Vin kan smaka oerhört olika beroende på tillfälle. Och då menar jag inte det där vinet som en ljummen kväll vid Medelhavet smakade så otroligt gott – och tre månader senare blir så meningslöst när du sitter hemma i köket och försöker återskapa semesterkänslan.

Nej, jag menar att det blir så olika beroende på vad som ligger på tallriken. Ta ett strävt vin och rulla runt det i munnen, känns hur tanninerna lägger sig som en sträv filt över tandköttet. Testa sedan att para ihop det med en biff eller lite ost, kanske en gräddig potatisgratäng – genast så mjukar proteinerna upp vinet och tanninerna slutar bråka som en fyraåring i trotsåldern.

Eller servera ett vitt vin med hög syra till en maträtt med lite sötma, kanske ugnsstekta rotsaker, och känn hur förbannat ”surt” vinet blir.

Men det mest fascinerande är kryddigt vin, alltså med smak och lukt av örtkryddor. När man parar ihop det vinet med örtkryddad mat händer något kul. Det är som om kryddorna känner igen varandra. De liksom krokar arm och plötsligt är det timjan och oregano och kanske basilika i hela munnen.

Just det hände mig i helgen. Vi korkade upp en flaska Parallèle 45 2016 (109 kronor, rött, ekologiskt). Kände lukten av örtkryddor, mörka bär och charkuterier. Tog en sipp och hittade lite kryddor men också ett mustigt vin med lite uppiggande syra.

På tallriken fanns  sydfransk cassoulet med fläsk, korv & vita bönor, en mustig gryta med tydlig smak av timjan. Och när vin och gryta möttes så kom en smak av timjan så stark att man på en gång förflyttades till en äng med vildväxande timjan på en solvarm bergsknalle i Provence.

Häftigt. Kul. Och gott.