Jag har en kompis som brukar säga att livets goda ska vara för alla. Det är inte bara de rika som ska få äta och dricka gott, inte bara eliten som ska leva ett gott liv.

Det är lätt att sympatisera med den här i grunden demokratiska tanken. Men i verkligheten växer skillnaderna mellan de som har och de som har blivit utan. Och när rikedomen ska manifesteras så går de unga fläskkotlettfrisyrerna på krogen och ”vaskar” champagne.

De beställer två flaskor dyrt vin. Dricker upp den ena, men låter kyparen hälla ut den andra.

Vilken oerhörd arrogans. Inte bara mot de vanliga knegare som unnar sig ett glas vin på krogen, utan också mot de vinbönder som har skött druvorna genom odlingssäsongen och vaktat flaskorna under mognaden.

Det är så man får lust att skapa nya slagord. Vad sägs om ”Ropen skalla – gott vin åt alla”? Eller kanske ”Ropen skalla – husvin åt alla”?

Husvin är alltså det där vinet som ligger på lut hemma i skåpet. Färdigt att plockas fram till lammfärsbiffen eller lövbiffen på lördagskvällen. Det är ett vin som är tillräckligt flexibelt för att funka till lite olika maträtter – och tillräckligt billigt för att man ska kunna unna sig ett glas då och då.

Mitt senaste förslag på husvin är Cycliste 2016 (89 kronor på Bolaget), ett ganska stadigt vin från Rhône-dalen som klarar både priset och biffen. Dessutom ekologiskt, tack för det.

Lukten är fruktigt med mörka bär; fatlagrat och med en hint om örter. I munnen är det ganska fylligt med en behaglig strävhet som inte är så påträngande att man genast måste lasta in biff och potatisgratäng för att lugna ner den.

Kryddigheten är ganska nedtonad, något som jag kommit att uppskatta allt mer.

Kort sagt: ett användbart vin. Alltså ett husvin.

Svensk vinkonsumtion är lättrörlig och trendkänslig – ungefär som en hipster från Majorna (eller Södermalm) i jakt på det senaste sättet att trimma skägget.

Den första stora vågen av vinintresse (efter lantvinerna) drabbade Roija. Plötsligt skulle alla dricka Rioja och uppskatta den lilla vaniljtonen. Marknaden kände av det här och så fanns det hyllmeter efter hyllmeter med Riojaviner av tvivelaktig karaktär. Sedan kom alla de andra boomerna: Australien och Sydafrika, Chardonnay och USA, Zinfandel och Amarone…

På senare tid har jag blivit lite orolig för vin från Rhônedalen. Först tyckte jag mig stöta på en massa människor som sade:

– Ja, nu för tiden blir det nästan bara Rhônevin när jag köper vin till helgen.

Och sedan dök det upp flaskor med lustiga namn och utseende som Cycliste (vilket visade sig vara ett bra vin, i alla fall förra årgången), och man tänkte på slisksöta tyska viner i form av ”tornflaskor”  och snögubbar.

Men Rhône verkar klara sig. Nya viner lanseras i Sverige och kvaliteten funkar fortfarande.

I Allt om Vins årliga genomgång av Systemets viner utnämns Rhônevinet Santa Duc 2015 (118 kronor) till årets bästa ekologiska vin alla kategorier. Klart man blir nyfiken och vill smaka.

Lukten är djup, men öppen och präglad av mörka bär. En aning sötma blandas med en doft som drar mot ”källare” och kryddor.

De här associationerna följer med in i munnen och blandas med en behaglig strävhet. Tillräckligt strävt för att vara matorienterat, tillräckligt öppet för att gillas av många.

Allra mest tror jag det är ett vin för lamm, för grill – eller för vinterns mustiga grytor där kött och svamp har fått koka länge.

Man kan väl säga så här: Har jag en lammgryta på spisen och flaska Santa Duc på lut, så kan det vara vilket väder som helst – jag klarar mig bra ändå.

För en tid sedan letade jag efter en skäggtrimmer. Jag gick till den där stora butiken som inte kan stava på tyska – och fann en helt folktom affär, men inte den trimmer jag letade efter. Dagen efter kom jag tillbaka, hittade rätt skäggklippare men också en butik som var proppad med människor.

Konstigt, tänkte jag, tills jag insåg var det var för dag. Första besöket var den 24 januari. Besök nummer två var den 25, den dag när människor fått lön efter den magra månaden januari.

