Är du såpass gammal så du kommer ihåg när vintrenden började i Sverige? Carl-Jan Granqvist satt i TV-soffan och pratade med nasal röst: ”Man kan tydligt känna att det här viiinet har vuxit på kalkhaltig mark”.

Alla avskydde honom, men alla började dricka Rioja-vin. Kanske för att det hade en lite söt vaniljton och snälla tanniner.

Men så gick det som det brukar. Systemhyllorna fylldes med allt fler sorter från det där norra hörnet av Spanien. Kvaliteten sjönk – och det var som om producenterna kompenserade bristande kvalitet med ännu mer vaniljsötma.

Och så började alla dricka austaliska viner, och sedan amerikanska…

Jag brukar tänka på Rioja-vinernas öde när jag hittar ännu ett vin från Côtes du Rhône. Kan vinbönderna ner i i södra Rhône verkligen ha ytterligare ett bra vin på lager?

Hittills har det funkat bra. Alain Jaume Côtes du Rhône Grand Veneur 2019 är inget undantag (115 kronor, rött, ekologiskt). Det är ett riktigt ungt vin med lite ”köttig” lukt. Fruktigt och kryddigt, strävhet och mörka bär. Och så lite viol som far förbi.

Faktiskt så är det ett kul vin att lukta på; man känner olika dofter nästan varje gång man sticker ner näsan i glaset.

I munnen är det strävt och har ganska hög syra. Det är ett vin som kräver sin biff för att riktigt blomma ut. I vårt fall blev det strimlad lövbiff med klyftpotatis och en tomat- och grönsaksgratäng som påminner om Tian.

Gott, tyckte både jag och mina smaklökar. Ja, och så hustrun, såklart.

Tänk dig följande senario: det är äntligen fredag och du är på väg hem från jobbet en av de där första veckorna efter semestern, de som alltid är lika jobbiga.

Klart läge att fira, och vädret… Nu när kylan och regnet har ersatts av Medelhavsvärme. Det är med andra ord grillväder, du ska bara svänga förbi Bolaget för att få med dig en flaska rött till den där grillade köttbiten.

Om du står där på Systemet och inte vet vad du ska välja så har jag ett anspråkslöst förslag: Cotes du Rhône Cycliste 2019 (94 kronor, rött, ekologiskt).

Det är en gammal bekant som har kommit i ny årgång. Vinet är riktigt ungt med en kraftig blåröd färg, som signalerar att det här är ett vin i tonåren.

Men det är ingen bråkande och dörrsmällande tonåring vi pratar om. Tvärtom är det ett helt öppet och välkomnande vin, lättgillat från första klunken.

Fruktig lukt av mörka bär, lite björnbär, lite fat. Kanske en örtkrydda… Och så finns det lite av den typiska Cotes du Rhône-lukten som jag tycker drar mot kött och charkuterier.

I munnen är det mycket smak och mycket frukt. De mörka bären finns kvar och ger en känsla av bärsötma, trots att vinet är helt torrt.

Det här är ett vin för den grillade fläskkarrén eller kanske lammkotletten. Och du, visst är det läge att plocka fram grillförklädet och fira lite nu. Semestern är slut, men det är ju helg!

På bilden här ovanför ser man några av bladen på min enda vinstock. Den står i utmärkt söderläge lutad mot cykelförådet. Där har den stått i tolv år, men i år ger den rikligt med skörd för första gången.

Stolt har jag räknat till 23 klasar med vindruvor som ännu är ganska små och gröna, men som mognar mot slutet av september.

När jag berättade om alla 23 klasarna för min 97-åriga mamma så sade hon hoppfullt.

– Vad roligt. Då kan du göra eget vin!

Man kan väl säga så här… Får jag inhop till ett vin så räcker det kanske till en halvflaska.

Men då kan jag döpa det till Cyklist. Vinet har ju ändå lutat sig mot cykelskjulet hela sitt liv.

Okej, letar du efter ett vin som tar andan ur de avundssjuka – eller ett vin som skrämmer skiten ur moster Märta. Då ska du välja ett annat vin än Côtes-du-Rhône Saint-François 2019 (99 kronor, rött, ekologiskt). För det finns ”större” viner, fläskigare, stramare, mer fruktiga och så finns det mycket dyrare viner.

I sanningens namn finns det bättre viner. På samma sätt som att Ferrari kanske är en bättre bil än en Volkswagen Passat – men ändå väljer du en Passat för att den passar dina behov bättre och för att du faktiskt har råd att köpa den.

