Skulle du få för dig att hyra ett semesterhus i Provence så kan vi rekommendera ett litet ”skjul” fyra mil öster om Marseille. Där bodde vi två veckor i början av sommaren.

Man kör två kilometer upp från Medelhavet strax öster La Ciotat. Följer en väg som slingrar sig efter en uttorkad bäck. Vid nummer 230, Chemin de Civade Verde (som med fransk oordning gränsar till nummer 166) ligger Gites & Chambres d’hôtes L’Oustalet med två små hus till uthyrning. Ett av dem kallar värdparet för The Shed, alltså skjulet, och det blir vårt provencalska kryp in.

Det är ett kompakt sandstenshus med det man behöver för en semester: bad och kök, sovrum och terrass. En vänlig hyresvärd och en blommande trädgård med skuggande pinjeträd. Och så en svalkande pool – något som är välkommet i en värmebölja där termometern klättrar över 35 grader.

När man ligger där och flyter runt i poolen kommer lukter av pinje, rosmarin och frukt. Mest luktar det nektariner. Kanske är det någon granne som har en liten nektarinodling – eller också kommer lukten från någon av alla blommorna runt omkring. Jag travar runt med näsan före – som en galen vetenskapsman – och luktar på blommorna. Men jag blir inte klar över vad som ger den lukten.

La Ciotat är en levande stad med alldeles vanliga människor som skyndar till jobbet och bär hem en baguette från bagaren. Fjärran från de sönderexploaterade semesterorter där kypare är de enda bofasta som syns. Ändå finns här stränder, caféer och fullt med restauranger som ligger runt den gamla hamnen.

Det är också staden som såg den rörliga filmen födas. Bröderna Lumière hade sommarnöje här och filmade trädgårdsmästaren när han vattnade växterna för 125 år sedan. Tågstationen är den samma som såg tåget komma in i en av filmerna. Och fortfarande kan man besöka Eden Theatre, den lokal där filmbröderna hade den första riktigt publika visningen av sina filmer.

Om man är intresserad av vin (och det är man!) så ligger Bandol bara ett stenkast bort. Det är en kvalitetsappellation med kraftiga rödviner där druvan Mourvèdre får spela huvudrollen. Skyltar med cave och degustation (vinkällare och vinprovning) kantar de smala vägarna mellan kullar och låga berg.

För att få veta var man ska handla så kan man kolla vart lokalbefolkningen åker för att köpa vin. Och påfallande många kunder rattar sin Renault mot kooperativet La Cadièrenne.

Vi gör på likadant och styr vår Megane i samma rikting. Det är inget dumt val för inne på kooperativet samsas helt olika typer av vinköpare. Det är bullriga provencaler som kommer med en dunk för att köpa vin i ”lösvikt”. De tar bensinpumpen och fyller kärlen med rött, kraftigt lantvin. ”2,20 euro för en liter, minst 4 liter” står det på skyltarna.

Andra kunder travar runt bland vinflaskor och informationsskyltar. Framme vid disken står några som sniffar och gurglar.

Vi fyller bakluckan med några lådor vin, både de lite billigare sorterna röd- och rosévin och de mer kvalitetsinriktade rödvinerna gjorda nästan bara med Mourvèdre.

En kväll tar vi bilen till Saint-Cyr-sur-Mer. Men vi stannar inte i den nybyggda turistdelen utan fortsätter lite upp från stranden till den ursprungliga staden. Vid det gamla torget ligger restaurangerna i en halvcirkel under de skyddande platanerna.

Skymningen börjar sänka sig. Cikadorna gnider sina bakben och kvällen är alldeles sammetsljummen.

Den vänlige servitören som pratar spansk-franska med oss (för spanska kan han men inte engelska, synd bara att vi inte pratar spanska) kommer med en saftig och mör entrecote. I glasen finns en skvätt lokalt Bandol-vin.

– Det här ska jag komma ihåg från semestern, säger hustrun.

Det är lätt att hålla med henne.