En smällvarm eftermiddag i slutet av juli styrde vi bilen söderut genom Alsace. Biltermometern visade på 36 grader i skuggan. 15-åringen stönade i baksätet, och när man gick ur bilens svalka hos den sympatiske vinbonden Gérard Waegell blev det så varmt att svetten började droppa från näsan.
Det var en ganska märklig upplevelse. Jag luktade på vinet, tittade nedåt på vinglaset och näsan. Och upptäckte en svettdroppe som var på väg att släppa från nästippen.
Nästa stopp var den lilla staden Dambach-la-ville. Men det var inte stadens charm som lockade; det var vinproducenten Florian Beck-Hartweg. Hans viner är ekologiska och innehåller bara små mängder svavel. Filosofin är att vinerna ska vara av så bra kvalitet att de klarar sig utan mängder av tillsatser. Dessutom skriver Per Warfvinge entusiastiskt om honom i boken Vinguide Alsace.
Klart att vi var nyfikna – så vi parkerade i skuggan, slängde ett öga på 15-åringen som tittade upp från datorn och skakade på huvudet. Han ville inte följa med in till ytterligare en vinbonde.
Inne i källaren – den här gången låg vinkällaren verkligen i källaren – hittade vi pappan, Michel Beck-Hartweg. Det var en mycket vänlig man som gärna berättade både om gården och om vinerna. Han hällde upp en frisk Sylvaner, log lite och förklarade att deras egna druvor inte alls såg så stora och fullmatade ut som i broschyrernas färgbilder.
– Våra druvor är mycket mindre, så blir det när vi odlar ekologiskt.
Gården är ganska liten, 5,5 hektar, men den bygger på en tradition av vinodling sedan 1500-talet. Familjen odlar alla de traditionella Alsacedruvorna, från frisk Sylvaner till mättad Gewurztraminer. Druvorna handplockas för att ge bästa kvalitet. Ändå säljs vinerna till sympatiska priser, en vanlig standard-Riesling kostar 5,90 euro.
1,5 hektar av gårdens marker ligger inom Grand Cru Frankstein. Det är alltså vinodling inom ett område som anses ovanligt bra och därför får en särskild kvalitetsmärkning. Här gör Florian Beck-Hartweg bland annat en röd Pinot Noir, men eftersom druvan inte är godkänd för Grand Cru så säljs den som specialvinet Pinot Noir ”F”, utan den extra kvalitetsstämpeln.
Vi provade oss igenom Sylvaner och Pinot Noir, ett par olika Riesling och några sorter Pinot Gris – alla friska och smakliga. Vi beundrade källaren med lagrade flaskor. Vi ställde frågor och Michel Beck-Hartweg berättade på en långsam och eftertänksam tyska.
Ungefär då slets dörren upp. In störtade en röd och varm 15-åring.
– VAD HÅLLER NI PÅ MED. Det är minst 40 grader varmt i bilen!
Och han hade helt rätt. Bilen hade nu hamnat i solen och fått en rent saharisk temperatur. Återstod bara att betala och ta med vinskatten hem till Sverige.
I helgen var det äntligen dags att gå ner i radhuskällaren och plocka upp en flaska. Det blev en Pinot Gris Cuvée Prestige från 2011, ett torrt, finstämt och lite försiktigt vin. Lätt men ändå fylligt. Fräscht och med inslag av mineral.
Florian Beck-Hartweg undviker botrytis, ädelröta. Vinet har heller inget av den sötma som ibland finns i Pinot Gris-viner – inte nödvändigtvis för att de är söta, men den låga syran gör att munnen signalerar ”sötma”. Trevligast med vinet är en liten, liten beskhet på slutet. Det gör att vinet funkar bra med mat, t ex fläskkött.
Om jag skulle köpa vinet igen? Priset, 8,30 euro är inget problem – men vägen; det är så förbannat långt till Alsace…
Vill du läsa mer om vinerna så har Beck-Hartweg en engelskspråkig hemsida. Du hittar den HÄR.
