En gång för många år sedan – du vet på den tiden när mobiler var tjocka som telefonkataloger – hade jag lektioner sent på fredagseftermiddagarna. Eleverna var kanske inte de mest motiverade, men framför allt: de var trötta, hade ett blodsocker på minus och för rätt många av dem åkte hormonerna hiss inför den kommande helgen.

Det var helt enkelt ett jävla liv på dem ibland.

Då brukade jag går ut i korridoren, ta en snus och vänta ett par minuter när de rastade av sig, så att jag kunde gå in och fortsätta.

I klassrummet bredvid hade en fransklärare lektioner i – just det – franska. Han brukade också komma ut i korridoren en stund. Kanske för att låta franskeleverna rasta av sig, eller kanske bara för att prata lite grann.

Vi upptäckte en del gemensamma intressen om man säger så. Han var intresserad av mat och vin, Frankrike och Italien.

Några fredagar pratade vi om vad jag skulle äta till middag och om han hade några tips. Men en gång gjorde jag tvärtom:

– Du, vad tycker du jag ska ha för vin till Coq au vin ikväll? frågade jag.

– Hmmm, han funderade. Kyckling, kanske något lättare rött från Italien. Men det börjar bli lite kallt nu på höstkvällarna… Kanske behövs lite fyllighet i vinet i alla fall.

Och så blev han så där engagerat gestikulerande. Det är ju trots allt en frankofil vi pratar om.

– Du, jag drack ett sicilianskt vin för några veckor sedan. Fantastiskt gott. Det är rätt vin för en kycklinggryta en höstkväll.

Jag lyssnade såklart på rådet. Åkte till Bolaget och fick med mig en flaska hem – och han hade rätt. Det var rätt vin.

Jag berättar det här för att det är en go’ historia om hur trevligt man kan ha med arbetskamrater, men också för att årstiden, vädret spelar roll för vilket vin som funkar.

Nu när snödropparna ställer upp sig upp i rabatten, och syrénen redan börjar få knoppar, så växlar också vinfokus. Bort med portugiser så fulla av tanniner att tungan krullar sig. In med lättare italienare som Masi Modello 2019 (79 kronor, rött).

Det är inte ett vin som får vinskribenterna att göra vågen. Jag vet inte om de tycker att det är för enkelt eller för massproducerat. Men jag tycker att det är lite orättvist för det är ett enkelt, läskande vin som passsar som hand i handske när solen börjar värma – när maten blir lättare och vinerna vill följa med på den resan.

Funkar bra till en enkel pasta eller en vegorätt när man för första gången kan äta mat på uteplatsen eller balkongen. Lukten är ung och fylld av mörka körsbär. I munnen är det ungt, friskt och bärigt. Körsbärskänslan följer med under resan från luktsinnet till smakreceptorerna.

I slutet av smaken finns lite uppstramande syra som funkar bra till maten. Det är ungefär som med vita viner – man blir hungrig. Inte helt fel när man matchar mat och vin.

Gratinerad portabellosvamp med hummus till förrätt och entrecote till huvudrätt, det blev vår fredagsmiddag här hemma. Men det var inte för att jag hade fått ett ryck och svettats hela eftermiddagen i köket. Jag hade bara tagit en sväng förbi en kvarterskrog och hämtat upp en papperspåse med take away.

Att köpa hämtmat är ett sätt att stödja krogarna nu när många lider svårt av pandemin. Läget är så tufft att många restauranger hotas av konkurs. Då blir den där påsen med take away ett sätt att stödja krogen så att den finns kvar när man vågar gå ut och äta igen.

Dessutom är det smidigt. Och gott.

Vår entrecote var så välsmakande som den kan vara när kocken har behandlat den väl. Men kvällens överraskning var gratinerad portabello med hummus och en tabbouleh  med granatäpple och gröna blad. Det var så fräscht och överraskande så jag måste testa att göra en egen variant.   

Får väl återkomma om jag får till ett hyfsat recept.

