Man ska önska sig vin i present. Det har jag gjort några gånger och det känns lika lyxigt varje gång. Flaskorna kommer med hemleverans och är fint inslagna i presentpapper – och så får man dem ”utan extra kostnad” som det brukar heta i marknadsföring.

Inför julen 2018 sade jag med den där övertydliga rösten som inte ens hustrun kan missa ”Det vore gott med ett Barolo-vin i julklapp”. (Barolo är en kvalitetsappelation i italienska Piemonte, dyrare än de viner jag brukar köpa).

Hustrun förstod vinken, trots att den inte var särskilt diskret. Och gav mig en flaska i julklapp. Sedan var det som om hon kom in i ett stim. På kort tid köpte hon ett par flaskor till och langade ner i källarskrubben.

Men så gick det med de här vinerna som det brukar göra med de lite finare och dyrare flaskorna. De blev liggande i källaren.

Visst var vi sugna på vinerna, men det blev ju liksom aldrig riktigt rätt tillfälle att dra korken ur en 200-kronors flaska.

Inte förrän i helgen. Då lagade vi lövbiff på italienska och öppnade en flaska Barolo Giacosa Fratelli 2014 (årgång 2015 säljs nu på Bolaget för 199 kronor, rött).

Och vilken lukt som mötte oss. Den var stor och tilltalande med djup och värme, ungefär som Leonard Cohens röst. Där fanns en smula sötma från mogna bär, kanske björnbär, kanske bigarrå. Och så fatlagring och lite kryddighet och aningen trä.

När man tog en sipp av vinet så fylldes hela munnen. Hustrun blev helt lyrisk – på ett sätt hon nästan aldrig blir när det gäller drycker.

– Vilket vin, sa hon. Det fyller liksom hela huvudet!

Jag har ingen aning om hur mycket vinet utvecklats under året i vår inte särskilt optimala källare. Årgång 2014 hade fortfarande kvar en riktigt bra och sträv ryggrad.

Men redan efter en tugga lövbiff mjuknade vinet till en helt sammetslen dryck. Följsam mot maten som en perfekt partner i en dansfilm.

Behöver jag säga att vi tyckte det var gott?

Viner kan verkligen vara olika. En del är ogina och otillgängliga som en gammal kärring som har suttit på glasberget ett helt liv. Det enda de kan göra är att fördöma andra.

Andra är vidöppna, men så överlastade att det är som när en pizza levereras med bacon, pesto, bearnaise och ägg. För mycket alltså.

Ett vin som trampar rätt i den här avvägningen är Delas Saint-Esprit Cotes-du-Rhône 2017 (rött, 110 kronor). Lukten är öppen och stor. Full med värme och mörka bär. lite fat och kryddighet från örter. Aningen pastilltoner far förbi min näsa.

Faktiskt får lukten mig att tänka på en varm sommardag i södra Frankrike. Kanske är det just de mörka bären och kryddigheten som drar iväg mina sinnen…

I munnen är det ett trevligt och ganska lättsamt vin som balanserar lite syra med aningen, aningen sötma från de mörka bären. Ganska slankt, men med en ryggrad av strävhet.

Det är ett vin som gjort för en fredagsbiff. Något att njuta av när arbetsveckan äntligen är över – och ”På spåret” ännu inte har hunnit sparka igång.

2020 verkar bli året när vintern aldrig kom – i alla fall inte hit till Västsverige. Ute är det blåsigt och kallt, men det är mer av oktober-dis än januari-snö. Och tittar man noga på buskarna så ser man knopparna som håller på att bildas.

Just en sådan dag – när jag frös i blåsten med anade våren i buskarnas knoppar – svängde jag förbi Systemet och kom hem med en flaska Copertino Riserva 2010 (rött, 89 kronor).

Druvorna till den här flaskan plockade hösten 2010. Därefter har vinet jäst och lagrats på kooperativet Cantina Sociale Copertino i så där en åtta år innan det skeppades till Sverige.

Det är alltså ett av de mest långlagrade vinerna som säljs på Bolaget, i alla fall om man håller sig till mina prisnivåer. Och åldern märks på vinet. Färgen har mognat så att den drar mot tegelrött.

