hur bäraromerna följer med in i munnen. Vinet är helt torrt och syran är ganska hög, men den balanseras av aningen fruktsötma på ett sätt som i alla fall jag gillar.

Testa till grillad fisk med pressad citron. Det gjorde vi, men vi fick laga fisken i ugnen eftersom vädret vägrade medverka till grillning.

Eller våga den klassiska mixen av chèvre och sauvignon blanc.

Trevlig sommar – även om vädret gör att du får ”grilla” maten i ugnen.

Det finns en sorts riesling där syran är klingande hög men vinet ändå har en liten, liten restsötma. Inte alls så att vinet är halvtorrt, restsötman finns där bara som en brytning.

Tänk smakbrytningen i traditionell svensk dillsås med citron, så kanske du anar vad jag försöker beskriva.

Ett bra exempel är Eins zwei dry 2022 (107 kronor, vitt, ekologiskt, socialt ansvar & lägre klimatavtryck).

För en tid sedan hade vi bjudit hem några vänner. Innan maten fick de ett glas av den här tyska rieslingen – och flera började spontant prata om vinet och tala om hur gott det var.

Just det gör att jag kallar det för ett ”busgott” vin. Man fastnar direkt, i alla fall om man har smaklökar som liknar mina.

Men de här egenskaper gör också att man får vara försiktig med hur man serverar vinet. Som aperitif, kanon! Som matvin, absolut. Men maten måste innehålla syra och aningen, aningen sötma tror jag. Annars är det risk att det upplevs som ”för sött” eller ”för syrligt”.

Eins zwei dry har en frisk och fruktig lukt. Lite mineral, lite varma – nästan tropiska – frukter, lite som solvarm honungsmelon.

I munnen är det friskt med hög och ren syra, men också den där lilla restsötman. Frukterna hänger med från lukten och in i munnen, och gör det till ett harmoniskt vin.

Det här gör att jag gillar nästan allt med vinet. Utom namnet. Ett två torr, hur kul är det?

Ibland har man tur – som härom veckan när hustrun fick vin i present. I paketet gömde sig en flaska A Christmann Riesling 2021 (159 kronor, vitt, ekologiskt).

Det är ett sådant där vin som jag har läst om och tänkt att jag skulle köpa, men ändå tvekat. Tänkt att ”nästan 160 spänn för en flaska till fredagsmaten, det är väl att ta i” och så har jag jag gått ett steg till vänster i Bolagets hyllor och valt något billigare.

Jag vet inte hur det är för dig, men de lite dyrare vinerna blir ofta liggande här hemma. Det är som om det där speciella tillfället med något extra att fira aldrig dyker upp.

Men den här gången bättrade vi oss och skruvade kapsylen av flaskan i förra veckan. På tallriken hade vi stekt tonfisk med gräddstuvade kantareller och bacon.

Det var en helt okej kombo. Men jag är inte säker på att den var optimal. A Christmann Riesling är ett slankt och lite elegant vin, som kanske trivs bättre med plattfisk och en liten citronklyfta som man pressar över fisken. Eller med skaldjur som räkor och hummer (som jag naturligtvis köper hem varje fredag) utan alltför mycket aioli.

Vinet har en djup doft med massor av fräschör. Där finns gröna äpplen och citrus som ger det friska och fruktiga. Men också mineral och något som drar mot päron – där har du djupet.

När man tar en klunk så möts man av samma friska fruktighet; här pratar vi en ganska hög syra med andra ord. Det gör A Christmann Riesling till ett bra matvin, när man tar en klunk så blir man sugen på lite mer mat på gaffeln.

Men vinet är också välbyggt, slankt och lite elegant. Det gör att jag nog satsar på plattfisk nästan gång. Kanske blir det ugnsstekt plattfisk – lättaste maten, som hustrun brukar laga.

Ska bara vänta på att hon får en ny flaska i present.

I torsdags gjorde jag en djupdykning i frysen. Röjde runt bland ärtor, bönor och dragspelspaket med torskfilé – och längst in hittade jag det som jag sökte: ett litet paket kammusslor.

Har du aldrig testat de här musslorna, som också kallas pilgrimsmusslor, så ska du göra det. De är milda, mjälla men smakrika – som gjorda för en lyxig fredagsmiddag. 

Men har man musslor, så måste man ha ett vin som kan matcha den lyxen. Valet föll på Brocard Bourgogne Chardonnay 2021 (149 kronor, vitt). Det är en pålitlig producent från ett strålande distrikt.

När man häller upp ett glas så möts man av ett friskt och fräscht vin, som piggar upp i alla fall mig.

Lukten handlar om citrus och mineralitet, kanske lite päron. Och så finns där lite örtkrydda, ungefär som om man står ute på landet en varm sommardag och en bit bort ligger ett trädgårdsland där det växer grönsaker och ett gäng med olika örter.

