För några år sedan var vi på semester i södra Frankrike. Vi körde bil från Sverige och hann med rätt många timmar bakom ratten.
Någonstans i närheten av Avignon stannade vi på en rastplats. Trötta och hungriga gick vi till en vägkrog som nästan såg stängd ut. Stolar stod uppställda mot fönstren, men personalen försäkrade att de hade öppet, så det var bara att beställa.
Jag tog en Steak haché (alltså hamburgare) och grönsaksröran ratatouille. Tänkte att ”Ja ja, nu blir det ännu en snabbmatsburgare”. Men när maten kom in så var det en tunn, gillad köttfärsbiff med en omsorgsfullt lagad ratatouille.
Jag blev helt såld. Tyckte det var otroligt gott.
Kanske mest för att det var så överraskande. En lite sliten, halvstängd vägkrog som faktiskt kan laga mat!
Det här minnet tänker jag på när jag vrider korken av en flaska Le Sablou 2022 (89 kronor, rött, ekologiskt) och tar en sipp av det fruktdrivna vinet. En ganska stor lukt av svarta vinbär och röda bär möter näsan. I munnen är det befriande slankt med en ryggrad av lite syra och ganska vänliga tanniner.
Jag tycker att det är överraskande gott. Kanske mest för att man inte tror att så billiga viner kan smaka bra.
Visst, köper du en flaska vin för 180 kronor så får du förmodligen ett bättre vin. Men det finns rätt många månader på året när saldot på kontot skriker efter budgetvänliga priser.
Och skulle du gå i kalastankar, så är Le Sablou ett vin som man har råd att köpa till många. Vinet är dessutom tillräckligt nedtonat för att funka både till pastasallader med lufttorkad skinka – och till en grillad steak haché.
I år blir det en lugn och avslappnad midsommar. Vi firar den tillsammans med en kompis som är pescetarian. Han äter fisk och vegetariskt, men inte kött – så det blir kanske en bit fisk på grillen istället för fläskkarré och biff.
Den livligaste aktiviteterna står nog våra hundar för. Det är en labradorkorsning som kommer på besök och träffar vår cockerspaniel som faktiskt blir allt mindre tovig i takt med att han börjar acceptera den där mystiska brummande saken som människorna kallar för trimmer.
De brukar fara runt som två överladdade Duracellkaniner. Ut och in igen och så ner i vattnet och runt huset – innan de kör samma varv en gång till.
Hundarna får nog samma mat som alltid. Torrfoder med lite blötmat eller kokt kött.
Vi människor får en lite mer varierad kost. Naturligtvis blir det matjessill med gräddfil och gräslök, det går ju inte att ha en midsommar utan den signaturrätten. Jag kanske gör en färdigblandad matjessill med crème fraiche, rödlök och dill, eller en matjessilltårta om andan faller på.
Någon gång under juni-juli måste jag bara göra en sommarsallad med jordgubbar, vattenmelon & feta. De söta jordgubbarna får lite motstånd i festaostens sälta. Melon ger saftighet och lök lite, lite motstånd.
Jag tycker att det blir alldeles fantastiskt gott.
Men ett alternativ är att köpa lite tonfisk (fryst funkar bra, tycker jag) och bjuda på grillad tonfisk och potatissallad. Det är mat med så mycket Medelhavskänsla att det nästan måste bli ett rosévin till maten, kanske en flaska Côté Mas.
När du ändå är på Bolaget köp med dig en flaska Limoncello, den italienska citronlikören som är både söt och lite bitter. Och alldeles underbar.
Om du frågar mig så skulle jag säga att det är flytande godis. (Det är därför jag nästan aldrig köper den, för den ger mig hela tiden anledningar att passera skåpet med vin och sprit – och så smakar jag en liten smutt av likören och så en liten smutt till och en till… Och så är det nästan slut).
Men med en flaska Limoncello i näven och lite jordgubbar i närmaste butik, så är det bara citronsorbet som saknas för att du ska kunna göra en riktig somrig efterrätt med citronsorbet & jordgubbar marinerade i limoncello.
Själv tänkte jag använda citronlikören i efterrätter, men också testa att göra drinkar av den (om jag inte passerar skåpet med flaskan alltför många gånger).
Får väl återkomma med drinkrecept senare i sommar.
Visst är det fascinerande. Här är man en lagom rund man i sina bästa år – pensionerad sedan en tid – och så finns det en massa vanliga maträtter som man aldrig lagat. Pastagratäng, till exempel.
För att råda bot på min miss, så halade jag fram pasta och tomatkross och grönsaker. Och så satte jag igång.
