I nästan alla vinområden på jorden blandar man olika druvor för att få önskat resultat. Men inte i ett litet vinområde som vi känner så väl – det är Alsace i nordöstra Frankrike. Där gör man en-druve-viner och ger dem namn efter producent och druva, som i Trimbach Riesling.

Blandvinerna i Alsace kallas för Edelzwicker och anses ofta vara av lägre kvalitet. Vinproducenten slänger ner lite Sylvaner och några nävar Gewurztraminer och hoppas att den blandningen ska sälja. Det gör den vanligtvis inte alls; i  Sverige finns traditionell Edelzwicker nästan inte alls på Bolaget.

Men så finns det några producenter som gör flerdruve-viner av bättre kvalitet; Hugel är en av dem. I deras fall kallas vinet Gentil och är en blandning av nästan alla vita druvor som Alsace kan uppvisa. Där finns Riesling och Sylvaner som ger syra, Pinot Gris och Muscat som ger frukt och fyllighet. Lite Pinot Blanc och så några nävar Gewurz, som hålls på mattan och inte tillåts sticka fram sina parfymerade inslag alltför mycket.

Men hur blir blandningen i Hugel Gentil 2014? Funkar blandningen och blir en trevlig kamrat på fredagskvällen? Svaret måste bli: Ja, det är ett pålitligt vin med pärontoner och bara lätt, lätt parfymerat anslag i lukten. I smaken är det ett torrt men ändå runt och lättgillat vin. På slutet finns en liten uppstramande bitterhet.

Men jag måste erkänna att jag saknar den höga syran i en trevlig Riesling – eller fylligheten hos en bra Pinot Gris.

Priset på 111 kronor känns okej om man gillar att sejfa – att välja ett säkert kort från Systemets hyllor.

Jean Biecher är en av de mest pålitliga Alsace-producenterna på Systemet. Massor med bra vin i olika prisklasser. Det gäller både Pinot Gris och Riesling från standardvinet upp till Grand Cru-vinet. Nästan aldrig något vin man blir besviken på.

Så det är med förväntan jag öppnar en flaska Biecher Riesling réserve – nu av årgång 2014. (89 kronor på Bolaget).  Och det är ett vin med klart trevlig lukt som letar sig ner i näsborrarna. Där finns lite honung och lite päron, men också lite äpple och lite mineral.

Just det där att upptäcka olika lukter, det är det som gör det kul att sniffa på ett vin. Och så är det med det här vinet.

Riesling-viner brukar ha en tydligt och nästan skarp syra när vinerna är unga. Men i det här fallet är syran inte lika tydlig. Vinet är friskt, men istället för den skarpa syran finns lite rondör och aningen restsötma. Trevligast i smaken är en liten uppstramande bitterhet på slutet.

Först blir jag nästan lite besviken på vinet. Det känns inte alls som mitt minne av förra årgången, men så tar jag en klunk till och kommer på det: Vinet ska drickas med mat – i vårt fall till skinkschnitzel med ost & serranoskinka.

Och till maten funkar vinet alldeles utmärkt. Just för att syran inte spelar första-fiolen på det typiska unga-riesling-viner-sättet så samspelar vinet bra med det milda fläskköttet.

Kommer du ihåg Tyko Johnsson från Karl Bertil Johnsson Jul. Det är han som – något glöggfryntlig – sträcker fram en mugg till Karl Bertil och säger:

– Min synnerligen välartade son, vill du lukta på glöggen?

Jag gör ungefär samma sak, fast det är midsommar i sommarstugan. Ute skvalar regnet och inne i värmen är sillen uppäten. Nu väntar småplock och räkor och ostar. Då häller jag upp Beicher Riesling 2014 i glaset (85 kronor), sträcker fram det mot 16-åringen och säger:

– Vill du lukta på vinet?

Det där med ”synnerligen välordnade” hoppar jag över. Någon jäkla måtta för det vara…

Varför 16-åringen ska lukta? Det är enkelt, han har familjen bästa näsa. När han luktar på italienskt rött vin, säger han att det luktar körsbär. När han tidigare har luktat på vitt vin har han sagt att det luktar våt sten.

Det är bara att kolla på importörernas och Systemets hemsidor. Varje gång hittills har han prickat in just det som anses typiskt.

