En gång för många år sedan – du vet på den tiden när mobiler var tjocka som telefonkataloger – hade jag lektioner sent på fredagseftermiddagarna. Eleverna var kanske inte de mest motiverade, men framför allt: de var trötta, hade ett blodsocker på minus och för rätt många av dem åkte hormonerna hiss inför den kommande helgen.

Det var helt enkelt ett jävla liv på dem ibland.

Då brukade jag går ut i korridoren, ta en snus och vänta ett par minuter när de rastade av sig, så att jag kunde gå in och fortsätta.

I klassrummet bredvid hade en fransklärare lektioner i – just det – franska. Han brukade också komma ut i korridoren en stund. Kanske för att låta franskeleverna rasta av sig, eller kanske bara för att prata lite grann.

Vi upptäckte en del gemensamma intressen om man säger så. Han var intresserad av mat och vin, Frankrike och Italien.

Några fredagar pratade vi om vad jag skulle äta till middag och om han hade några tips. Men en gång gjorde jag tvärtom:

– Du, vad tycker du jag ska ha för vin till Coq au vin ikväll? frågade jag.

– Hmmm, han funderade. Kyckling, kanske något lättare rött från Italien. Men det börjar bli lite kallt nu på höstkvällarna… Kanske behövs lite fyllighet i vinet i alla fall.

Och så blev han så där engagerat gestikulerande. Det är ju trots allt en frankofil vi pratar om.

– Du, jag drack ett sicilianskt vin för några veckor sedan. Fantastiskt gott. Det är rätt vin för en kycklinggryta en höstkväll.

Jag lyssnade såklart på rådet. Åkte till Bolaget och fick med mig en flaska hem – och han hade rätt. Det var rätt vin.

Jag berättar det här för att det är en go’ historia om hur trevligt man kan ha med arbetskamrater, men också för att årstiden, vädret spelar roll för vilket vin som funkar.

Nu när snödropparna ställer upp sig upp i rabatten, och syrénen redan börjar få knoppar, så växlar också vinfokus. Bort med portugiser så fulla av tanniner att tungan krullar sig. In med lättare italienare som Masi Modello 2019 (79 kronor, rött).

Det är inte ett vin som får vinskribenterna att göra vågen. Jag vet inte om de tycker att det är för enkelt eller för massproducerat. Men jag tycker att det är lite orättvist för det är ett enkelt, läskande vin som passsar som hand i handske när solen börjar värma – när maten blir lättare och vinerna vill följa med på den resan.

Funkar bra till en enkel pasta eller en vegorätt när man för första gången kan äta mat på uteplatsen eller balkongen. Lukten är ung och fylld av mörka körsbär. I munnen är det ungt, friskt och bärigt. Körsbärskänslan följer med under resan från luktsinnet till smakreceptorerna.

I slutet av smaken finns lite uppstramande syra som funkar bra till maten. Det är ungefär som med vita viner – man blir hungrig. Inte helt fel när man matchar mat och vin.