Lukten är full av mörka bär och källare. Ett stråk av syra drar förbi näsan. Men så återkommer de där mogna lukterna av läder och lite av kläder som hängt ett par dagar över stolsryggen. Man kan säga att det luktar tryggt; det är som att komma hem till en äldre herre som ibland röker en cigarr.

I munnen är det piggare än jag minns från tidigare år. Syran kommer tillbaka och samspelar med toner av mörka körsbär.

Drick det till en av vinterns sista köttgrytor. Testa osso buco, jag tror det här vinet skulle funka bra till det smältande möra köttet i den italienska grytan.

Nästan varje vecka slår jag upp Dagens Nyheters lördagsbilaga och bläddrar fram till mat- och vin-sidorna. Alf Tumbles vinspalt lockar mest, och ibland fastnar jag för vintipsen. Det var där jag första gången hittade Chateau Tanesse, en klart trevlig Bordeaux med ett pris som till och med vi vanliga medelsvensson klarar av.

Men ofta blir jag bara förbannad; det gäller när alla viner pekar med ett snobbigt lillfinger mot ett pris på så där en 140 – 150 kronor. Då brukar jag tänka: vem skriver du för egentligen – börsmäklare och de som ärvt en sexa på Östermalm?

I lördags startade DN en vinskola. Intressant tänkte jag och slog upp sidan med ”Vinskola del 1. Nebbiolo – elegant druva med lång lagringspotential”.

Att kalla det för vinskola är kanske att ta i; det är lite som om en läkarutbildning kunde ersättas med en timmes Googlande om hur man ger första hjälpen. Texten var kort, alltså.

Men det kan jag leva med. Trots allt är det en dagstidning, något man bläddrar i.

Värre var det med vinerna. I spalten föreslogs tre viner för att testa druvan. Budgetalternativet kostade 179 kronor. Det dyraste 299.

Detta trots att Systemet listar tre viner med nebbiolo-druvan för under 120 kronor, varav åtminstone ett är gjort enbart på den druvan.

Kanske kunde man tänka att Alf Tumble skulle överväga andra alternativ. Liksom tänka ”Alla kanske inte har råd med viner för 200 kronor. Kanske ska ta med något billigare.”

Men det beror förstås på vem man skriver för…

När Alf Tumble startade som vinskribent på DN sade han att målet var att få svenskarna att dricka bättre viner. Då har man inte förstått att vinskrivande är konsumentjournalistik – i alla fall i en stor morgontidning.

Jämför med andra områden, så förstår du vad jag menar. Tänk om det fanns motorjournalister som sade att ”vi vill få svenskarna att köra bättre bilar” – och sedan bara skrev om Tesla och Porsche? Eller resejournalister som ville att svenskarna skulle resa till ”bättre resmål” – och därför bara skrev om lyxhotell i Singapore och retreater på Tonga-öarna…

Ja, jag tror du förstår vad jag menar.

Men om du nu är intresserad av seriös vinjournalistik kan jag rekommendera Allt om Vin som faktiskt har en mycket mer demokratisk och inkluderande hållning. Tidningen skriver om viner i alla prisklasser.

Det gör även Vinjournalen. Trots att det är en medlemstidning för Munskänkarna så recenserar den alla viner – och funkar därför bra som guide när du tar en sväng till Bolaget.

Vill du ha något ännu enklare – ladda ner Allt om Mats vinapp. Sedan kan vi ses där på Systemet en fredagseftermiddag.

Ett öga i mobilen och ett på hyllorna med vin. Akta så du inte krockar med någon annan app-läsare bara!

Har du också märkt det – att någon tycks ha länsat kontot. Visst, det blev lite julklappar och lite julmat. En sväng till Bolaget hann jag med och så blev det lite extra godsaker till nyår och bubbelvin till tolvslaget och extra gott vin till nyårsmaten…

Ändå tittar man på kontobeskedet så här efteråt och undrar: vem fan är det som gjort slut på alla pengarna.

Tur att Dao Casal Mor 2018 (67 kronor, rött) finns. Det är något så ovanligt som ett riktigt bra rödtjut till ett pris som även funkar i den magra månaden januari.

