Vad ska man dricka till maten när det är långt till nästa lön – och tv:n tjattrar om mörker, oväder och den förbannade pandemin? Jag menar, något roligare än Anders Tegnell i Aktuellt-studion måste väl den här månaden ha att bjuda på.

Så jag började leta vintips. Kollade nätet, bläddrade i tidningar. Redan här blev det en tonartshöjning. Det är liksom roligare att fundera på mat och vin än på vilka nya ministrar som har fått Covid.

Och den som söker ska finna. I Allt om Mat fanns en sida med tips om bra boxar, där hittade jag den gamla trotjänaren Côtes du Rhône reserve (289 kronor för 3 liter, rött). Det är ett vin som fått skölja ner ganska många fläskytterfiléer här hemma. Vi kommer att ses igen – du och jag, Côtes-du-Rhônen – för jag minns dig som ett bra och pålitligt vin. Men inte just idag.

Jag bläddrade vidare till ett uppslag med röda viner till vintermaten. Andreas Grube skriver om Brolio (135 kronor, rött) och ragù bolognese, alltså riktig köttfärssås, så snålvattnet visslar i öronen. Det lät så gott, men jag drog öronen åt mig – de där det visslade, alltså – 135 kronor för en enda flaska är det inte lite mycket pengar så här i januari?

På SvD:s webb hittade jag en sympatisk text om budgetvänliga viner i januari. Spalten började med ett grekiskt vin som inte säger mig någonting, men tvåan var Côtes du Jura Chardonnay 2020 (119 kronor, vitt). Och där väcktes min nyfikenhet. Viner från Jura har jag nästan aldrig druckit och en chardonnay därifrån, smakar den som en från Bourgogne några långa stenkast åt sydväst?

Dessutom beskrevs vinet som ”toppen till grillad kyckling”, och då blev jag helt såld.

”Klart vi ska ha saftig kyckling ugnstekt med citron och klyftpotatis och så en aioli – och en god chardonnay”, tänkte jag och gav mig ut på jakt. Men jag fick faktiskt leta runt lite.

Min Systembutik fick jag besöka två gånger innan de hittade flaskorna med Jura-vinet som de hela tiden hade på lagret – i alla fall enligt datorn. Fan vet var de gömde flaskorna under tiden?

Lite meck var det också att hitta ekologiska kycklingben. Jag fick besöka ekobutiken Fram två gånger innan de hittade kycklingen. Men i deras fall var det inget hokus pokus, de väntade på leverans.

I fredags var det äntligen dags. Kycklingen skulle in i ugnen och vinet in i kylen.

Blev det så magiskt som jag trodde? Ja, det får jag nog säga. Vinet kom med en fräsch citrusdoft som svepte med sig lite örtkryddor och lite äpplen. En trevlig citronsyrlighet i smaken gifte sig riktigt bra med citrontonerna från den ugnstekta kycklingen.

I slutet av smaken fanns en liten ton av bitter kryddighet som stramade upp smaken. Gott och väldigt matvänligt.

Vi åt, och drack och tyckte livet var ganska okej. Och vi såg inte Anders Tegnell en enda gång på tv.

Istället såg vi På spåret på SVT-play. En utmärkt idé – då kan man backa när man inte hinner uppfatta ledtrådarna.