Chianti Ricasoli – pigg & glad italienare

Etiketter

Har du tänkt på att trevliga människor ofta sätter dig i första rummet? Du vet man står där med ett glas i handen på en fest och vet inte riktigt vad man ska göra, så kommer det fram en person och börjar småprata. Frågar försiktigt vem du är och vad du gör på i livet – och så startar samtalet med att du har blivit utgångspunkten.

På sätt och vis är det samma sak med viner. Det finns viner som liksom sätter sig på dig, bredbent bestämmer de vad du ska äta, dricka och hur du ska ha det. Och så finns det viner som liksom flyter (!) in och anpassar sig efter maten och stämningen och dig.

Just ett sådant vin är Chianti del Barone Ricasoli 2023 (109 kronor, rött, ekologiskt). Vinet är ungt och fruktigt. I lukten är det nästan blygt, men de typiska körsbärstonerna finns där, och så en handfull andra bär, kanske är det hallon det luktar.

I munnen är det ganska lätt, ändå finns där lite strävhet som ger ryggrad. Men framför allt är det ett piggt vin som gör mig på gott humör. Jag tror det är den ganska höga syran kombinerat med inte alltför sträva tanniner som ger den känslan.

Vi delade på en flaska Chianti Ricasoli till keftedes, alltså grekiska köttfärsdolmar. Det blev en win-win. Vinet anpassade sig efter maten, men hade ändå så pass mycket kraft att det stod upp mot de ganska smakrika dolmarna.

Och själv blev jag uppiggad. Både av maten och av vinet.

När det är karneval äter vi semla

Etiketter

Har du satt tänderna i en semla idag? Visst är det gott med den kardemummakryddade bullen, söt mandelmassa och len grädde

Men om du tror att det är typiskt svenskt, så är du ute och cyklar. Semlan är en del av en internationell rörelse som sträcker sig till Sydeuropa, New Orleans och karnevalen i Rio de Janeiro.

Allt firande handlar om karneval (carne – kött, och val/levare – ta bort på italienska), alltså den dag när man slutade med excesser som köttätande. Firandet i New Orleans, Mardi gras, har samma innebörd, men nu i franskspråkig form. (Mardi – tisdag och gras – fett).

I Sverige är semlor på fettisdagen är ett arv från den katolska medeltiden. Det här var dagen när man skulle äta upp sig inför de 40 dagar av fasta som föregick påsken.

Men fastan var inte bara en del av det vi nu kallar fastan. Man fastade också inför jul, och så tre eller fyra dagar i veckan.

Men om du tror att man levde på vatten och möjligen avkok från rovor och rotsaker, så tror du fel. Fasta innebar att man åt fisk, och fiskkonsumtionen under medeltiden var skyhögt mycket högre än i våra dagar.

Fortfarande idag kan man möta människor som säger att fredagar är fiskdagar. Jag hade i alla fall en (gammal) arbetskamrat som brukade säga så. Det är lite fascinerande att han därmed gav uttryck för en kosthållning som avskaffades på 1500-talet.

Själv tror jag att själva periodiciteten är bra. Det ska finns dagar när man ska unna sig lite extra, och det ska vara andra dagar när man håller igen – eller byter ut det röda köttet mot fisk och vegetarisk mat.

Så under fastan försöker jag låta bli de värsta excesserna och det röda köttet – i alla fall de flesta dagarna.

Vill du läsa mer om fastan, och hur mathållningen i Sverige har förändras, så kan jag rekommendera ”Varje tugga är en tanke – svensk matkultur under 800 år” av måltidshistorikern Richard Tellström. (249 kronor hos nätbokhandlarna).

Det är en spännande och tänkvärd bok, som bland annat lärt mig att människor förr i tiden inte åt mat i säsong. De väntade tills säsongen var över, såg hur stor skörden hade blivit – och så delade de upp maten så att den skulle räcka hela året.

Men det mest överraskande var nog take away, som inte startade med pizzabutikerna på 80-talet. Traditionen fanns redan på medeltiden med små inrättningar där man tog tillvara inälvor och andra mindre fina delar vid slakt. Det köttet kokades och såldes som färdigmat på något som kallades syltor. Alltså take away nästan 1000 år innan Phi-Phi – thaien där vi ibland hämtar vår mat – slog upp sins dörrar.

På det här sättet lever ord kvar i medvetandet. Syltkockarnas mat ”sylta” blev både den svenska namnet på aladåb och ett lite nedsättande ord på en enkel krog.

