Visst är det en fantastisk tid just nu? Det är som om världen går från svart-vitt till färg. Vinterns gråa nyanser försvinner och fram kommer en grön gräsmatta, en gul forsythia vid grinden och så rosa körsbärsträd nedanför backen.

Snart är det dags att lägga första köttbiten på grillen, och då måste man ha ett grillvin. Mitt förslag ser ut så här: Åk förbi Bolaget och köp med dig en flaska Segredos de São Miguel 2023 (99 kronor, rött, ekologiskt). Jag tror inte du blir besviken om du parar ihop vinet med ett grillspett och kryddiga korvar, eller fläskkarré eller lammkotlett.

Det är ett öppet vin i en bred publikvänlig stil. Mycket frukt och ganska snälla tanniner, som gjort för att sippa på en kväll när solen börjar gå ned och grillen blir samlingsplatsen.

Lukten är stor och full av mörka bär och en näve fat. I munnen är det trevligt, men väldigt ungt och lite tonårskantigt.

Därför har jag har ett råd: lufta vinet! Och då menar jag inte att man ska öppna flaskan en halvtimme innan, utan att man verkligen ska lufta det.

Det finns särskilda ”luftare” som man håller ovanför glaset vid serveringen. Men det lättaste är att hälla upp vinet i kanna och så hälla över det i en annan kanna. Ja, och så häller man fram och tillbaka några gånger tills man är nöjd.

Luftningen rundar av det här unga vinet och plockar fram de snälla tanninerna och frukten – det blir som ett grillvin ska vara.

Har du tänkt på att trevliga människor ofta sätter dig i första rummet? Du vet man står där med ett glas i handen på en fest och vet inte riktigt vad man ska göra, så kommer det fram en person och börjar småprata. Frågar försiktigt vem du är och vad du gör på i livet – och så startar samtalet med att du har blivit utgångspunkten.

På sätt och vis är det samma sak med viner. Det finns viner som liksom sätter sig på dig, bredbent bestämmer de vad du ska äta, dricka och hur du ska ha det. Och så finns det viner som liksom flyter (!) in och anpassar sig efter maten och stämningen och dig.

Just ett sådant vin är Chianti del Barone Ricasoli 2023 (109 kronor, rött, ekologiskt). Vinet är ungt och fruktigt. I lukten är det nästan blygt, men de typiska körsbärstonerna finns där, och så en handfull andra bär, kanske är det hallon det luktar.

I munnen är det ganska lätt, ändå finns där lite strävhet som ger ryggrad. Men framför allt är det ett piggt vin som gör mig på gott humör. Jag tror det är den ganska höga syran kombinerat med inte alltför sträva tanniner som ger den känslan.

Vi delade på en flaska Chianti Ricasoli till keftedes, alltså grekiska köttfärsdolmar. Det blev en win-win. Vinet anpassade sig efter maten, men hade ändå så pass mycket kraft att det stod upp mot de ganska smakrika dolmarna.

Och själv blev jag uppiggad. Både av maten och av vinet.

Jag har en kusin, pensionerad för sådär en tio år sedan. Han är van att klara sig på sin pension, men hans sätt att beskriva den är kanske lite ovanligt:

– Det är inget fel på pensionen, säger han. Det är bara det att den kommer för sällan.

Just det där med frekvensen, där tror jag många känner igen sig. För en del är det pensionen som inte kommer tillräckligt ofta, för andra är det lönen eller a-kassan eller andra utbetalningar.

Då är det bra att veta att det finns andra alternativ. Ja, nu menar jag inte att man ska leka Lena Andersson och leva på havregrynsgröt (vilket förfärligt staff, men hon har kanske prövat själv???).

Nej, jag tänker mer på billigare alternativ som faktisk smakar bra. Då kan Cigarra Reserva 2022 (79 kronor, rött) vara ett alternativ.

Det är ett fruktigt, smakrikt vin med kryddighet och ganska sötfruktiga körsbär. Tilltalande ungefär som amerikansk gästfrihet, om du förstår vad jag menar. Lite ”Well, kom och sätt dig är och snacka en stund. By the way, nice to meet you”.

