Människor gillar att diskutera underliga frågor, som varför män tänker på Romarriket eller hur många lingon det finns i världen. En och annan hävdar också tvärsäkert att just de har svaret på hur man lagar den sanna carbonaran.

Det är ungefär lika intressant som att tala om för andra vilken sorts äpplen de ska äta. ”Ta ett Granny Smith, och känn den höga syran”. Eller ”Du ska äta Ingrid Marie, långsam mognad i det svenska klimatet ger perfekt balans mellan sötma och syra…”.

Själv äter jag de äpplen jag gillar bäst (lutar åt Ingrid Marie), och så lagar jag den carbonara som just jag gillar.

Om det är den sanna? Ingen aning, men vem bryr sig?

Det här behövs till 6 personer:
600 g fettuccine eller annan lång pasta som du gillar
olja & salt till pastavattnet
300 g rökt sidfläsk
6 äggulor
3 dl riven parmesan eller grana padano
3 dl pastavatten
mycket svartpeppar

Gör gärna så här:
Skär sidfläsket i tunna skivor, och strimla skivorna. Stek i en stor stekpanna eller tjockbottnad gryta. Lägg fläsket i pannan när den är kall och öka värmen lite långsamt, då behövs inget extra fett. Stek så fläsket blir knaprigt.

Koka pastan och häll av den, men spara 3 dl av pastavattnet. Vispa ner det i äggulorna.

Häll den avrunna pastan över fläsktärningarna. Blanda ner äggulor-pastavattnet och den rivna osten. Blanda allt och låt det bli varmt. Vrid över ordentligt mer svartpeppar.

Bär stolt fram den här varianten av spaghetti carbonara till matbordet!

Jag hade en gång en kompis med ganska asketiska vanor. En gång när jag hälsade på honom, på en torsdag, så sade han:

– Jag har hittat en fantastiskt god maträtt. Man gör rotmos och så blandar man det med rårivna morötter. Det åt jag till middag idag. Ja, förresten. Det har jag ätit varje dag den här veckan.

I mina öron låter rotmos med rårivna morötter ungefär som Lena Anderssons havregrynsgröt. Alltså något man kan äta om svälten står för dörren.

Men att äta det varje dag i veckan. Det känns ungefär lika lockande som att krypa in i en rysk straffkoloni på obestämd tid.

Får jag inte varierad mat så går mina smaklökar ut i vild strejk. Med andra ord: jag tröttnar på maträtter.

Och det gäller också spaghetti carbonara, som var en av de ganska få maträtter som den nu 26-årige sonen åt under sin uppväxt. Så där en fyra gånger i månaden stod det en gryta med carbonara på vårt matbord. I nästan 20 års tid.

Så när han flyttade hemifrån gick jag – och mina smaklökar – ut i carbonara-strejk. Den varade i ungefär fem år, men nu har vi börjat hitta tillbaka till varandra.

Men bara om jag får laga den på mitt sätt.

Gör en tomatsås på italienska med fintärnad lök, selleri och morot. Ja, och så tomat förstås. Stoppa ner lite salsiccia-korv, så har du en vardagslyxig pasta.

Smaken är mild som en sommarvind med bara lätta toner av rosmarin. Visst känns det lockande de här dagarna när molntäcket har parkerat mellan oss och solen?

Det här behövs till 3 – 4 personer:
150 g salsicciafärs (eller -korv), naturell eller fänkålskryddad
1 – 2 stjälkar selleri
1 lök, gul eller röd
1 morot
olivolja
salt & peppar
2 msk tomatsås
1 burk krossade tomater
1 burk vatten
3 vitlöksklyftor
2 kvistar färsk rosmarin (eller mer om du vill), bara ”barren”
lite av pastavattnet

Servering
3 – 4 portioner fettuccine eller annan pasta du har hemma
parmesan eller grana padano att riva över pastan

Gör gärna så här:
Förberedelser. Skala vitlökskyftorna. Repa och hacka rosmarinens ”barr”. Skala och finhacka morot och lök. Skölj och finhacka sellerin.

Såsen. Ta en traktörpanna eller en vid gryta. Fräs sellerin i olja en liten sund. Skrapa ner morot och lök. Fräs en stund till. Klicka i tomatpurén, klipp upp korven och skrapa ner korvsmeten i pannan, och… Just det, fräs en stund till.

Rör så korven smular sig. Krydda med salt, peppar, hackad rosmarin och pressa i vitlöken. Häll i tomatkross och vatten. Låt såsen småputtra i 20 – 25 minuter.

Koka pastan under tiden. Häll av den men spar ett par dl av pastavattnet.

Blanda pasta och sås. Späd med lite av pastavattnet till lagom konsistens.