Det var i juli förra året. Vi stod i vardagsrummet hemma hos den svenske vinbonden Anders Åberg i Murviel i södra Frankrike. Han snurrade på vinglaset, drog in doften och sa:
– Jag tycker man kan känna hintar av choklad.
Han var uppenbart road av vinet. Det här var hans första årgång vin, och det var första gången han smakade på prestigevinet Roc de Buffarel ur en flaska. Dittills hade han bara testat vinet ur lagringstankarna.
Själv vet jag inte om man kunde känna de hintarna. Däremot tyckte jag det var gott. Visst det var ungt och omoget med sträva tanniner som verkligen bråkade i munnen. Men det kändes som om det lovade att bli en schysst bundsförvant en snöig februaridag när den fuktiga göteborgsvintern blåser vett och sans ur människor.
Ett vin gjort för biff med potatisgratäng och kanske bearnaise. Klart vi köpte en låda med oss hem.
Första flaskan smakade vi i september – och då kändes det hur omoget vin var. Det kändes mest som en ilsken tjurkalv i en amerikanske rodeo. Jag vet inte om det var temperaturskillnaden som gjorde den stora skillnaden.
I Frankrike var det 28 grader varmt, och vinet var förmodligen klart över 20 grader. I vår septemberkällare var det betydligt kallare – och vinet blev helt annorlunda.
Vi blev lite förskräckta, men väntade ett par månader till nästa flaska. Och se, det hade hänt något. Vinet var fortfarande bråkigt, men det började få mjukare kanter.
Och så har det fortsatt. Nu har vi druckit upp fem av flaskorna, och för varje gång har vinet utvecklats.
Det har varit kul att följa utvecklingen. För mig har det blivit en av de där små kornen som gör att vardagen lever upp. När jag har gått förbi vinet nere i källaren har jag tittat lite på det och tänk: ”Snart får vi käka en riktig köttbit och se hur det går för vinet.”
Men man ska akta sig för att spara vin alltför länge. För några år sedan gav vi bort ett par flaskor vin i 45-års-present. Systembolaget hade lovat att det var lagringsbart vin. Så vi räckte över presenten och sa:
– Det här kan du spara i tre år och dricka på din 48-årsdag.
När 48-årsdagen kom, så fick vi en inbjudan. Det skulle bli mat och vin – det vin vi hade gett bort.
Maten var god, men vinet…
Det var inte dåligt, inte som vinäger. Det var bara – ingenting. Smaken låg nära vatten, eller utspädd druvjuice. Den hade tagit sig upp till vinets höjdpunkt och sedan på något sätt försvunnit ut genom vinkorken.