Det här vinet har alltså en bra balans mellan pris och kvalitet. Om du frågar mig, i alla fall.

Lukten är öppen, full med mörka bör och lite av den där typiska Côtes-du-Rhône-lukten, den där som drar mot kött och charkuterier. Lukten av örtkryddor och några söta bär letar sig också upp ur glaset.

Känslan av mörka bär hänger med in i munnen och ger en liten känsla av bärsötma, trots att vinet är helt torrt. Men framför allt är det ett bussigt och sympatiskt vin. Öppet, tillgängligt och trevligt, med tillräckligt strävhet för att funka bra till fredasgbiffen.

Allt till ett pris man kan betala – och det är inte helt fel.

Har du testat att bjuda människor på det de inte gillar? För en tid sedan åt jag mat med en person som berättade att han inte gillar viner gjorda på druvan Syrah. Elakt nog hällde jag upp ett glas gott Syrah-vin till honom (utan att berätta vinets ursprung) och väntade på reaktionen.

– Gott, sade han och fortsatte att sippa på vinet.

Kanske inte så snällt av mig, men ganska klargörande för hur förväntningarna styr vår smakupplevelse.

Men nu har jag gett mig på att bjuda mig själv på viner som vidgar min vinvärld. Saken är den att jag har fördomar mot Pinot Noir-druvan.

Ja, jag vet att några av världens bästa viner görs på Pinot Noir. De kommer ofta från Bourgogne och heter något jättekrångligt med Grand Cru clos Chateau Vad deau.

Men det hjälps inte. Alltför ofta har jag tyckt att Pinot Noir ger viner med ganska mycket syra och för lite fyllighet. Det blir liksom en spetsig smak rakt upp i gommen – och så har jag ratat vinet rakt ner i kategorin sur-och-snipig-kärring-som-sitter-på-glasberget.

Vilken hybris av mig! Spola alla vinerna över en kam.

Alltså läge att bättra sig och börja testa Pinot Noir, något jag nu har börjat med. Och jag kan meddela att min utbildning går framåt. Jag har hittat klart trevliga viner.

Gardo & Morris 2018 (119 kronor, rött) från Nya Zeeland är en lättsam bekantskap. Lite jordgubbar och körsbär i lukt och smak. Snällt och vänligt som en ljummen sommarvind. Lättdrucket som en Mariestad i solnedgången – och just därför blir det ett så bra sommarvin.

Meinklang 2019 (129 kronor, rött, ekologiskt) kommer från området runt Neusiedlersee i Österrike. Det är en mer ”vanligt” Pinot Noir med aningen mer tyngd och syra.

Lukten innehåller lite av den druvtypiska syran, men också en massa bär: röda bär, körsbär och kanske aningen hallonsaft. När man tar en klunk av vinet så sprids en alldeles sammetslen smak i munnen. Ändå finns de röda bären kvar som en pigg följeslagare.

Vinet är helt torrt, men alla bären känns som en trevlig fruktsötma.

Vi drack både Gardo & Morris och Meinklang till smakrik kycklinggratäng med soltorkad tomat & spenat. Inga smaklökar var ledsna. Inte ens mina – trots att det var Pinot Noir i glaset.

Hur gör man egentligen för att beskriva ett vin och dess smak? Och blir beskrivningen annorlunda när man passerar en landgräns?

Chateau de Seguin 2018 (99 kronor, rött) är ett hyggligt Bordeauxvin till ett pris rätt många kan tänka sig att betala. Samma vin säljs på Systemet och på den finska motsvarigheten Alko. Men beskrivningarna, de skiljer sig åt en smula.

På Systembolaget anses vinet ha en ”fruktig smak med fatkaraktär, inslag av katrinplommon, svarta vinbär, örter, choklad och vanilj”.

Medan Alko klämmer i med ”medelfyllig, höga tanniner, surkörsbärskaraktär, svartvinbärig, mogen tranbärighet, lätta cedertoner”.

Är det bara jag som förundras över skillnaden i den språkliga tonen? Den svenska varianten med ”fruktig smak… inslag av choklad och vanilj” låter lite som de unga bostadsrättsinnehavarna som uttalar ordet JAG med öppet a-ljud, alltså som i t ex tyska – eller finlandssvenska.

Du vet: ”Då tänker JAG att…”

Medan den finska versionen är mycket mera rätt på. Eller kan du tänka dig en svensk vinrecensent sitta i ett soffprogram och säga att Chateau de Seguin har ”suuurkörsbärskaraktär”?

