”Hmm, vad ska man dricka för vin till skaldjursrisotto… Lite Riesling, det är ju ändå min favoritdruva… Från Alsace kanske – eller ett italienskt vin, det är ju italiensk mat…”

I slutet av arbetsveckan gick jag där och småfunderade på vinvalet till helgen. Ja, jag vet att jag är lite nördig, men det är ganska trevligt att gå runt och fundera på matchningen mellan mat och vin.

(Jag vet mycket tristare saker att tänka på: vädret i november till exempel.)

Men till slut valde jag ett vin från Loire-dalens mynning: Chateau du Cléray 2015. Det visade sig vara en lyckad matchning till risotton. Kanske för att vinet är lite fylligare och inte fullt så citrusspetsigt som andra viner från Muscadet Sèvre et Maine kan vara – i alla fall bland de viner som håller sig under hundralappen.

Därför kunde det räcka en hand till den fräscha smaken av musslor och räkor, men ändå vara med i risottons lite tyngre smaker.

Chateau du Cléray har en blommig, fruktig lukt med tydliga pärontoner. Citrus och melon finns där också. I munnen är det ett friskt och fräsch vin med trevlig syra.

Och så kommer man undan med 74 kronor för en flaska. Det är inte helt oväsentligt när man tittar på kontobeskedet och tänker ”herre gud, vad långt det är kvar till lön”.

Viner gjorda på Sauvignon blanc kan vara ganska speciella med lukt av svarta vinbärsblad, nässlor, krusbär. En del säger till och med att vinerna luktar kattpiss.

Själv tycker jag det blir bäst när vinerna är lite nedtonade. Då kan man verkligen njuta av den höga syran – och av friska och rena viner.

Det gäller även för La Gascogne par Alain Brumont 2015 (85 kronor på Systemet). En trevlig, lite parfymerad lukt av nässlor och svarta vinbärsblad. Fruktig smak med frisk och ren syra, som inte blir så där viss så att det drar i mungiporna,

Men egentligen är det lite fusk av mig att prata om La Gascogne som ett Sauvignon blanc-vin, för det är det bara till hälften. Den andra halvan av druvmusten kommer från Gros manseng, en druva som jag tidigare aldrig har hört talas om.

Men de funkar tydligen bra tillsammans druvsorterna, för La Gascogne är ett lättgillat vin. Friskt & rent, helt enkelt.

Jag vet inte om du har sett det någon gång, men en del som ska lukta på vin gör det liksom med en näsborre i taget. De håller vinglaset på ena sidan och så vinklar de ner halva näsan mot glaset.

Jag här aldrig förstått vitsen, men tänkt att det nog är ett konstigt exempel på snobbism.

Nu är jag där själv – inte så att jag luktar på vinet från sidan. Men en förkylning gör att det bara är en näsborre i taget som funkar. Det är ingen snobbism, men det är ett handikapp: jag vet inte riktigt om jag kan lita på lukt och smak när det gäller Petit Chablis 2014.

Men när jag trycker ner den näsborre som för tillfället funkar så hittar jag citrus och den lilla bitterheten i citrusskal, päron och lite lukt av stenflisor – du vet så där som det luktar när man slår stenar mot varandra. I munnen är det piggt, fräscht och citrusbetonat.

Hustrun som inte är så snobbig – hon luktar till exempel med hela näsan – sade att det var ett ”surt” vin. Jag håller inte med, men citrusinslaget är påtagligt.

Petit Chablis är ett användbart vin. Funkar lika bra till skaldjur och vit fisk som till ett glas före maten. Men jag kan ändå inte släppa minnet av förra årgången. Den kändes ännu piggare och godare. Fast det kanske bara är den jäkla förkylningen som spelar mig ett spratt.

Visst ja, priset. 119 kronor vill Bolaget ha för en flaska.

Tillhör du de dogmatiker som tror att man inte kan dricka vitt vin till kött? Då finns det en kombination du måste testa. Det är milt kött – fläsk till exempel – och Riesling med bra syra och liten restsötma. Det är verkligen förförande gott, särskilt om det finns grädde i maten.

Vi fixade till Wallenbergare med gräddsås i helgen. Det är ingen kalorisnål mat direkt. Grädde i pannbiffarna och grädde i såsen, men det är milt och gott.

Till maten drack vi en flaska von Winning Riesling 2014. Syran satt där den skulle. Den lilla restsötman skötte sig fint, diskret så man bara kunde ana den.

Om man dricker Riesling till den här maten, så får vinet spela den roll som lingonsylt har i traditionell svensk husmanskost. Den piggar upp, samtidigt bryter grädden udden av syran.

Om du inte vill testa med lingon, så kan du ta jordgubbar och äta dem med glass – effekten blir den samma.

Von Winning Riesling är ett ungt vin men med trevliga toner av honung, päron och blommor i lukten. Smaken har den där balansen mellan hög syra och aningen sötma som jag redan hyllat.

På Bolaget får man langa upp 113 kronor för en flaska. Värt varenda krona, om du frågar mig.