I Eguisheim lutar sig korsvirkeshusen mot varandra, så man tror sig förflyttade till ett Hans och Greta–land. I Hunawihr möter vi den vänlige vinbonden David Ermel, som gärna bjuder på ett extra glas vin och pratar en stund till. Och i Nothalten ringer telefonen när vi går in i Gerard Waegells vinkällare. Först tror man sig vara utsatt för ett skämt – när man kommer in i ett rum börjar telefonen ringa…
Men vi fattar när Gerard själv kommer nerspringande från familjens lägenhet som ligger ovanpå vinförsäljningen. Den ringande telefonen är larmsignalen som berättar att han har fått kunder.
Han är en ung vinbonde som erbjuder några av de mest prisvärda vinerna vi hittar under några semesterveckor. Han är mörkt solbränd av jobbet ute på fälten, trots att vädret mer påminner om det Göteborg vi lämnat än den annars soliga och varma alsasiska sommaren.
Vi åkte längs vinvägen, Route du vin, i juli. Inte på en gång och inte hela vägen från Marlenheim väster om Strasbourg till Thann nästan nere vid den schweiziska gränsen. Istället så stannade vi där vi ville. Provade vin hos vinodlarna, åkte turistbåt i Strasbourg och vandrade längs kanalerna i Colmars Lilla Venedig-kvarter.
Ändå är det de böljande kullarna med vinodling man minns. Den steniga, nästan ogästvänliga, marken – och så vinstockarna som okuvligt pressar ner sina rötter för att få vatten och näring. När hösten kommer så levererar de druvor till ännu en årgång vin. Visst blir man lite lycklig.