Det var en av de junidagarna när värmen gått och gömt sig, så gratängen värmde fint. Men se till att ha bra sving på kryddburkarna – och ta rejält med ost – annars är det risk att det blir en alltför mesig gratäng.
Det här behövs till 3 – 6 personer (beroende på vad du serverar till): 375 g torkad, kort pasta (ca 750 – 900 g kokt pasta) 1 lök, gul eller röd olivolja salt & svartpeppar 1 msk tomatpuré 1 burk krossade tomater 1/2 burk vatten 1 tsk torkad timjan ev några droppar färdig fond 3 vitlöksklyftor 1 (liten) paprika 1 frp blandade bönor (eller andra bönor som du gillar) 1/2 tsk honung ca 1 – 2 dl av pastavattnet 1 stor näve goda oliver ca 2,5 dl riven ost, lagrad herrgård eller cheddar… torkad oregano eller färska örter att strö över
Servering som en ensamrätt med en sallad – eller som tillbehör till fisk eller kött
Gör gärna så här: Förberedelser. Sätt ugnen på 225 grader. Skala och hacka löken. Riv vitlöken. Kärna ur och skär paprikan i små bitar. Skölj bönorna och riv osten.
Tomatsåsen. Fräs löken glansig i olja. Krydda på ganska bra med salt, peppar och örtkryddor (akta mesigheten). Tryck i tomatpuré och fräs en stund till. Häll i krossade tomater, vatten och skrapa ner vitlöken.
Koka tomatsåsen i så där 15 – 20 minuter medan du fixar det andra. Låt paprikan koka med i 11 – 12 minuter, oliver och bönor i 5 – 10 minuter. Ta med lite honung och kanske lite buljongtärning/färdig fond för att höja smaken.
Koka pastan om det inte är gjort, men ta av den 1 – 2 minuter innan den är klar. Häll av pastan men spar lite av kokvattnet (för att späda tomatsåsen till lagom, ganska ”blöt” konsistens).
Pastagratängen. Lägg pastan i en stor oljad ugnsform. Häll tomatsåsen över och toppa med riven ost. Kör i ugnen tills gratängen har fått fin färg, ca 10 – 15 minuter.
Strö över lite oregano.
Pastagratäng är superbra om du har små slattar som står i kylen. Lite kyckling eller ett par korvar? Ta med det i gratängen.
Och skulle du som jag ha lite penne i en kartong och lite fusilli i en annan – tryck i bägge sorterna. Det funkar bra, för det är ju vardagsmat vi pratar om.
Rosévin, det är vin för lata sommardagar. Du vet de där dagarna när man känner att solen har tagit på ryggen, och stenarna fortfarande är varma när man går barfota på kvällen.
Då uppstår liksom ett behov av att sitta i kvällssolen, kanske knapra på några oliver eller lite nötter. Och då – just då – är rosévin som allra bäst. Det gäller också för Côté Mas 2024 (99 kronor, rosé, ekologiskt) från Languedoc i södra Frankrike.
Det ligger väster om rosévinernas hjärtland, Provence, men det följer väl den provencalska traditionen. Ljusrosa färg, läskande smak och en aning, aning bitterhet i eftersmaken. Kanske tur, så man inte sätter i sig hela flaskan på en gång.
Fruktig smak med lite hintar av smultron, jordgubbar och andra röda bär. Med andra ord ett lättgillat vin som också funkar bra till mat. Vi delade på en flaska till ugnsstekt lax, oliver och tabbouleh – och det var två som dansade tango i den dansen.
Hur känns det så här på nationaldagen? Sugen på riktigt god mat hämtad från det gamla bondesamhället?
I så fall vill jag påminna om fläskpannkaka. Du vet fluffig pannkaka med rökt sidfläsk. Det är barndomens lena smaker som fått djup och vuxensmak av det salta och rökta fläsket. Men se till att använda alspånsrökt sidfläsk, det smakar oändligt mycket mer än vanlig bacon.
Det nya med receptet är att pannkakssmeten hälls i en riktigt varm ugnsform. Testa det, för då fluffar pannkakan till sig på ett sätt som borde göra varje skånsk äggakaka avundsjuk.
Och stek ärtorna istället för att koka dem, då behåller de mycket mer av spänsten, smaken och sötman.
Receptet har bara en nackdel. Jag har inte kommit på det själv utan hämtat det från Öhmans mat & vin. Har bara tagit med lite mer fläsk (och hoppat över bakpulvret).