Med vinet var det mycket mer som vanligt. För en tid sedan var jag på Bolaget och bunkrade ett gäng viner. Däribland Periquita reserva 2018 (99 kronor, rött) – en trotjänare som håller än. Lukten var mer kryddig än jag kommer ihåg från tidigare årgångar. Det luktade lite som basilika smakar. Du vet den där pepprigheten som finns i basilika och ännu mer i rucola. Men den var också en fyllig och djup lukt med fattoner och en massa mörka bär.

Pepprigheten följde med in i munnen, men fick där samsas om smaklökarna med sötfruktighet och en liten frisk körsbärston  i slutet av smaken. Alltså ett klart trevligt vin som gärna får förgylla fler fredagar.

När man kombinerar mat och vin är det ofta bra om de liknar varandra – om det finns bryggor som vinet och maten kan kliva på för att nå fram. Men ibland kan det bli för mycket av det goda; just så var den här kombinationen.

Periquita var klart kryddigt och entrecoten kom med en majonnäsbaserad sås med massa örtkryddor. Och tillsammans blev det för mycket.

Slutsats: köp gärna en flaska Periquita reserva nästa gång du är på Bolaget, men låt då bli att trycka ner massor av basilika i maten.  

Om man ska välja vin till Grevinnan och betjänten på nyårsafton, så måste betjänten få ett vin med extra-allt. Kanske en muskulös sydafrikan med rökighet. Eller också kan man välja vad som helst bara betjänten får bli på kanelen. Efter ett tag vid middagsbordet skulle han nog till och med svälja ner en stor stark – läs Pripps blå – och en 6:a Renat. Jag menar, dricker man blomvatten kan man dricka vad fan som helst.

Till grevinnan blir det lite besvärligare. Belevad äldre dam ur societeten med gott uppförande men ändå lite hemliga drömmar…  Det måste bli ett finlemmat och lite sirligt vin, som klarar av etiketten men ändå känns trevligt och behagligt.

Just ett sådant vin är Couvent des Jacobins 2018 (159 kronor, rött). Om du nu tycker att jämförelsen med Grevinnan och betjänten är halsbrytande så är mitt enda försvar: Det är vårt nyårsvin jag skriver om.

Vi kryssade oss fram på Bolaget och  kom hem med en flaska som vi skulle ha till anka med apelsinsås – Canard a l’Orange. Och Couvent des Jacobins blev ett behagligt sällskap denna Sylvesterkväll när det bara var jag och hustrun.

Diskret lukt av jordgubbar och trevlig syra, lite kryddighet och fat. Den uppfriskande syran följer med in i munnen och ger ett klart matvänligt vin, men inte alls på det där buffliga sätt som kraftiga rödviner kan vara. Här är det istället syran som stannar kvar i munnen och bjuder in till mat – ungefär på samma sätt som ett vitt vin med bra syra kan göra.

Strävheten är så diskret så den blir sammetslen. Något som engelska grevinnor på 80+ borde kunna gilla, föreställer jag mig. Men jag får erkänna att jag varken känner grevinnor eller engelska damer över 80.

Hur vinet funkade till anka med apelsinsås? Nja, det var aningen för försiktigt och finlemmat. Anka har lite tyngd i smaken, något som gör att ett aningen kraftigare vin skulle funka bättre.

Nästa gång jag dricker Couvent des Jaconbins, då tror jag att det ska paras ihop med kalkon eller kanske kyckling.

Från Rhône-dalen kommer massor av bra viner. Det är Guigal och Delas Saint-Esprit, Cycliste och viner som heter samma sak som området: Cotes du Rhône.

Kanske träffar man på de här vinmakarna för att de har viner som ligger runt 100-lappen, alltså den nivå som rätt många av oss tycker att vi kan lägga på en flaska vin när det är dags för fredagsmiddag.

En av trotjänarna på Bolaget är Parallèle 45 (119 kronor, rött, ekologiskt). Även om varumärket har hängt med några år så är det inget gammal och trött vin möter när man korkar upp årgång 2018.

Lukten är kryddig och fruktig med lite av söta mörka bär. Men så kommer det stråk av något piggt och levande och ungt, något som signalerar körsbär i min hjärna.

