Visst är det stor skillnad på sommar och vinter. Ja, nu menar jag inte vädret, utan hur man äter och dricker.

På vintern är det något snabbt i veckorna och så är det fullt pådrag till helgen. Då ska det vara kött och vin och kanske en efterrätt.

Men på sommaren är det mycket mindre skillnad mellan dagarna – även när man jobbar. Det är lite som om Medelhavsvanorna följer med vädret. En grillad bit kött även på en vanlig onsdag – och så kanske ett enda glas vin till maten.

Det är då en box passar bäst – och gärna en box som funkar både till den stekta köttbiten, den grillade hamburgaren och till det där fatet med oliver som man sätter sig och knaprar på när solen går ner bakom åsen i väster.

Periquita Reserva (249 kronor, rött) är just en sådan box. Tillräckligt mycket ryggrad för att funka till biffen, tillräckligt följsamt för att hänga med när man tuggar på snacks eller en liten bit ost.

Vinet har en djup lukt av fat och mörka bär, lite källare och kanske en antydan om sötare frukter som svarta vinbär. I munnen så fortsätter frukten att vara tydlig. Men det har en uppstramande strävhet som pekar mot en biff med god sås.

Kanske en klassisk biff och bearnaise. Eller en grillad skiva lammstek med ett gott vitlökssmör.

Det är bara att välja. Men passa på att njuta nu – det är ju äntligen sommar.

Det finns verkligen vin som vinner på att luftas. Och då menar jag inte när man öppnar flaskan en halvtimme innan middagen och låter den stå.

Nej, luftning är något helt annat. Man häller upp flaskan i en stor tillbringare eller kastrull, sedan häller man över vinet i ett annat stort kärl – och så häller man fram och tillbaka, så kraftfullt att vinet forsar fram och nästan stänker.

Då, men bara då, kommer allt vin i kontakt med luften och har man tur lockar syret fram en liten skatt ur den alldagliga flaskan.

Just så var det med Chateau de Seguin 2016 (99 kronor, rött). När jag först sippade på vinet så var det vrångt och otillgängligt. En lukt av kraftigt rödvin och massor av fat ställde sig som en vägg mellan mig och det goda som fanns längst där inne.

Men med en kraftfull luftning hände något. (Synd bara att jag inte hade någon att göra showen för – för det ser rätt häftigt ut när man låter rödvin forsa en halvmeter ner till den väntande kastrullen).

Vinet öppnade sig och fram kom en nästan ömsint doft av körsbär, mörka bär och kanske lite svarta vinbär. Fatlagringen och strävheten fanns kvar och gav en bra stomme åt vinet när det skulle matcha köttbiten på tallriken, men nu hade vinet blivit så mycket mer. Fler nyanser, fler smaker.

Dessutom är det här ett Bordeauxvin som man faktiskt har råd med utan att helt länsa kontot. Bara det känns rätt okej.

Så knalla gärna iväg till Bolaget och handla lite Chateau de Seguin, men lufta det innan du dricker. (Ska du köra en show när vinet luftas är det bra att öva innan – du vill knappast ha sura gäster med Bordeauxfläckade kläder).

Tycker du också att det ibland känns som om det är mer månad än pengar? Du vet när man tittar på kontobeskedet i slutet av månaden och tänker ”Vad i helvete, vart tog pengarna vägen?”.

Sådana månader kommer, i alla fall här hemma. Då känns det bra att falla tillbaka på säkra kort. Ett av dem är Dao casal mor 2016 (65 kronor på Bolaget, rött). Det är ett vin som jag hade kunnat köpa för 89 kronor och ändå känt att jag hade gjort ett bra köp.

Vi drack en flaska till en grytan revbensspjäll med tomat, vin, timjan & vita bönor. Men vi gjorde den på fläskkarré och god, kryddig korv istället för revben och bacon.

Det är en mustig, sydfransk gryta med örtkryddor och mycket smak. Och i det sällskapet trivdes vinet lika bra som mjölksyrad kimchi hos en hipster i Majorna (eller Södermalm om man ska vara så där Stockholmsinriktad). Mustigheten i grytan mötte vinets mustighet. Örtkryddorna i vinet fick kompisar i vinets kryddighet.

Dessutom finns det pigga – och överraskande – toner av bär, som mörka körsbär ungefär. Det gör vinet lite lättare och vaknare. Nästan som om vintern vaknar till och flörtar med våren.

Kul och gott.

Okej, välkommen till avsnitt 173 (ungefär) av nu-tar-vi-och-jämför-ett-vin-med-en-människa. Den här gången gäller det Reserve Mont-Redon 2016 (115 kronor på Bolaget, rött). Om det vinet var en människa tror jag det skulle vara en tränare i knatteidrotten: sympatisk, trevlig och lättillgänglig, men också en rak person som inte viker ner sig när det blåser. Och en som ställer tydliga krav.