Vinet är välkomnande som en gammal vän. Det är liksom inga konstigheter när man möts. Bara att slå sig ner vid matbordet precis som man brukar. Lägga upp lite mat på tallriken och hälla en skvätt vin i glaset.

När man sedan sätter näsan över glaskanten så möts man av fat och mörka bär, en djup doft som drar mot källarskrymsle och kraftigt kött.

Smaken fortsätter i samma stil. Öppen, inbjudande och full med frukt och pigga, mörka körsbär.

Dao Casal Mor har tillräckligt med ryggrad för att klara av en biff eller en lammstek, men de pigga körsbärstonerna gör att det också funkar till lite lättare mat.

Vi drack en flaska till en pasta med svamp och strimlat fläskkött. Och ja, vi blev både mätta, nöjda och belåtna.

Och det till ett pris vi kunde betala, även i den magra månaden januari.

Jag är nog den mest omusikaliska människa jag vet. Men jag gillar att sjunga och när jag piper iväg ett gäng toner, så brukar människor säga att jag ”byter tonart”. Jag misstänker att det är ett finare uttryck för att jag sjunger falskt.

Ändå fascineras jag av mänskliga röster. Ta en Jussi Björling eller en Pavarotti, lyssna när de höga tonerna kommer lika lätt som när Armand Duplantis glider över ribban i stavhopp. Eller känn kraften hos en mörk baryton där de varma tonerna känns som om världen är inbäddad i ett skyddande täcke. Det är comfort music.

Så varm och välkomnande känns Guigal Côte du Rhône 2016 (129 kronor på Bolaget, rött). Det är mycket pengar för ett vin till en vanlig fredagskväll, men det är väl investerade kronor.

Vinet är gjort på Rhone-dalens vanliga blandning av syrah, grenache och mourvèdre. Men syrah dominerar, både i mängd (60 procent) och när man trycker ner näsan i glaset. Där möter en djup lukt av mörka bär, och lite björnbär som far förbi. Syrahdruvans lukt tycker jag drar mot charkuterier och kött.

I munnen är det fylligt med en trevlig, rund strävhet som pekar mot potatisgratäng och en biff. Eller mot en ostbricka – kanske med de ostar som jag utnämnt till världens godaste: comté, gruyere och appenzeller.

Smaken slutar med en liten, pigg syrlighet. Det lättar upp vinet och gör det mindre vintertungt.

Och så känns det som om lite av de höga tonerna kommer tillbaka.

Vin kan smaka oerhört olika beroende på tillfälle. Och då menar jag inte det där vinet som en ljummen kväll vid Medelhavet smakade så otroligt gott – och tre månader senare blir så meningslöst när du sitter hemma i köket och försöker återskapa semesterkänslan.

Nej, jag menar att det blir så olika beroende på vad som ligger på tallriken. Ta ett strävt vin och rulla runt det i munnen, känns hur tanninerna lägger sig som en sträv filt över tandköttet. Testa sedan att para ihop det med en biff eller lite ost, kanske en gräddig potatisgratäng – genast så mjukar proteinerna upp vinet och tanninerna slutar bråka som en fyraåring i trotsåldern.

Eller servera ett vitt vin med hög syra till en maträtt med lite sötma, kanske ugnsstekta rotsaker, och känn hur förbannat ”surt” vinet blir.

Men det mest fascinerande är kryddigt vin, alltså med smak och lukt av örtkryddor. När man parar ihop det vinet med örtkryddad mat händer något kul. Det är som om kryddorna känner igen varandra. De liksom krokar arm och plötsligt är det timjan och oregano och kanske basilika i hela munnen.

Just det hände mig i helgen. Vi korkade upp en flaska Parallèle 45 2016 (109 kronor, rött, ekologiskt). Kände lukten av örtkryddor, mörka bär och charkuterier. Tog en sipp och hittade lite kryddor men också ett mustigt vin med lite uppiggande syra.

På tallriken fanns  sydfransk cassoulet med fläsk, korv & vita bönor, en mustig gryta med tydlig smak av timjan. Och när vin och gryta möttes så kom en smak av timjan så stark att man på en gång förflyttades till en äng med vildväxande timjan på en solvarm bergsknalle i Provence.

Häftigt. Kul. Och gott.