Vinet är till största delen gjort på shiraz-druvan. Producenten väljer alltså det australisk-amerikanska namnet på den franska syrah-druvan. Det tycker jag är bra konsumentupplysning, för Cigarra Reserva ligger närmare en australisk shiraz än en fransk syrah.

Men det går inte bort sig i Nya världens mulliga smakrikhet. I vinet finns en dos fat och en uppstramande strävhet. Gott så.

Allra bäst tror jag det här gör sig en sommarkväll när grillen går varm. På bordet landar grillade skivor av lammstek, goda korvar och maffiga röror. Då kan man sitta och förnöjt sippa på Cigarra Reserva.

Men det funkar också bra till en biff mitt i vintern, särskilt i sällskap av en potatisgratäng.

Jag vet, för jag har provat.

Letar du efter ett rött vin med ryggrad och karaktär, men som ändå är tillgängligt och behagligt? Då kan Chateau de Seguin 2022 (119 kronor på Bolaget, rött) vara något för dig.

Vi drack en flaska till entrecote och potatisgratäng, och vinet mötte maten på ett bra sätt. Strävheten mjuknade av köttet och den gräddiga gratängen; maten piggades upp av syran i vinet.

Vinet är ungt och färgen blåröd, men lukten är djup och trevlig med gott om fruktighet. Där finns också lite fatkaraktär och någon kryddighet som smyger förbi. (Och så är det något jag har svårt att hitta ord för, kanske plommon, kanske ett stråk av viol).

När man tar en klunk så omvandlas lukterna till smaker. Men där finns också den pigga och lite överraskande syran. Sammantaget blir det en trevlig kompis på fredagskvällen, dessutom något så ovanligt som en Bordeaux man kan ha råd med.

För en tid sedan skrev jag att om förra årgången att Chateau de Seguin är ett hederligt Bordeauxvin. Det gäller fortfarande.

Det finns vin som man blir trött av. (Ja, det klart. Dricker man snabbt upp en hel flaska vin ensam, så blir man trött. Men det var inte så jag menade).

Jag menar trött för att vinet känns oinspirerat, ofokuserat, platt… Ja trist, helt enkelt .

Och så finns det vin som gör en pigg. Vin som är roligt, smakrikt, trevligt, gott.

Ett sådant vin är Xavier Vignon Côtes-du-Rhône 2022 (125 kronor, rött, ekologiskt, socialt & klimatsmart). Kanske är det den lätta syran i vinet som får mig på gott humör. Kanske är det följsamheten. Det finns en ryggrad av strävhet, men den samspelar fint med vinets lekfullhet och sätter sig inte över andra smaker i vinet eller maten.

När man sätter näsan över glaset, så möts man av mörka bär och något som är viol eller pastill. Det luktar svagt som ett godis från förr. En liten hint av fatlagring och kryddor, finns där också.

De mörka bären följer med in i munnen. Men mest är det… Ja, just det, piggt. Syran gör att vinet får ett fokus och inte flyter ut i allmän snällhet.

Om jag var intresserad av Eurovision (något jag inte är) och om jag var musikalisk (något jag inte heller är), skulle jag säga att Xavier är som en tonartshöjning i Eurovision, eller om det är Mello det heter.

Xavier skiljer sig från de flesta vinmakare, de odlar inte druvorna själva utan köper in dem från vinbönder i södra Rhône. I just det här vinet ingår bara druvan grenache, den kanske minst prestigefulla av områdets druvor.

Xaviers historia är naturligtvis ingen ting jag kan, utan något jag läst på Systemets hemsida. Den sidan är en liten guldgruva om man vill hitta fakta om viner och användningsområden.

Men en sak håller jag inte alls med om. Systemet skriver att det är ett vin för nöt- och viltkött. Det funkar alldeles utmärkt till stekt fläskkarré. Jag vet för jag provade förra fredagen.