Äntligen fredag! Dags att åka hem, fixa lite mat och lite helgstämning. Korka upp en flaska vin och sippa lite på ett första glas under tiden som man rör i grytorna på spisen.

Ja, så ungefär ser mina fredagar ut. Förra fredagen var inget undantag. Jag körde förbi Coop och kom ut med lite italiensk Salsiccia och det som behövs för en god tomatsås till pastan. (Körsbärstomater på burk är ett litet fynd – godare än färska tomater ungefär 11 månader om året i det här kalla landet).

Hemma öppnade jag en flaska Montepulciano d’Abruzzo 2018 (79 kronor, rött, ekologiskt), pratade med vinet och hustrun. Och tomatsåsen, den fick koka länge på spisen – ett enkelt sätt att få den god. Lite basilika åkte i på slutet för att höja kryddigheten.

Det blev en kombo som funkade. Sältan och kryddigheten i korven matchades fint av den runda tomatsåsen med lite sötma. Och vinet hängde med fint. Protesterade inte ens mot en lättare förrättstallrik med lite salami, tomater och lite oliver & inlagda kronärtskockor.

Montepulciano d’Abruzzo är en trevlig kompis på fredagskvällen. Lättsam och okomplicerad ungefär som en trevlig bekantskap på en fest. Du vet en sådan där som du plötsligt inser att du suttit och pratat med i 30 minuter utan att det känns som om tiden har gått.

Lukten – hos vinet, inte från någon du träffat på en fest – är stor och djup med mörka bär, lite örter och något som drar mot källarskrymslen. ”Det luktar som när man packar upp ananas direkt ur lådorna”, säger 21-åringen som jobbade på en Ica-butik innan han började plugga.

I munnen är det ett ungt vin med mjuka tanniner. Ett vin som liksom ropar ”Hallå, ge mig en trevlig pastarätt som jag kan umgås med”.

Kort sagt. Det är en bra kamrat på fredagskvällen så här när sol och sommar är förbi och rosévinsfönstret har stängt för säsongen.

Men – och det är inget oväsentligt men – tidigare årgångar har känts både piggare och mer italienskt körsbärsfriska.

Visst är det stor skillnad på sommar och vinter. Ja, nu menar jag inte vädret, utan hur man äter och dricker.

På vintern är det något snabbt i veckorna och så är det fullt pådrag till helgen. Då ska det vara kött och vin och kanske en efterrätt.

Men på sommaren är det mycket mindre skillnad mellan dagarna – även när man jobbar. Det är lite som om Medelhavsvanorna följer med vädret. En grillad bit kött även på en vanlig onsdag – och så kanske ett enda glas vin till maten.

Det är då en box passar bäst – och gärna en box som funkar både till den stekta köttbiten, den grillade hamburgaren och till det där fatet med oliver som man sätter sig och knaprar på när solen går ner bakom åsen i väster.

Periquita Reserva (249 kronor, rött) är just en sådan box. Tillräckligt mycket ryggrad för att funka till biffen, tillräckligt följsamt för att hänga med när man tuggar på snacks eller en liten bit ost.

Vinet har en djup lukt av fat och mörka bär, lite källare och kanske en antydan om sötare frukter som svarta vinbär. I munnen så fortsätter frukten att vara tydlig. Men det har en uppstramande strävhet som pekar mot en biff med god sås.

Kanske en klassisk biff och bearnaise. Eller en grillad skiva lammstek med ett gott vitlökssmör.

Det är bara att välja. Men passa på att njuta nu – det är ju äntligen sommar.

Det finns verkligen vin som vinner på att luftas. Och då menar jag inte när man öppnar flaskan en halvtimme innan middagen och låter den stå.

Nej, luftning är något helt annat. Man häller upp flaskan i en stor tillbringare eller kastrull, sedan häller man över vinet i ett annat stort kärl – och så häller man fram och tillbaka, så kraftfullt att vinet forsar fram och nästan stänker.

Då, men bara då, kommer allt vin i kontakt med luften och har man tur lockar syret fram en liten skatt ur den alldagliga flaskan.

Just så var det med Chateau de Seguin 2016 (99 kronor, rött). När jag först sippade på vinet så var det vrångt och otillgängligt. En lukt av kraftigt rödvin och massor av fat ställde sig som en vägg mellan mig och det goda som fanns längst där inne.

Men med en kraftfull luftning hände något. (Synd bara att jag inte hade någon att göra showen för – för det ser rätt häftigt ut när man låter rödvin forsa en halvmeter ner till den väntande kastrullen).

Vinet öppnade sig och fram kom en nästan ömsint doft av körsbär, mörka bär och kanske lite svarta vinbär. Fatlagringen och strävheten fanns kvar och gav en bra stomme åt vinet när det skulle matcha köttbiten på tallriken, men nu hade vinet blivit så mycket mer. Fler nyanser, fler smaker.

Dessutom är det här ett Bordeauxvin som man faktiskt har råd med utan att helt länsa kontot. Bara det känns rätt okej.

Så knalla gärna iväg till Bolaget och handla lite Chateau de Seguin, men lufta det innan du dricker. (Ska du köra en show när vinet luftas är det bra att öva innan – du vill knappast ha sura gäster med Bordeauxfläckade kläder).