Jag tänker på det här när jag sitter och skriver blogginlägg, för Dao är ett fullt drickbart vin för bara 57 kronor. Det här blogginlägget borde publicerats den 18 januari, just inför den sista magra helgen innan lönen kommer.

Men det kan ju komma fler magra månader, så här kommer några rader om Dao Casal Mor 2015 (57 kronor på Systemet). Vinet är ungt och blårött, trots att det inte är senaste årgången som säljs på Bolaget. Lukten, ja den är sötfruktig med ett mustigt djup som får min näsa att börja tänka på fuktig källare, men mitt i den mörka doften kommer lite körsbärstoner.

I munnen återkommer det fylliga och sötfruktiga, men stramas upp av en tydlig strävhet. Vi drack en flaska till ugnsrostade grönsaker & mixed grill. Tur, för det för det här vinet behöver en köttbit för att mjukna och öppnas upp.

Första gången jag bjöd min mamma på vin chaud så sa hon att det var den godaste glögg hon druckit. Och hon borde veta. Hon fyller snart 95 och har testat glöggsorter i över 70 år…

Det här receptet har varit med i Vin, mat & Alsace tidigare. Men det är så gott att det vore synd om någon missade det. För en ”glögg”  med pigga toner av apelsin, kanel och vanilj. Vem kan motstå det?

Det här behövs till 3:
1/2 flaska hyggligt rödvin, inte alltför strävt
1 kanelstång
1/2 vaniljstång, delad och urskrapad
1/2 apelsin, pressad – det är bara saften man använder
2 msk strösocker, kanske lite mindre

Häll allt i en kastrull. Värm tills det precis börjar ryka. Ta av från plattan, sila bort kryddorna.

Drick och njut av att till helgen är det första advent och snart, snart blir det lite välbehövlig julledighet.

Det är lätt att göra sig lustig över etiketten till Mas Janeil 2016 (99 kronor på Bolaget). Till höger finns rumpan på en åsna – och centrum av bilden står en annan åsna och spanar in betraktaren.

Men det klart. Det är en etikett man minns – och kanske är det meningen.

Hur som helst… Det här är ett vin att minnas. Inte för den ovanliga etiketten utan för att det är ett ovanligt trevligt vin, som dessutom håller ställningarna år från år.

Det varma klimatet längst ner i Roussillon ger ett varmt och fruktigt vin. Lukten balanserar mellan frisk fruktighet och tydliga kryddor. Men den stramas upp av fat och en typisk syrah-lukt.

I blandningen har syrah fått sällskap av de sydfranska druvorna grenache, carignan och mourvedre. Tillsammans låter de blandningen av fruktighet och kryddor följa med in i munnen. En liten strävhet håller de mer vildspringande smakerna på plats.

Klart trevligt. Kanske till en lammgryta med örtkryddor.

Bra bordeauxviner kan vara svårt att hitta utan att ruinera sig, men det finns undantag. På Systemet hittar man Chateau Tanesse 2014 för 102 kronor.

Vinet har en rak och stram hållning, men är samtidigt slankt och anpassat för en biff på tallriken. Det är så långt från extra-allt-och-lite-räksallad-på-toppen som man kan komma. Just därför passar det så bra till mat.

Lukten är lätt men djup, den drar mot svarta vinbär och fat. Kanske finns det också mustiga aromer av choklad och tobak. I munnen känner man av den strama och raka hållningen. Det är en trevlig strävhet, men den slanka kostymen gör att smaken inte invaderar munnen och skriker som ett barn ”Se mig, se mig”.

Själv gillar jag den här stilen. Det är skönt att slippa fruktexplosioner och massiva anfall av örtkryddor när man sitter där på fredagskvällen och slappnar av efter en vecka i grottekvarnen.

Hustrun och jag delade på en flaska Chateau Tanesse just en sådan kväll. På tallriken fanns entrecote och potatisgratäng – och när maten var slut och flaskan tömd, så slog vi oss ner i soffan. Mätta och nöjda kände vi hur livsandarna började återvända.

Är du en av dem som har fixat ett rum i källaren för vin? Du vet, fyllt väggarna med hyllor för vinflaskor, fixat en jämn temperatur på så där en 14 – 15 grader året om. Och nyligen gjort inköpsrundor på Bolaget för att köpa de viner som ska drickas hösten 2023.

