Okej, jag har en bekännelse att göra: hela mitt liv handlar inte om mat och bloggande. Det händer faktiskt att jag gör annat på dagarna.

Jag svär över tidiga morgnar och nycklar som gått och gömt sig, just när man ska ha dem. Jag tar en fika på stan, läser böcker och pratar mad hustrun om när vi äntligen ska skaffa en ny hundvalp. Jag är god man för två äldre män, betalar deras räkningar och försöker få ordning på en ekonomi som demensen har trasslat till.

Ja, och så är jag politiskt aktiv i sossarna. Har några små politiska uppdrag i stipendiefonder och så gnetar jag på med sånt där som alla politiskt aktiva gör. Sitter på möten och skriver motioner, har torgmöten och medborgardialog.

Som du anar har jag haft en del att göra de sista veckorna. Travat runt i en miljard trappuppgångar, knackat på dörrarna och sagt: ”Hej, vi kommer från socialdemokraterna och delar ut valmaterial…”.

En del tackar nej till valbroschyrer, men nästan alla är vänliga – så där så att det blir ett trevligt möte även om man tycker olika.

Men det finns undantag. En man rusade fram och skrek:

– Jag HATAR er. Ni har förstört Sverige. Ni har vikt ner er för miljöfascisterna. (Jag antar att han menade miljöpartisterna.)

Som du förstår var han inte mottaglig för argument. När man säger att Sverige har elöverskott och exporterar 20 procent av den ström som produceras i landet så svarar han:

– ?

Säger man att det tar 10 år att bygga ett kärnkraftverk, medan vindkraftverk kan bli klara på 2 år, och att kommuner (mest moderata) har sagt nej till vind-el motsvarande halva Sveriges behov, så svarar han:

– ?

Men han har slutsatsen klar:

– Jag hatar…. (ja, du fattar).

Den här mannen var visserligen ovanlig i sin icke-talbarhet. Men han känns ändå som en exponent för den här valrörelsen. För det finns två saker som skrämmer mig.

Dels har den enskilt viktigaste frågan knappt debatterats, den om planetens överlevnad. Ja, i alla fall människans överlevnad. För vi har så där en sex – åtta år på oss att få ställa om världen till en hållbar klimatpolitik.

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres har formulerat det rakt och enkelt:

– Nu är vi på väg mot kollektivt självmord, men vi kan fortfarande förändra det till kollektivt agerande.

Men den här valrörelsen har också präglats av ett förråat debattklimat. Det känns som om Trumpismens vulgära förenklingar har klivit in i den svenska ankdammen.

Jag vet att socialdemokratin har begått övertramp, det gäller till exempel LO:s kampanj om sjukförsäkringen. Men jag har väldigt svårt – för att uttrycka det försiktigt – för de högerkonservativas argument om miljö och klimat.

För så här är det:

Nybyggd kärnkraft kommer inte att producera en enda kilowatt-timme de kommande tio åren. (Det tar får lång tid att bygga reaktorerna).

Det var inte den nuvarande regeringen som lade ner reaktorerna i Oskarshamn och Ringhals, det var de kommersiella ägarna.

Den nuvarande energipolitiken bygger på två överenskommelser där M och KD var med.

Och – uppriktigt – om man vill bli tagen på allvar så tycker jag man kan sluta ställa sig på Stureplan och vifta med en falukorv.

Men bort med alla de där dumheterna. Nu är det valet som gäller.

Imorgon kommer jag och hustrun att klä oss i hyfsade gångkläder, ta oss till vallokalen och avlägga våra röster. Jag kommer att rösta på sossarna (surprise!). Vad du röstar på är helt upp till dig. Men skulle du bo i Göteborgs kommun och ta en vit röstsedel där det står Socialdemokraterna, så leta en bit ner. Där hittar du ”Roland Dahlström”, och skulle du sätta ett kryss, så är det helt okej för mig.

Men det var ju det där med röd mat. Ikväll kommer en kompis på middag, han kommer att få Cajunkräftor – varma & kryddiga.

Vi får väl hoppas att han inte läser det här, för då blir överraskningen spoilad.