Tar man en klunk så är det fortfarande samma friska och fruktiga vin – där fatlagringen bara finns med som en bakgrund. Men citrustonerna är ganska nedtonade. Det gör Brocard Chardonnay till ett bra matvin

Men det finns en skillnad mellan lukt och smak. Lukten är tydlig och distinkt, smaken är lite… vad ska jag säga, lite för ”odistinkt” för min smak. Men vinet har en stund på sig när det rinner genom munnen. Och avslutet tajtar till smaken med en liten, liten örtig beska.

Det funkar bra, för vinet säger liksom: ”Okej, kompis. Nu är vi redo för nästa tugga av musslorna – och nästa klunk vin”.

Hur tänker du när du parar ihop mat ihop mat och vin? ”Rött till köttet och vitt till fisken – och så ska det vara det där goda vinet som vi drack förra månaden.”

Det är ingen dålig utgångspunkt. För man ska dricka det man själv gillar och tycker om – oavsett vad trendnissarna skriver i tidningarnas vinspalter. (Även om jag hade svårt för det yngre paret som drack rött vin till kräftor, de där som jag skrev om för en tid sedan).

Men rent generellt är det synd att så få vågar dricka vitt vin till snällt fläskkött. Särskilt om det finns ett uns sötma i vinet – det kommer då att smaspela med den antydan till sötma som finns i fläskkött.

Men hur gör man om maten är både syrlig och aningen söt?

Finns det äpple i maten så kan man testa cider. Men snälla, välj riktig cider från Frankrike, England eller Spanien. Inte den till cider förklädda alkoläsk som på Bolaget säljs som svensk cider.

Ett helt annat sätt är att leta upp ett vin med både hög syra och en restsötma som känns. Det kan ibland funka med en Pinot Gris – men ofta är syran för låg, så vinet blir platt och tråkigt.

Ett vin som inte blir ett dugg trist är von Winning Riesling 2021 (121 kronor, vitt). Tvärtom, det sparkar och lever hela vägen ända in i kaklet.

Vi delade på en flaska till potatis- & sparrissallad med lax, en rätt som får tydlig smak av vinägretten med honung och vinäger. Och det blev en utmärkt matchning av vin och mat. (Eller ”pairing” som jag tror är den moderna termen). Sötma och syra fanns både i mat & vin, alltså funkade det.

När man trycker ner näsan i glaset med von Winnings Riesling, så möts man av en masa frukt: äpplen och päron och exotiska frukter… Men också av mineral och kryddor, syra och sötma.

I munnen så finns där fortfarande frukter och mineral. Men framför allt bygger vinet på balansen mellan syra och en rätt tydlig restsötma.

Gott och angenämt, tycker jag. Vad du tycker är faktiskt upp till dig att bestämma.

Jag satt på en kräftskiva för en del år sedan. Värden höll med kräftor och ost, sallad och tilltugg. Men gästerna förväntades ta med egen dryck. Bredvid mig satt ett yngre par, trevliga och pratsamma av den där sort som brukar kallas för ”helt vanliga människor”.

När de skulle hälla upp vin, så langade de fram en flaska rött och förklarade självklart: ”Vitt vin är lika meningslöst som te”, och så hällde de upp.

Lite förvånad blev jag, även om jag får erkänna att jag faktiskt aldrig testat rött vin till skaldjur.

Men länge höll jag med dem att vitt vin var ganska meningslöst. Ja, något som behövdes till en del fisk- och skaldjursrätter, men annars mest onödigt.

Den fördomen höll i sig ända tills jag började åka till Alsace och upptäckte att vita viner kunde vara så mycket mer. Hög, klingande syra och ibland aningen restsötma, doftvärldar av äpple och päron och melon och…

Ja, du hör att jag går igång. Riesling är nog nu min favoritdruva nu för tiden, men den österrikiska grüner veltliner kommer inte så långt efter. Dessutom finns de österrikiska vinerna ibland till sympatiskt pris på Bolaget.

Skulle du råka köra förbi Systemet och få med dig en flaska Leth Grüner Veltliner 2022 (95 kronor, vitt, ekologiskt & hållbart val) så tror jag inte att du blir besviken. Det är ett sympatiskt vin med en lukt där man hittar päron och lime, något lite kryddigt och aningen söt melon.

De smakerna följer med in i munnen. Men viktigare är kanske att det är ett ungt, piggt och fruktigt vin.

På mig funkar det som ett uppåttjack. Jag blir på gott humör när får ett glas Leth Grüner – det fick jag härom veckan och det räddade min fredagskväll. Skreitorsk och ratatouille på tallriken. Grüner veltliner i glaset. Behövs det så mycket mer?