Visst har julafton ändrat karaktär om man jämför med när man var barn. Då var det en lååång dag, mest en väntan på att det skulle bli mörkt och att tomten äntligen skulle komma.

Nu är julafton liksom mycket mer uppdelad. Det är Kalle Anka, och julklapparna och maten och Karl Bertil, och någon gång mellan de här tiderna ska man skjutsa 27-åringen på hans tomteuppdrag. Ja, och så ska man hinna gå ut med Bamse, vår cockerspaniel, och hålla kontakt med vänner.

Men den här dagen är ändå en chans att låta axlarna sjunka ner. Det här är inte en dag när man tvättar bilen eller börjar röja i en garderob.

Det här är dagen när man också hinner med att bara sitta och prata, dricka en mugg glögg. Kanske spela spel, kanske bara ta det lugnt en stund.

Och så är det början på två andra ännu lugnare dagar när man verkligen kan njuta.

Skulle du nu bli sugen på en efterrätt en av de här dagarna så har jag ett förslag: mangosorbet med granatäpple & risgrynsgröt. Risgrynsgröten har du kanske redan kokat eller också ligger den som en korv i kylen, och mangosorbet är nästan löjligt enkel att göra. Man tar fryst, tärnad mango, halvtinar den och kör den i mixer – och så är sorbeten klar!

Men oavsett hur många tider du har att passa idag, ta det lugnt! Det är du värd.

God Jul!

Min barndoms jular gick till så här. Först åt man skinka och rödkål och dopp i grytan och grisfötter (!). Och så lite pressylta. De vuxna åt säkert sill och Jansson, men det kommer jag inte ihåg. Sedan var det dags för det småvarma: köttbullar och prinskorv och revbensspjäll.

Därefter var det gräddtårta. Eller möjligen ris à la malta. Och så choklad, nötter och kola.

Jag har ett minne av att man var mätt efter en sådan lunch…

Nu är vi inte längre en del av ”post-bonde-Sverige”, vårt behov att duka fram maträtter från alla grisens delar har minskat. Tack för det. Grisfötter R.I.P.

Men om det nu efter ett mycket mindre julbord skulle kännas bra med en efterrätt, så är toscaäpplen – saftiga äpplen under knäckigt täcke ett gott alternativ. Ta gärna ut äppelklyftorna medan de fortfarande är spänstiga. Mycket godare än sönderkokta, om du frågar mig.

En gång bjöd jag en mycket matintresserad kompis på den här fikonkompotten tillsammans med lite Appenzeller och Gruyère. Det var en nyårsafton efter en huvudrätt som jag inte kommer ihåg och innan en efterrätt jag inte heller kommer ihåg.

Men jag kommer ihåg min kompis. Hon liksom stillnade och så blev hon alldeles tyst medan hon åt. Efteråt sade hon ”Det här var det godaste jag någonsin ätit!”

Och det är väl ungefär så mycket beröm man kan få.