Det här behövs till 4 personer: 250 g rökt sidfläsk 4 dl vetemjöl 1/2 tsk salt 4 dl mjölk ev 1,5 tsk bakpulver (men det funkar bra även utan) 5 ägg smör & (kallpressad) rapsolja
Fläsk. Skär sidfläsket i strimlor. Lägg dem i en kall stekpanna, sätt den på spisen och stek fläsket knaprigt.
Pannkakssmet. Blanda mjöl och salt (och ev bakpulver). Vispa ner mjölken så det blir en slät smet. Knäck i äggen och blanda ordentligt.
Fläskpannkaka. Sätt in en form i ugnen så den blir riktigt varm. I med en klick smör och lite olja. Pensla runt och sätt in formen i ugnen igen.
Ta ut den riktigt varma formen, häll i pannkakssmeten och strö över fläsk. Sätt in i ugnen i ca 30 minuter tills pannkakan har fluffat upp sig och fått fin färg.
Ärtor. Smält lite smör och olja i en kastrull. Häll i ärtorna och stek så de är varma men fortfarande al dente. Krydda med flingsalt.
Bulgur är en av mina många favoriter. Hustrun är mer skeptisk, hon gillar den mer mesiga couscousen. Men härom dagen hittade jag bulgur som var mer finmalet – och då log även hustrun när hon åt.
Men det klart, det kanske var helheten hon gillade. Salt ost och mättande bönor, citruspigg vinägrett och så massor av grönsaker och persilja.
Det här behövs till (2 -) 3 personer: 1,5 dl bulgur (fullkorn är godare) 3 dl vatten salt & en skvätt olivolja
350 g (körsbärs)tomater 1/2 gurka 1 (liten) rödlök eller 2 schalottenlökar salt & svartpeppar mycket hackad bladpersilja, minst 2 knippen 1 pkt färdiga blandade bönor (eller andra bönor du gillar)
4 msk olivolja 2 msk pressad citron eller mild vit balsamvinäger 2 msk vatten salt & svartpeppar
200 g grillost eller halloumi
Gör gärna så här: Förberedelser. Skala och hacka löken fint. Skär tomat och gurka små tärningar. Strimla persiljan.
Blanda vinägretten med olja, citron och vatten. Salta & peppra.
Bulgur. Koka bulgur som det står på paketet, men ha gärna i lite olivolja och extra salt för mer smak.
Tabbouleh. Blanda bulgur, grönsaker och vinägrett. (Ta lite mer vatten om det verkar för torrt).
Grillost. Skär osten i mindre bitar, stek den i olja. Hög värme och kort tid – annars blir det det ett jäkla gnisslande på osten.
Det här blir väldigt mycket mat för två personer – till och med för oss – så vi åt resten av salladen dagen efter tillsammans med stekt fisk. Och det blev en överraskande bra kombo – panerade lubb-filéer och pigg tabbouleh.
Karljohansvamp är något av det godaste man kan äta. Även torkad svamp ger den där fylliga, mustiga smaken, som gör att man gärna tar några extra tuggor.
Vi har haft en burk med torkad karljohan stående i skåpet. Det var en vänlig kompis som hade med sig svampen som gå bort-gåva.
En kväll gjorde vi risotto med torkad karljohansvamp – och jag följde nästan mitt eget recept. Tog bara lite mer torkad svamp och lite mindre champinjoner.
I fredags hackade jag svamp och rullade in den i lövbiff till rullader, som jag först stekt lätt och sedan fick de bli färdiga i vin och svampbuljong. Till det en flaska rödvin från Bandol.
Efter den middagen var ingen ledsen. Varken jag, hustrun eller våra smaklökar.
Det här behövs till 2 personer: 400 g lövbiff 1,5 dl torkad karljohansvamp (eller 2 dl finhackad färsk svamp) 1,5 dl hett vatten 1 vitlöksklyfta 1 (litet) knippe persilja salt & svartpeppar olivolja & smör 1,5 dl torrt vitt vinkade jag
Servering gärna klyftpotatis
Gör gärna så här: Förberedelser. Lägg den torkade svampen i kokhett vatten i sådär en 10 minuter. Ta upp den (men OBS spar vattnet) och hacka den. Strimla persilja och riv vitlöken.
Fräs svampen i olja & smör. Krydda med salt & peppar. Rör ner persilja och vitlök och fräs en liten stund.
Rulladerna. Lägg ut lövbiffen på en skärbräda. Salta & peppra lätt. Lägg en stor matsked av svampröran på den tjocka änden av biffarna. Rulla ihop lövbiffen från den tjocka änden och fäst med tandpetare eller steksnöre.