Det här vinet från södra Rhonedalen är just så välpaketerat som en bra tränare ska vara – var sak på rätt plats och inget som sticker ut. Och nu pratar jag inte om en putande ölmage, utan om de inre egenskaperna. (Om du accepterar att jag pratar om ett vins ”inre” egenskaper.)

Lukten är fruktig och drar mot fat och södra Frankrikes charkuterier. Men där finns också en liten kul ton av jordgubbe – särskilt första gången man sätter dit näsan. (Men de som anser sig ha bättre luktsinne säger säkert att det ska vara björnbär…).

I munnen har det en trevlig strävhet som pekar mot fredagsbiffen eller ostbrickan. Men mest påfallande är hur välbyggt vinet är. Inget sticker ut, inget stör. Men tillsammans bygger de en helhet.

Det är alltså en sympatisk fredagsvän, synd bara det ligger i övre delen av vad jag tycker att jag kan kosta på mig. Men jag får väl gå in till chefen och be henne höja lönen. Hon har förresten en kompis som har skrivit en bok om vin, så det kanske funkar…

Den som har läst den här bloggen tidigare har kanske förstått att jag är en liten smula frankofil. Gillar fransk mat, dricker franskt vin. Åker gärna till Frankrike på semester…

Men även om Rhône och Bordeaux naturligtvis är allt rött vins måttstock (Bourgogne har jag faktiskt lite svårare för…), så får jag erkänna att man kan göra vin även i andra länder – Italien till exempel.

Ett bra exempel är Bianchi Montepulciano d’Abruzzo 2017 från Umani Ronchi. Det är ett vin man kan unna sig utan att bli skinnad. 79 kronor vill Systemet ha för det ekologiska vinet. Men låt dig inte luras av namnet; det heter Bianchi men är ett rött vin.

Lukten av rödvin är också påtaglig med mörk frukt och ett djup som drar mot hösttoner. Där finns mörka körsbär (heter det moreller) och nästan lite drag av charkuterier.

De här sensationerna följer med in i munnen, men där kan man också hitta en liten örtighet. Jag drack vinet till en pasta kryddad med färsk timjan (fyllig pasta med soltorkade tomater & halloumi) och man kan säga att timjan och vinets örtighet klickade. Det var liksom ”Tjena, här ska vi umgås och stärka varandra”.

Men viktigast är nog att smaken är snäll och lätt att tycka om, en smula fylligt med en antydan till sötma som liksom rundar av smaken. Det är helt enkelt ett vin som påminner om den bussiga kompisen. Du vet den som alltid ställer upp när det behövs – den som själv ringer när man ska flytta och frågar om man behöver hjälp med något.

Eller i mitt fall den här hösten – den som erbjuder hjälp när min gamla mamma ska flytta till äldreboende.

Människor i Frankrike  är ofta smalare än svenskar och tyskar – för att inte tala om amerikaner. Men så är det också ett land som håller på sina traditioner. God mat, men måttliga portioner. Det finns inget av ”super size meal” eller köp tre hamburgare, betala för två.

Den här raka hållningen finns också i vinproduktionen. Franska viner saknar nästan alltid  Amerikas och Australiens yviga gester.

Chateau Tanesse 2015 (112 kronor på Systemet) är inget undantag. Där finns ingenting av extra allt och fruktbomber som anfaller så snart vinet kommit in i munnen.

Istället är det en smal men distingerad herre i prydliga gångkläder som knackar på hos smakreceptorerna.

Lukten domineras av fat och mörka bär. Och något som drar mot källare och tobak. I munnen har det en behaglig – men ganska ”smal” – strävhet som gör att vinet funkar utmärkt till biffen eller till osten.

Skulle man vilja titta var vinet kommer ifrån så kan jag verkligen rekommendera ett besök på vingården Gonfrier i Lestiac. Vi var där i somras och aldrig har vi blivit bättre mottagna.

Guillaume Gonfrier – en 25-årig kille i tredje generationen vinproducenter på gården – guidade oss runt i det gamla slottet. Travade förbi de slamrande buteljeringsmaskinerna och visade upp faten där vinet mognade. Han inte bara lät oss prova vinerna, utan tog också med oss ut i vinfälten så vi fick se själva slottet Tanesse och markerna där druvorna hade vuxit.

Är du det minsta intresserad av vin – och ska besöka Bordeaux – ta en sväng ett par mil sydost om staden och stick in näsan hos Gonfrier. Du kommer inte att bli besviken. Jag tror jag kan lova det.