Vinet är – som de flesta från Rhône-dalen – gjort på en blandning av syrah och andra druvor. I Parallèles fall samsas musten från grenache- och syrahdruvor i flaskan.

Kanske är det den för området typiska druvblandningen som gör det, jag vet inte. Men jag hittar samma lukt som i så många andra viner Rhône-vinet; något i positiv mening mörkt och dovt. Inte helt olikt klangen från en mansorkester där tenorerna inte dominerar ljudbilden.

I munnen är det ett piggt och klart trevligt vin. Men årgång 2018 är fortfarande ganska ung – det har alltså en rejäl ryggrad av strävhet som ropar efter en köttbit på tallriken.

Vi drack det till lövbiffsrullader, roulade de boeuf, en matchning som funkade bra. Men ännu bättre tror jag vinet skulle trivas tillsammans med en entrecote med bea – eller kanske örtolja, om man ska försöka vara lite nyttigare.

Periquita Reserva 2017 (99 kronor, rött) är en klart trevlig portugis. Känns lite som de där schyssta grannarna som alltid ställer upp. De som säger välkommen när man flyttar in. De som vattnar blommorna och tar in posten när man är på semester. De som hjälper till när man ska bära något extra tungt.

Grannar som ställer upp utan att göra alltför mycket väsen av sig.

På samma sätt är det med Periquita Reserva. Det finns där i glaset utan att skrika och kräva uppmärksamhet. Ska man jämföra med det amerikanska presidentvalet är det definitivt mer Joe Biden än Donald Trump.

När man luktar på vinet kommer en massa frukt och lite kryddighet farande. Söta mörkfruktiga bär är väldigt närvarande och så lite viol, aningen sötma och fat.

De här impulserna följer med in i munnen. Smaken är ganska fyllig med tydliga mörka bär, på gränsen till för sötfruktigt. Men där finns också en strävhet som ger vinet nödvändig ryggrad.

Tycker jag det är ett fantastiskt vin som det är värt att offra sin högra hand för? Nej, det gör jag faktiskt inte. Men det är ett vin som bjuder till. Och ett vin som bjuder upp till en stilla dans med maten som ligger tallriken. En skiva lammstek eller lite lagom lagrad gruyère – eller kanske en gryta så här när höstregnen smattrar mot taket.

Och det är faktiskt inte det sämsta.

Är du såpass gammal så du kommer ihåg när vintrenden började i Sverige? Carl-Jan Granqvist satt i TV-soffan och pratade med nasal röst: ”Man kan tydligt känna att det här viiinet har vuxit på kalkhaltig mark”.

Alla avskydde honom, men alla började dricka Rioja-vin. Kanske för att det hade en lite söt vaniljton och snälla tanniner.

Men så gick det som det brukar. Systemhyllorna fylldes med allt fler sorter från det där norra hörnet av Spanien. Kvaliteten sjönk – och det var som om producenterna kompenserade bristande kvalitet med ännu mer vaniljsötma.

Och så började alla dricka austaliska viner, och sedan amerikanska…

Jag brukar tänka på Rioja-vinernas öde när jag hittar ännu ett vin från Côtes du Rhône. Kan vinbönderna ner i i södra Rhône verkligen ha ytterligare ett bra vin på lager?

Hittills har det funkat bra. Alain Jaume Côtes du Rhône Grand Veneur 2019 är inget undantag (115 kronor, rött, ekologiskt). Det är ett riktigt ungt vin med lite ”köttig” lukt. Fruktigt och kryddigt, strävhet och mörka bär. Och så lite viol som far förbi.

Faktiskt så är det ett kul vin att lukta på; man känner olika dofter nästan varje gång man sticker ner näsan i glaset.

I munnen är det strävt och har ganska hög syra. Det är ett vin som kräver sin biff för att riktigt blomma ut. I vårt fall blev det strimlad lövbiff med klyftpotatis och en tomat- och grönsaksgratäng som påminner om Tian.

Gott, tyckte både jag och mina smaklökar. Ja, och så hustrun, såklart.