Bryn rulladerna ordentligt i smör & olja. Häll på vin och svampvattnet. Låt rulladerna koka tills de är klara, sådär en 8 – 9 minuter.
Varför det inte är något foto? För att min fotolampa fortfarande är i strejk.
Om du är på semester i Sydeuropa och gillar både vin och att prata med människor – besök en vingård. Det är något av det trevligaste man kan göra.
Man kliver in genom dörren till vinkällaren. Där möts man av en solbränd bonde, eller av hans lite mindre solbrända fru. Ja, i alla fall om det är en familjeägd vingård.
De häller upp en skvätt av gårdens olika viner, och så får man smutta, smaka och fundera. (Om man inte är väldigt snobbig för då kan man gurgla och spotta.)
Det är lite som att köpa ost i en ostaffär. Du vet, man tar en bit Herrgård, smakar och funderar på om det inte vore godare med en mer lagrad ost.
På samma sätt som i ostaffären så finns inget köptvång. Men det klart, har du smakat på fem viner, så förväntar sig nog vinproducenten att du köper åtminstone en flaska.
”Inte kan väl jag komma och störa på vingården”, tänker du kanske. Men då ska man komma ihåg att direktförsäljningen betyder mycket för många av vinbönderna. Om jag minns rätt så står gårdsförsäljningen för upp till en fjärdedel av intäkterna hos många vinodlare i Alsace.
Vi har besökt Gérard Waegell i alsaciska Nothalten så där en tio gånger under 15 års tid. Och det är fantastiskt roligt att få höra hur han har det och vad som har hänt sedan förra gången. Hur hans barn har vuxit upp och fått sommarjobb på nöjesfältet Europa-park på den tyska sidan av Rhen. Hur han klarat av sina artrosvärkande höfter – efter en operation kunde han äntligen jobba utan smärta.
Just i det där mötet med the local guy ligger charmen. I småpratet mellan vinsmuttandet får man veta rätt mycket om hur livet är bortom turiststråken och välkammad hotellpersonal.
Och så får man smaka på vinerna. Gérard Waegell gör habil Riesling och Sylvaner, och förvånansvärt pigg Pinot Noir. Det är inga ”stora” viner, däremot prisvärda standardviner.
Om du vill du ha tips om vilka producenter man ska besöka och vilka viner man ska köpa i Alsace, då är Per Warfvinges sida en lite guldgruva. Vill du läsa mer om Gérard Waegell klickar du bara på länken.
Om du följer motorvägen söderut från Lyon, så kör du på solens motorväg, autoroute du soleil. Den första delen slingrar sig Rhone runt motorvägen (läs gärna mer här) , men efter sådär en 10 mil kommer man till Tain-l’Hermitage. Sväng av mot kooperativet Cave de Tain och kliv in i ett himmelrike för vinälskare. Butiken är stor som en livsmedelhall, och alla godsakerna från norra Rhône ligger där på rad .
Jag har bara varit där en gång, men jag kände mig som en fem-åring som hamnat i en affär med 250 olika sorters lösgodis.
Tar du dig ytterligare söder ut, så kommer du till Tavel utanför Avignon. Där ligger kooperativet Cave des Vignerons de Tavel som producerar fantastiska roséviner, i alla fall om man gillar den mustiga, mer röda roséstilen.
Vill du ha anemiskt bleka roséviner får du söka dig längre österut i Provence. Och håller du dig i Sverige så kan man alltid knata ner till Bolaget och köpa en flaska Les Lauzeraies (149 kronor, rosé)
Det absolut bästa mottagandet vi har fått hos en vinproducent var när vi besökte familjen Gonfriers cave ett par mil sydost om Bordeaux. (Du kan läsa mer här),Vi blev välkomnade av barnbarnet Guillaume Gonfrier, en kille i 25-årsåldern, som ägnade två timmar åt att visa varje vrå av anläggningen och slottet. (Alla vinbondehus kallas för slott i Bordeaux).
Vill du reka lite på hemmaplan så finns Chateau Tanesse (152 kronor, rött). Senast jag tog en sipp av vinet tyckte jag det var utmärkt, men priset går inte så bra ihop med det egna kontot – så jag letar ofta på lite billigare hyllor.
Har vi då aldrig råkat ut för snobbiga och dryga vinproducenter? Jodå, en gång av många, många besök. Det var i Sydtyrolen, strax söder om Bolzano. Vi hade varit och badad, så med shorts, t-shit och rufsigt hår kom vi till vingården som också var en restaurang.
Personalen höjde lätt på ena ögonbrynet när de passerade oss, men i övrigt blev vi helt ignorerade. På ren svenska så sket de fullständigt i oss.