Själv tycker jag att vinet har en trevlig strävhet som gör att det funkar bra till mat. Visst, i lukten hittar jag både lite fat (cedertoner?), någon slags körsbär och aningen svarta vinbär.

Men framför allt tycker jag det är ett välkomponerat vin. Det finns liksom ingenting som sticker ut och stör. Bara delar som kompletterar varandra. Just den egenskapen gör vinet till en bra kamrat på fredagskvällen eller i sommarskymningen.

Men jag är osäker på om den beskrivningen placerar mig på ett styrelsemöte i den svenska bostadsrättsföreningen eller (ursäkta fördomen) – i den finska bastun.

Kan ett vin vara som ett språk? I så fall vet jag ett vin som skulle vara som en glad norsk. Lättsam och trevligt – och med den sjungande intonationen hos en gutt från Oslo. (Här pratar vi inte om de tunga dialekterna från Vestlandet, du vet skorrande r och ett svårmod som hos en örebroare).

Det vinet heter Pietro di Campo Barbera Silenzio 2018 (92 kronor, rött) och har letat sig in på Systemets hyllor från Piemonte i norra Italien.

Vinet görs – som framgår av namnet – på druvan Barbera. Men det är inget vin som håller tyst, trots namnet Silenzio.

Istället talar det direkt till den som sitter med glaset. Lukten har massor av frukt och en rejäl dos mörka körsbär. Lite pepprigt, så där som basilika kan vara, och en aning rökighet.

I munnen är det ett fruktigt vin med en ryggrad av fruktsyra och strävhet. Körsbärstonerna hänger med, och ger ett vin utan krusiduller. Lätt att tycka om, lätt att gilla.

Vi gillade det tillsammans med spaghetti med gorgonzolasås. Och här var vinet tillräckligt fräscht för att pigga upp den gräddiga såsen. Den strimlade basilikan hittade en kompis i vinets örtkryddighet.

Vi åt och trivdes. Testa gärna du också. Jag menar, en glad Fredrik Skavlan på flaska – kan det bli bättre fredagsunderhållning?

En dag för så där en tre år sedan så svängde jag förbi Bolaget och fick med mig ett par flaskor Delas Saint-Esprit 2014. De langades snabbt in i vår källarskrubb – och glömdes bort i några år.

I veckan som gick var jag åter på Systemet – ja, det var alltså inte första gången på tre år som jag var där. Den här gången kom jag hem med samma vin men årgång 2017.

Tanken var att vi skulle ha vinet till middagen, men också se hur det här Côtes-du-Rhône-vinet hade förändrats efter några år på nedersta våningen i vårt hus.

Det unga vinet var piggare och mer potent. Tydligt blårött och med aromer av mörka bär och fatlagring. Vinet trivdes med köttbiten på tallriken. Den gjorde att vinets strävhet fick en sparringpartner.

Delas Saint-Esprit 2014 hade åldrats med hyfsad värdighet. Lite som en sirlig gammal dam som bytt klänning till en tegelröd färg.

Djup, fyllig lukt av mörka bär,. Det drar mot bigaråer eller kanske björnbär. Fortfarande kan kan man ana att vinet legat på fat innen det kom i flaska.

Jag vet inte om min näsa är felinställd, men jag kan nästan inte hitta något av de vibbar av örtkryddor som vinet en gång haft. Däremot finns det toner av något som – i brist på bättre ord – kan beskrivas som aska.

I munnen är det ett avrundat vin där strävheten har gått ner. Istället är det en lite syrlig ton som bär vinet genom smakresan ner i svalget.

Men tyvärr blir den resan ganska kort; eftersmaken sitter inte kvar i munnen så länge.

Det här med att jämföra vinerna blev en liten snackis under middagen. Vissa fördrog den avrundade värdigheten hos det äldre vinet. Andra favoriserade det unga för den högre strävheten.

Men att kora en vinnare är inte helt enkelt. Däremot var det en trevlig – och inte minst god – aktivitet att jämföra de två vinerna.

Så om du har lust. Knata ner till Bolaget och handla på dig ett gäng vinflaskor som du stoppar undan i garderoben eller källaren. Det är bra om det är mörkt och temperaturen jämn.

Däremot måste man inte köpa en dyr vinkyl…

Vänta några år – sedan är det bara att dra korken ur flaskorna och börja jämförelsen.