Etiketter

Nästan varje vecka slår jag upp Dagens Nyheters lördagsbilaga och bläddrar fram till mat- och vin-sidorna. Alf Tumbles vinspalt lockar mest, och ibland fastnar jag för vintipsen. Det var där jag första gången hittade Chateau Tanesse, en klart trevlig Bordeaux med ett pris som till och med vi vanliga medelsvensson klarar av.
Men ofta blir jag bara förbannad; det gäller när alla viner pekar med ett snobbigt lillfinger mot ett pris på så där en 140 – 150 kronor. Då brukar jag tänka: vem skriver du för egentligen – börsmäklare och de som ärvt en sexa på Östermalm?
I lördags startade DN en vinskola. Intressant tänkte jag och slog upp sidan med ”Vinskola del 1. Nebbiolo – elegant druva med lång lagringspotential”.
Att kalla det för vinskola är kanske att ta i; det är lite som om en läkarutbildning kunde ersättas med en timmes Googlande om hur man ger första hjälpen. Texten var kort, alltså.
Men det kan jag leva med. Trots allt är det en dagstidning, något man bläddrar i.
Värre var det med vinerna. I spalten föreslogs tre viner för att testa druvan. Budgetalternativet kostade 179 kronor. Det dyraste 299.
Detta trots att Systemet listar tre viner med nebbiolo-druvan för under 120 kronor, varav åtminstone ett är gjort enbart på den druvan.
Kanske kunde man tänka att Alf Tumble skulle överväga andra alternativ. Liksom tänka ”Alla kanske inte har råd med viner för 200 kronor. Kanske ska ta med något billigare.”
Men det beror förstås på vem man skriver för…
När Alf Tumble startade som vinskribent på DN sade han att målet var att få svenskarna att dricka bättre viner. Då har man inte förstått att vinskrivande är konsumentjournalistik – i alla fall i en stor morgontidning.
Jämför med andra områden, så förstår du vad jag menar. Tänk om det fanns motorjournalister som sade att ”vi vill få svenskarna att köra bättre bilar” – och sedan bara skrev om Tesla och Porsche? Eller resejournalister som ville att svenskarna skulle resa till ”bättre resmål” – och därför bara skrev om lyxhotell i Singapore och retreater på Tonga-öarna…
Ja, jag tror du förstår vad jag menar.
Men om du nu är intresserad av seriös vinjournalistik kan jag rekommendera Allt om Vin som faktiskt har en mycket mer demokratisk och inkluderande hållning. Tidningen skriver om viner i alla prisklasser.
Det gör även Vinjournalen. Trots att det är en medlemstidning för Munskänkarna så recenserar den alla viner – och funkar därför bra som guide när du tar en sväng till Bolaget.
Vill du ha något ännu enklare – ladda ner Allt om Mats vinapp. Sedan kan vi ses där på Systemet en fredagseftermiddag.
Ett öga i mobilen och ett på hyllorna med vin. Akta så du inte krockar med någon annan app-läsare bara!
Så bra skrivet! Håller med till 500 %!
På den tiden Kronstam skrev om vin i DN var det hög klass .
Ja, jag saknar också Bengt-Göran Kronstams vinspalter i DN. Både han och Lars Torstensson (tidigare chef för Vin- och sprits vingård Rabiega och nu frilansande vinmakare) är tillräckligt kunniga och tillräckligt erfarna för att skippa den där tröttsamma prettoattityden. Dessbättre har bägge gett ut trevliga och sympatiska böcker om vin. Får väl trösta oss med dem istället.
Vad menar du konkret med den här ”snobbiga pekfingrarna”? Hade varit intressant att veta vad du syftar på.
Hej. Jag skrev väl ändå ”snobbigt lillfinger”… Det jag syftade på var det sätt som en del (förr i tiden) höll en kaffekopp – med tumme och pekfinger och så ett helt rakt lillfinger som liksom pekade rakt ut.
Det var (är) ett sätt att markera att kaffekoppen är så fin, så man behöver inte använda hela handen. Liknande fenomen kunde (förr) ses i östra Medelhavet där ‘finare’ män lät nageln på lillfingret bli långt för att visa att de inte kroppsarbetade.
Ok, det kanske var långsökt. Men jag försökte ge en bild av attityden där en viss exklusivitet är viktigare än kärleken till vinet.
För det är väl den – kärleken till vinet – som det borde handla om?