Men när han luktar på Biecher Riesling, så säger han att det luktar ”rostig spik” (?). Jag försöker få ur honom vad han menar. Är det metall eller mineral eller något annat… Men jag får inget tydligare besked.

Återstår att lita på min egen näsa. Och den säger frukt och päron, lite citrus, mineral och aningen honung. I munnen balanseras frukten av en pigg citruston – det gör Rieslingen till ett bra matvin. Funkar utmärkt till midsommarmaten med lite småplock och räkor.

Biecher Riesling är ett utmärkt vin, men min personliga favorit bland Biechers vanliga Riesling-viner är Riesling Réserve för 89 kronor. Vandrar du ut från Bolaget med en Réserve i kassen får du ett fantastiskt vin för det priset. Men du missar en sak; det är bara den vanliga Rieslingen för 85 kronor som är ekologisk.

Och det är inte oviktigt. Vinbönderna måste – som alla andra – ställa om till ekologisk produktion.

I de flesta vindistrikt blandar man druvor för att få så bra vin som möjligt. Men i ett litet vindistrikt – som vi känner så väl – i nordöstra Frankrike gör man tvärtom. I Alsace finns nästan bara viner på gjorda på en druva. Det brukar också ge namnet, Biecher Riesling till exempel.

Ibland blandar man ändå druvorna. Det kallas då Edelzwicker, och anses vara ett sämre vin. Men den stora producenten Hugel gör en egen blandning som det inte finns något att skämmas för: Hugel Gentil 2013, 109 kronor på Bolaget.

I blandningen finns inte bara Sylvaner och Riesling, druvor som ger strama viner med hög syra – utan också Muscat, Pinot Gris och Gewurztraminer. Och här blir blandningen spännande, för Pinot Gris adderar fyllighet och Gewurzen ger ett litet, litet parfymerat drag.

Tillsammans ger det ett vin med stor lukt. Där finns massor av frukt och päron, aningen rosor och kanske krusbär. Det är ett vin som är kul att lukta på för man tycker sig hitta olika dofter varje gång.

Viner är fylligt och funkar därför bra till ljust kött. Men vi hade en gryta med brässerad Ugnsbakad lammbog & dillsås, alltså mörkare kött och en dillsås med citrustoner. Frågan var hur det skulle funka tillsammans…

…och svaret är att det var nästan överraskande bra matchning. Pinot Gris-fylligheten funkade bra tillsammans med köttet och den aningen parfymerade tonen från Gewurz gillade sällskapet av dill.

Kort sagt, vi åt, drack och njöt.

Jag har hittat ett helt oslagbart sätt att skaffa bra vin. Först skriver man om det på bloggen – sedan kommer det rätt in genom dörren.

I slutet av november skrev jag om min muntliga önskelista inför jul. Så här stod det:

”– Jag önskar mig en flaska Chateauneuf du Pape, säger jag till hustrun med ungefär den röst man brukar använda till lomhörda 95-åringar på servicehusets demensavdelning.”

Och vips, i julklapparna fanns två flaskor Chateauneuf du Pape. En från hustrun, och en från några vänner.

På samma sätt är det med ett Grand Cru-vin från Alsace. (Det är viner från de allra bästa delarna av vingårdarna). För en månad sedan skrev jag:

”Firmans (Biecher) Grand Cru Riesling har jag inte testat. Det är säkert ypperligt, men priset på 159 kronor svider.”

Och i lördags fick vi besök av en kompis. I handen hade han… Just det en Jean Biecher Grand Cru Brand 2013!

Jag tror jag ska testa den här metoden fler gånger. Kanske ska jag börja skriva om Champagne och dyra Bordeauxviner…

Men på menyn stod det stekt kött. Och Riesling är inte direkt förstahandsvalet, så vi slog oss ner i soffan och smuttade lite på vinet innan maten.

När vi satte dit näsan var det en mild men mättad lukt som mötte. Päron och honung. Blommor och mineral. I munnen var vinet friskare med syra och citrustoner, lite mineral och på slutet en liten bitterhet som stramade upp vinet.

Om det är värt sina pengar? Ja, det är det – särskilt om någon annan betalar.