Allt för att kunna dricka riktigt moget vin…

Nej, trodde väl inte det. Förmodligen gör du som de flesta andra – rusar in på Systemet och rycker de flaskor som ska vara till helgen. Möjligen packar du en kartong för höstens behov.

Men om man nu vill dricka riktigt moget vin utan att ruinera sig, så finns en trevlig smitväg. Copertino 2009 har lagrats i åtta år nere på kooperativet Cantina Sociale Copertino i italienska Apulien, men på Bolaget kostar det bara 84 kronor. Alltså en bra chans att till en billig peng testa riktigt moget vin.

Vinet har inte mycket gemensamt med de lättsamma, körsbärsfruktiga italienare som funkar bra till pasta och charkuterier. Här pratar vi om ett vin som har utvecklats till en värdig äldre herre.

När jag smakar på vinet så påminner det om de äldre herrar som fanns när jag var barn. Män som rökt pipa hela livet och på ålderns höst hade lukten av piptobak liksom etsat sig fast i luften omkring dem. Du vet, den där fylliga, lite aromatiska lukten.

Den här lukten är ganska trevlig, ligger inte så långt från läder och färsk tobak.

I munnen är det här ett moget, ganska fylligt och kryddigt vin. Liksom gjort för eftertanke. Kanske som ett glas vin framför brasan när höststormarna viner utanför knuten. Kanske på matbordet tillsammans med långbakad högrev.

För några år sedan brukade jag och en arbetskamrat gå på Bolaget tillsammans. Sent på torsdagseftermiddagarna drog vi iväg till närmaste System. Och så gick vi där och tittade.

– Men titta här. Har du smakat den någon gång, sa han och höll fram en flaska. Och titta här, vilket vin! Och har du sett här…

Jag kommer inte längre ihåg vilka viner vi tittade på, men jag minns känslan. Vi var som två småpojkar i en godisbutik – jämförde smaker och priser och vinstilar. Ibland förirrade vi oss in i öl-avdelningen, någon gång blev det en tur förbi portvins-hyllan.

Mycket trevligare än att sitta kvar på jobbet och fortsätta vända papper.

Jag tror att det här är ett koncept som kan utvecklas. Varför inte träffa en kompis på Systemet och umgås när man ändå handlar, eller ta med hela kompisgänget till Saluhallen när man bunkrar inför helgen, eller  ha en dejt i delikatesscharken där man smakar på salami och serranoskinka…

Men oavsett om du står på Bolaget i glatt samspråk med en vän eller om du travar runt själv – stanna gärna framför den italienska hyllan. Plocka fram en Boirà 2015 (95 kronor), ett Sangivese-vin från provinsen Marche.

Det är ett fruktigt och lättgillat vin som är tillräckligt följsamt för att hänga med på lite olika turer på matbordet. Skulle du sätta en kyckling på bordet. Boirà hänger på. Samma sak om det handlar om pasta & köttfärssås, eller lite charkuterier (kanske dem du köpte på dejten…) och oliver.

Lukten är klart fruktig, men lite fat känner man också. I munnen är det smakrikt, men relativt lätt. Lite som när solen bryter fram och höstmolnen ger vika.

Dessutom är det ekologiskt. Det gillar vi.

Handen på hjärtat: visst känns det ibland som om det är väääldigt långt till lön. Det gäller i alla fall mig och ytterligare sådär ett par miljoner svenskar. Då känns det ganska bra att det finns drickbara viner som inte gräver hål i det redan tomma kontot.

Native 2015 är just ett sådant vin. För bara 59 kronor får man ett hederligt, riktigt rödvin utan krusiduller och konstigheter. I lukten finns mörka bär och lite fat. Möjligen kan man ana ett björnbär som drar förbi, och minnet av ett gammalt insvettat läderbälte.

I munnen är det ett ganska friskt och fruktigt vin med rund smak. Lätt att gilla – och ett vin som passar till mycket. Skulle vännerna komma över och en bit fläskkött hamna på grillen så funkar det bra med en flaska av det portugisiska rödvinet.

Här hemma funderar vi på att servera vinet när 18-åringen tar studenten, för Native är faktiskt mycket bättre än många av de boxviner som finns – i alla fall bättre än de billigare boxarna. Och priset, 59 kronor för en flaska, motsvarar ungefär det man får lägga på en låda med vin.