Det finns vägar man minns för utsikten, och så finns det vägar man kommer ihåg bara för namnet. Autoroute du soleil (solens motorväg) är en sådan väg.

Den startar någonstans uppe vid Paris och följer en hela vägen till Medelhavet. Söder om Lyon gör den sällskap med floden Rhône och strax därbakom ligger vinfälten. I sommar kör vi den här sträckan och om vi har tid borde man stanna och titta på det branta vinodlarberget Côtes Rotie, kanske ta en avstickare till det trevliga vinkooperativet Cave de Tain.

I väntan på solens motorväg får man nöja sig med en flaska Crozes Hermitage 2014 från just kooperativet i Tain. Det är ingen dålig ersättning en helgkväll i juni.

Vinet är ungt, gjort på norra Rhônes druva, syrah, men här ganska nedtonat. När man sätter dit näsan möter en trevlig lukt av björnbär, lite sötma och aningen fat. Faktiskt så luktar det lite som en riktigt god sylt.

I munnen möter ganska mjuka tanniner. Det är slankt och elegant, men ändå med kraft att stå upp mot en köttbit. Lite som en välklädd fransyska som har en tillräckligt stor käft för att stå upp mot en spydig man från Front National.

Men allting har ett pris. Och här får man punga ut med 109 kronor om man går till Bolaget. Ett trevligare alternativ är naturligtvis att följa Autoroute du soleil söderut till Tain-Hermitage och knacka på dörren till Cave de Tain, men det är lite mer omständligt…

Jag har en kompis i sossarna som tycker att alla ska få äta gott och dricka gott vin. Det är lätt att hålla med: det goda i livet ska vara för alla, inte bara för ett litet fåtal.

Och vill ha du ett bra rödvin till Första maj, så knata in på Bolaget och rycka en flaska Cotes du Rhône Saint-Esprit 2014 (95 kronor).

Trava sedan hem med flaskan, häll upp ett glas och känn lukten av fatlagring, söta bär och kryddigt, lite strävt rött vin. Stek en köttbit och njut av hur proteinerna i köttet gör vinet lenare och mjukare.

Det är ett riktigt bra vin som också utsetts till mest prisvärda rödvin i prisklassen 90 – 99 kronor av Vinordic Wine Challange. Men i min smak är det ännu på gränsen till för ungt. Det är som om det pågår en liten fajt mellan tanniner i tonåren och det där silkeslena som finns längst in i smaken.

Så mitt förslag är: Köp ett par flaskor, göm dem längst in i garderoben under lite gamla strumpor – eller vad du nu har på golvet i garderoben – och glöm bort dem till nästa år. Den Första maj 2017 plockar du fram dem – och kan förhoppningsvis känna hur det silkeslena i smaken har vuxit, och tanninerna sitter där fint i ett hörn.

Det finns två helt olika sätt att förhålla sig till det goda i livet. Ett sätt är att snabbt äta upp godsakerna och ta rejäla klunkar av vinet – för man vill liksom fylla upp munnen med allt det goda.

Ett annat sätt är att ta lite i taget. Stoppa in en liten köttbit eller ostbit, smutta på vinet för att få det att räcka längre – för man vill liksom hinna med att njuta så mycket som möjligt av det goda.

Härom dagen åt vi middag med vänner hemma vid det urgamla slagbordet. Hustrun, som tillhör den första kategorin, gick ut i Usain Bolt-tempo. Själv påminner jag mer om en trött hund på kvällspromenad. Jag luktar och lufsar mig genom maten – men sedan slutar det med att jag äter mest. Förmodligen har större delen av vinet runnit ner i min strupe.

Middagen, det var rådjurssadel för att fira att ett födelsedagsbarn nått klart mogen ålder. Jag valde vin – och som en händelse hittade jag ett par Rhôneviner. (Konstigt det där att jag så ofta hitta vita Alsaceviner och röda Rhôneviner…)

Men det blev två riktigt bra och goda viner. Terre de Mistral 2014 (79 kronor) är lite som den bussiga kompisen. Trevlig, fruktig lukt med toner av körsbär och björnbär. Just de tonerna gör det till ett piggt och liksom läskande vin. Gott till rådjurssalden, men funkar bra när man bara vill ha ett glas rejält vin utan mat.

Dessutom ekologiskt. Tack för det.

Réserve Mont-Redon 2014 (109 kronor) är lite stramare. Lite mer stolt hållning och rak rygg; lite mer det-ska-vara-kött-till-det-här-vinet-känsla. Bägge vinerna är gjorda på blandningar där Syrah-druvan ingår. Men åtminstone i min näsa är Syrah-lukten mycket tydligare i Mont-Redon. Lukten är liksom ”köttig” med inslag av fat och – tror jag – björnbär.

Men viktigast av allt: Det här är två viner som jag gärna går ner till Bolaget och köper igen. Det är två riktigt trevliga viner. Oavsett om du snabbt vill fylla munnen med vinet, eller om du är som mig – och den trötta hunden på kvällspromenad – så du gärna sitter där och luktar och luktar innan du tar första klunken.

På sommaren brukar vi ofta ha en box rött vin stående. Bara att ta ett glas till den grillade köttbiten – eller hälla upp några droppar när vännerna tittar förbi.

På samma sätt är det på jul och påsk. Vänner kommer på besök – ibland är det tre personer som äter mat, ibland sju.

Periquita Reserva 2013 (249 kronor) blev årets första box. Det är ett praktiskt vin, lättgillat och liksom gjort för att passa till det mesta. Funkar till köttbiten och potatisgratängen. Skämmer inte ut sig om man tar ett glas och knaprar på lite tilltugg.

Man kan säga att det är ett vin för alla. Fruktigt, lite fatlagrat och med en ton av mörka körsbär. Det är just det sötfruktiga som gör att vinet så lätt slinker ner genom strupen, men i längden blir det lite för sött för egen smak.

Omdömet? Tja, man kan säga att det är ett vin för ett okomplicerat glas vin efter badet. Eller att det är ett boxvin ”för alla”.Men jag har en känsla av att förra årets box var bättre.