I Partille, utanför Göteborg, reser sig urberget som en vägg alldeles norr om centrum. Längst uppe på klippan vilar en borgruin med gapande hål till fönster och rustika stenar till väggar.

Varje gång jag kört förbi har jag kika på borgen och undrat hur man tar sig dit.

Nu vet jag. Man kör Paradisvägen, tar höger mot Kyrkåsliden och svänger in på Sankte Pers (!) backe. Sedan väntar 100-tals trappsteg uppåt – och iland nedåt – innan man är framme,

Vi klev runt där en av de där dagarna när gräset ser ut som om det är vår, men kulingen gör att man tror att Nordpolen är nära.

Själva borgruinen är egentligen inte så mycket att se, men historien är ett exempel på vad entreprenörer gör när de har för mycket pengar.

Historien handlar om kemisten och industrialisten (alltså det som nu kallas entreprenör) Ernst Harbeck. Han var gift med en tysk kvinna, som led av svår hemlängtan efter Rhen och borgarna längs floden. Därför lät han bygga en borgruin längst upp på klippan, så att hans hustru kunde sitta där (i blåsten) och titta ner över Säveån, Göta älv och Göteborgs centrum.

Om man ska tro att den taniga Säveån är Rhen, och se Göteborg som en hägring av Koblenz – då måste man antingen lida av väldigt dålig syn eller också har man inte alla hästar hemma.

Hustrun – men egen alltså – har visserligen varit au pair i Tyskland för länge sedan, men hon är inte tyska. Och, Gud förbjude, hon har ännu inte krävt att jag ska bygga en borgruin på ett berg för att hon ska kunna sitta där och drömma.

Nu undrar den normalbegåvade läsaren vad det här har med österrikiskt vin att göra. Egentligen ingenting, men kanske blev vi lite inspirerade av det tyskspråkiga för vi köpte med oss en flaska Meinklang 2019 (129 kronor, rött, ekologiskt) på hemvägen.

Det är ett sympatiskt och lättklunkat vin, lätt men ändå smakrikt. Lukten är full av bär och blommor. När man trycker ner näsan i glaset är sommarängen nära, men det finns också en uppstramande känsla, kanske av mineral.

Vinet är gjort på pinot noir, en druva som jag haft fördomar mot. Tyckt att smaken alltför ofta varit ”spetsig” och lite snipig. I Meinklang märks ingenting av det. Istället är det ett varmt och inbjudande vin som funkade utmärkt till vår middag med sydfranska gratäng med aubergine & squash.

Jo, förresten. Vinet kommer från förbundslandet Burgenland som sträcker sig från slovakiska gränsen och ned över alperna. Men växtplatsen är plattlandet runt Neusiedlersee, och där finns det inte en borg så långt ögat når. Inte så många slott heller.