Tänk dig följande senario: det är äntligen fredag och du är på väg hem från jobbet en av de där första veckorna efter semestern, de som alltid är lika jobbiga.

Klart läge att fira, och vädret… Nu när kylan och regnet har ersatts av Medelhavsvärme. Det är med andra ord grillväder, du ska bara svänga förbi Bolaget för att få med dig en flaska rött till den där grillade köttbiten.

Om du står där på Systemet och inte vet vad du ska välja så har jag ett anspråkslöst förslag: Cotes du Rhône Cycliste 2019 (94 kronor, rött, ekologiskt).

Det är en gammal bekant som har kommit i ny årgång. Vinet är riktigt ungt med en kraftig blåröd färg, som signalerar att det här är ett vin i tonåren.

Men det är ingen bråkande och dörrsmällande tonåring vi pratar om. Tvärtom är det ett helt öppet och välkomnande vin, lättgillat från första klunken.

Fruktig lukt av mörka bär, lite björnbär, lite fat. Kanske en örtkrydda… Och så finns det lite av den typiska Cotes du Rhône-lukten som jag tycker drar mot kött och charkuterier.

I munnen är det mycket smak och mycket frukt. De mörka bären finns kvar och ger en känsla av bärsötma, trots att vinet är helt torrt.

Det här är ett vin för den grillade fläskkarrén eller kanske lammkotletten. Och du, visst är det läge att plocka fram grillförklädet och fira lite nu. Semestern är slut, men det är ju helg!

På bilden här ovanför ser man några av bladen på min enda vinstock. Den står i utmärkt söderläge lutad mot cykelförådet. Där har den stått i tolv år, men i år ger den rikligt med skörd för första gången.

Stolt har jag räknat till 23 klasar med vindruvor som ännu är ganska små och gröna, men som mognar mot slutet av september.

När jag berättade om alla 23 klasarna för min 97-åriga mamma så sade hon hoppfullt.

– Vad roligt. Då kan du göra eget vin!

Man kan väl säga så här… Får jag inhop till ett vin så räcker det kanske till en halvflaska.

Men då kan jag döpa det till Cyklist. Vinet har ju ändå lutat sig mot cykelskjulet hela sitt liv.

Okej, letar du efter ett vin som tar andan ur de avundssjuka – eller ett vin som skrämmer skiten ur moster Märta. Då ska du välja ett annat vin än Côtes-du-Rhône Saint-François 2019 (99 kronor, rött, ekologiskt). För det finns ”större” viner, fläskigare, stramare, mer fruktiga och så finns det mycket dyrare viner.

I sanningens namn finns det bättre viner. På samma sätt som att Ferrari kanske är en bättre bil än en Volkswagen Passat – men ändå väljer du en Passat för att den passar dina behov bättre och för att du faktiskt har råd att köpa den.

Det här vinet har alltså en bra balans mellan pris och kvalitet. Om du frågar mig, i alla fall.

Lukten är öppen, full med mörka bör och lite av den där typiska Côtes-du-Rhône-lukten, den där som drar mot kött och charkuterier. Lukten av örtkryddor och några söta bär letar sig också upp ur glaset.

Känslan av mörka bär hänger med in i munnen och ger en liten känsla av bärsötma, trots att vinet är helt torrt. Men framför allt är det ett bussigt och sympatiskt vin. Öppet, tillgängligt och trevligt, med tillräckligt strävhet för att funka bra till fredasgbiffen.

Allt till ett pris man kan betala – och det är inte helt fel.

Har du testat att bjuda människor på det de inte gillar? För en tid sedan åt jag mat med en person som berättade att han inte gillar viner gjorda på druvan Syrah. Elakt nog hällde jag upp ett glas gott Syrah-vin till honom (utan att berätta vinets ursprung) och väntade på reaktionen.

– Gott, sade han och fortsatte att sippa på vinet.

Kanske inte så snällt av mig, men ganska klargörande för hur förväntningarna styr vår smakupplevelse.

Men nu har jag gett mig på att bjuda mig själv på viner som vidgar min vinvärld. Saken är den att jag har fördomar mot Pinot Noir-druvan.

Ja, jag vet att några av världens bästa viner görs på Pinot Noir. De kommer ofta från Bourgogne och heter något jättekrångligt med Grand Cru clos Chateau Vad deau.

Men det hjälps inte. Alltför ofta har jag tyckt att Pinot Noir ger viner med ganska mycket syra och för lite fyllighet. Det blir liksom en spetsig smak rakt upp i gommen – och så har jag ratat vinet rakt ner i kategorin sur-och-snipig-kärring-som-sitter-på-glasberget.

Vilken hybris av mig! Spola alla vinerna över en kam.

Alltså läge att bättra sig och börja testa Pinot Noir, något jag nu har börjat med. Och jag kan meddela att min utbildning går framåt. Jag har hittat klart trevliga viner.

Gardo & Morris 2018 (119 kronor, rött) från Nya Zeeland är en lättsam bekantskap. Lite jordgubbar och körsbär i lukt och smak. Snällt och vänligt som en ljummen sommarvind. Lättdrucket som en Mariestad i solnedgången – och just därför blir det ett så bra sommarvin.

Meinklang 2019 (129 kronor, rött, ekologiskt) kommer från området runt Neusiedlersee i Österrike. Det är en mer ”vanligt” Pinot Noir med aningen mer tyngd och syra.

Lukten innehåller lite av den druvtypiska syran, men också en massa bär: röda bär, körsbär och kanske aningen hallonsaft. När man tar en klunk av vinet så sprids en alldeles sammetslen smak i munnen. Ändå finns de röda bären kvar som en pigg följeslagare.

Vinet är helt torrt, men alla bären känns som en trevlig fruktsötma.

Vi drack både Gardo & Morris och Meinklang till smakrik kycklinggratäng med soltorkad tomat & spenat. Inga smaklökar var ledsna. Inte ens mina – trots att det var Pinot Noir i glaset.