2020 verkar bli året när vintern aldrig kom – i alla fall inte hit till Västsverige. Ute är det blåsigt och kallt, men det är mer av oktober-dis än januari-snö. Och tittar man noga på buskarna så ser man knopparna som håller på att bildas.

Just en sådan dag – när jag frös i blåsten med anade våren i buskarnas knoppar – svängde jag förbi Systemet och kom hem med en flaska Copertino Riserva 2010 (rött, 89 kronor).

Druvorna till den här flaskan plockade hösten 2010. Därefter har vinet jäst och lagrats på kooperativet Cantina Sociale Copertino i så där en åtta år innan det skeppades till Sverige.

Det är alltså ett av de mest långlagrade vinerna som säljs på Bolaget, i alla fall om man håller sig till mina prisnivåer. Och åldern märks på vinet. Färgen har mognat så att den drar mot tegelrött.

Lukten är full av mörka bär och källare. Ett stråk av syra drar förbi näsan. Men så återkommer de där mogna lukterna av läder och lite av kläder som hängt ett par dagar över stolsryggen. Man kan säga att det luktar tryggt; det är som att komma hem till en äldre herre som ibland röker en cigarr.

I munnen är det piggare än jag minns från tidigare år. Syran kommer tillbaka och samspelar med toner av mörka körsbär.

Drick det till en av vinterns sista köttgrytor. Testa osso buco, jag tror det här vinet skulle funka bra till det smältande möra köttet i den italienska grytan.

Nästan varje vecka slår jag upp Dagens Nyheters lördagsbilaga och bläddrar fram till mat- och vin-sidorna. Alf Tumbles vinspalt lockar mest, och ibland fastnar jag för vintipsen. Det var där jag första gången hittade Chateau Tanesse, en klart trevlig Bordeaux med ett pris som till och med vi vanliga medelsvensson klarar av.

Men ofta blir jag bara förbannad; det gäller när alla viner pekar med ett snobbigt lillfinger mot ett pris på så där en 140 – 150 kronor. Då brukar jag tänka: vem skriver du för egentligen – börsmäklare och de som ärvt en sexa på Östermalm?

I lördags startade DN en vinskola. Intressant tänkte jag och slog upp sidan med ”Vinskola del 1. Nebbiolo – elegant druva med lång lagringspotential”.

Att kalla det för vinskola är kanske att ta i; det är lite som om en läkarutbildning kunde ersättas med en timmes Googlande om hur man ger första hjälpen. Texten var kort, alltså.

Men det kan jag leva med. Trots allt är det en dagstidning, något man bläddrar i.

Värre var det med vinerna. I spalten föreslogs tre viner för att testa druvan. Budgetalternativet kostade 179 kronor. Det dyraste 299.

Detta trots att Systemet listar tre viner med nebbiolo-druvan för under 120 kronor, varav åtminstone ett är gjort enbart på den druvan.

Kanske kunde man tänka att Alf Tumble skulle överväga andra alternativ. Liksom tänka ”Alla kanske inte har råd med viner för 200 kronor. Kanske ska ta med något billigare.”

Men det beror förstås på vem man skriver för…

När Alf Tumble startade som vinskribent på DN sade han att målet var att få svenskarna att dricka bättre viner. Då har man inte förstått att vinskrivande är konsumentjournalistik – i alla fall i en stor morgontidning.

Jämför med andra områden, så förstår du vad jag menar. Tänk om det fanns motorjournalister som sade att ”vi vill få svenskarna att köra bättre bilar” – och sedan bara skrev om Tesla och Porsche? Eller resejournalister som ville att svenskarna skulle resa till ”bättre resmål” – och därför bara skrev om lyxhotell i Singapore och retreater på Tonga-öarna…

Ja, jag tror du förstår vad jag menar.

Men om du nu är intresserad av seriös vinjournalistik kan jag rekommendera Allt om Vin som faktiskt har en mycket mer demokratisk och inkluderande hållning. Tidningen skriver om viner i alla prisklasser.

Det gör även Vinjournalen. Trots att det är en medlemstidning för Munskänkarna så recenserar den alla viner – och funkar därför bra som guide när du tar en sväng till Bolaget.

Vill du ha något ännu enklare – ladda ner Allt om Mats vinapp. Sedan kan vi ses där på Systemet en fredagseftermiddag.

Ett öga i mobilen och ett på hyllorna med vin. Akta så du inte krockar med någon annan app-läsare bara!

Har du också märkt det – att någon tycks ha länsat kontot. Visst, det blev lite julklappar och lite julmat. En sväng till Bolaget hann jag med och så blev det lite extra godsaker till nyår och bubbelvin till tolvslaget och extra gott vin till nyårsmaten…

Ändå tittar man på kontobeskedet så här efteråt och undrar: vem fan är det som gjort slut på alla pengarna.

Tur att Dao Casal Mor 2018 (67 kronor, rött) finns. Det är något så ovanligt som ett riktigt bra rödtjut till ett pris som även funkar i den magra månaden januari.

Vinet är välkomnande som en gammal vän. Det är liksom inga konstigheter när man möts. Bara att slå sig ner vid matbordet precis som man brukar. Lägga upp lite mat på tallriken och hälla en skvätt vin i glaset.

När man sedan sätter näsan över glaskanten så möts man av fat och mörka bär, en djup doft som drar mot källarskrymsle och kraftigt kött.

Smaken fortsätter i samma stil. Öppen, inbjudande och full med frukt och pigga, mörka körsbär.

Dao Casal Mor har tillräckligt med ryggrad för att klara av en biff eller en lammstek, men de pigga körsbärstonerna gör att det också funkar till lite lättare mat.

Vi drack en flaska till en pasta med svamp och strimlat fläskkött. Och ja, vi blev både mätta, nöjda och belåtna.

Och det till ett pris vi kunde betala, även i den magra månaden januari.