Men då finns en bra sak att göra. Man kan backa ut genom dörren – och skita fullständigt i den där snobbiga personalen.
‘Nduja är en kul ”salami” från Kalabrien. Den är kryddig, lite chilihet och med en smak som nästan drar lite mot kapris och oliver.
Men det ovanligaste är konsistensen. Den är bredbar, som en paté ungefär.
Om man stoppar ner ett par matskedar i en tomatsås får man en fylligare sås med aningen chilihetta.
Gott. Om du frågar mig.
Det här behövs till 3 – 4 personer: 2 stora schalottenlökar 2 stora vitlöksklyftor olivolja 2 msk tomatpuré 1/2 dl ‘nduja salt & svartpeppar lite torkade örtkryddor som du gillar, t ex timjan 1 pkt goda krossade tomater 1/2 burk vatten 3 – 4 portioner fettuccine eller annan pasta du gillar ca 1,5 dl riven parmesan eller grana padano 1/2 – 1 kruka basilika 2 – 3 dl spad från pastakoket
Servering oliver och mer parmesan att riva över pastan
Gör gärna så här: Förberedelser. Strimla basilikan. Skala och riv vitlöken. Skala och finhacka löken.
Tomatsåsen. Fräs schalottenlöken glansig i olja. Klicka ner tomatpuré och ‘nduja, och stek en stund. Salta, peppra och ta med lite torkade örtkryddor om du vill.
Häll i krossade tomater och vatten. Skrapa ner vitlöken och låt såsen koka i 20 – 25 minuter.
Pastan. Koka fettuccine eller annan pasta, men ta av den ett par minuter för tidigt. Häll av pastan. Men OBS spar ca 3 dl av pastavattnet.
Rör ner pastan i tomatsåsen, späd med pastavatten till lagom konsistens, och låt pastan koka färdigt i såsen.
Till sist: rör ner riven parmesan och strimlad basilika.
Vad gör man om man råkar ha en burk med 1,4 kilo jordnötssmör stående i kylen?
Hittar på mat med jordnötssmör, såklart.
Som den här nudelsalladen med pigga toner av mango och aningen styrka av ingefära och chili.
Men frågan är väl varför jag har en jätteburk med de malda nötterna i kylen.
Ett av svaren är att amerikaner verkar gilla superstooora förpackningar. Ett annat är att vi känner en som bor på Hawaii.
Och han brukar skicka presenter, som te smaksatt med guava, passionsfrukt och mango – allt i en kartong stor som en fiollåda, ungefär. Eller ett par säckar med smaksatt hawaiianskt kaffe. Eller som nu, bara en burk med jordnötssmör.
Det är inte helt lätt att konsumera det goda, nyttiga – men väldigt feta – pålägget. Ja, om man nu inte vill gå upp ett par extra kilo, så att man själv börjar komma upp i american size.
Vi har gett bort jordnötssmör i burkar med svensk storlek, så där 2 – 3 dl. Och så har jag ätit det på smörgås. Testade till och med stekt Elvismacka med banan och de finfördelade jordnötterna.
Man kan väl säga så här – det behöver du inte testa, om du inte har en överhängande lust att drabbas av akut sockerchock.
Nästa försök får nog bli kyckling med jordnötssås. Det är gott. Det, liksom den här salladen.
Det här behövs till 3 personer: 1 klyfta spetskål, ca 150 g 1 paprika 1 morot 1/2 kålrabbi 1 chili, spansk peppar ca 150 g mango (fryst) 3 portioner nudlar
Jordnötssås 1 dl jordnötssmör 1,5 tsk japansk soja 1,5 tsk riven ingefära 1/2 lime, pressad lite hett vatten ev lite chilihetta, som chilipulver eller sambal oelek
Gör gärna så här: Förberedelser. Tina mangon och skär i små bitar. Strimla kålen fint. Skala och skiva morot och kålrabbi riktigt tunt. (Går lättast på mandolin). Skär paprika och chili i strimlor.
Koka nudlarna och häll av, men spar lite av det varma vattnet till jordnötssåsen.
Jordnötssås. Blanda alla ingredienserna. Häll på hett vatten så jordnötssmöret smälter.
Salladen. Blanda såsen med spetskålen. Blanda sedan alla ingredienserna och lägg i en skål eller på ett stort fat.
När jag satt där med min jätteburk i kylen så började jag leta recept på nätet. På bloggen ”Portionen under tian” hittade jag nudelssallad med jordnötssås. Och det är därifrån jag har fått inspiration till ”min” nudelsallad.
Vin, mat, Alsace 