Fläskkorv kokad med lök & rotsaker – lätt förnyad husman

Etiketter

, , ,

Fläskkorv är gott! Jag hade glömt bort det, men för några veckor sedan åt jag rätten för första gången på mer än 50 år. Och det var som om smakminnet öppnade sig. Just så smakade korven i min barndom, och just den smaken gillade jag.

Men nu vill jag ha senap till fläskkorven, det ville jag inte som barn. Jag har också kokat den lite som en fransk pot au feu, alltså tillsammans med rotsaker. På så sätt får man både välsmakande tillbehör och en god sky när korven väl ligger på tallriken.

Det här behövs till 2 – 3 personer:
300 g färdigkokt fläskkorv
400 – 500 g rotsaker, t ex morot, rotselleri, lök, palsternacka
smör & (kallpressad) rapsolja
salt & svartpeppar
1 tsk torkad timjan

Severing
potatismos (om du frågar mig) och senap

Gör gärna så här:
Förberedelser. Skala rotsakerna och skär dem i mindre bitar- (Gärna oregelbundna – men lika stora – bitar. Det blir liksom mer varierat på tallriken). Ta av plasten runt korven och skär den i knubbiga skivor.

Tillagning. Värm en tjockbottnad gryta med olja och smör. Fräs morötterna i ett par minuter (lockar fram mera smak). Krydda med salt, peppar & timjan. Häll på ett par dl vatten, men ta inte så mycket att det täcker morötterna.

Koka rotsaker och korv. Morötter (drygt) 20 minuter, palsternacka och lök ca 15 och selleri 10 – 12. (Men det beror såklart på hur stora bitarna är). Låt korven koka med de sista 5 – 10 minuterna.

Gör potatismoset under tiden. Servera korv och rotsaker med den sky som blivit av koket. Glöm inte senap (söt och stark för min smak), den bryter fint mot rotfrukternas sötma.

Om du vill så kan man såklart koka potatisen i korvspadet. Skär fast potatis i klyftor och låt dem koka sådär en 15 minuter.

Värmande lammgryta från Normandie

Etiketter

, , , ,

Har du inte smakat den franska cidern, så tycker jag det är dags att testa. Den är lite kärv i smaken, och har ett stråk av ”äppelkällare”. Men den är fantastiskt välsmakande och törstsläckande, tycker jag. Och bäst av allt, den liknar inte alls den sockrade alkoläsk som kallas för cider i Sverige.

Testa gärna Ribaude Cidre Biologique eller Boulard Cidre Biologique, som namnen antyder är bägge ekologiska.

Men normanderna gör som alla andra, använder sin dryck i matlagningen. Ofta tillsammans med crème fraiche, men ibland får även en skvätt calvados följa med ner i grytan.

Mest känd är kycklinggrytan från Normandie, men här är kyckling utbytt mot lamm. Det blir som en provkarta över Normandies landskap: cider från alla äppelodlingar, crème fraiche från korna och så kött från de får som betar de kargare delarna av kustlandskapet.

Det här behövs till 3, kanske 4 personer:
600 g benfritt lammkött
2 + 6 schalottenlökar
1 – 2 morötter
250 g champinjoner
smör & (kallpressad) rapsolja
salt & svartpeppar
1,5 tsk torkad timjan
2 lagerblad
2 vitlöksklyftor
2,5 dl riktig (fransk) cider
1,5 dl crème fraiche (och jodå, den fetare är godare)

Servering
ris, potatis eller kanske potatiskakan Pommes Anna

Gör gärna så här:
Förberedelser. Skala lök, vitlök och morötter. Ansa svampen. Finhacka två av lökarna, tärna morötterna och skiva svampen. Putsa bort onödigt fett och skär köttet i grytbitar.

Grytan. Bryn köttet i smör & olja i en tjockbottnad gryta. Krydda med salt, peppar & timjan. Lägg i den finhackade löken och bryn den också. Häll i crème fraiche och cider, pressa ner vitlöken och putta ner lagerbladen. Koka grytan tills köttet är mört. Har du lammstek tar det kanske 30 minuter. Är det bog så skulle jag satsa på ca 1 timme, och är det lammlägg så tar det nog lite längre tid. (Enklast är att smaka sig fram).

Morot, svamp & lök. Stek morötterna en stund i en stekpanna med lite olja & smör (det gör morötterna mer smakrika). Lägg över dem och de hela lökarna i grytan och låt koka ca 20 minuter. Gör på samma sätt med svampen, men salta & peppra innan de får en omgång i grytan. Behöver bara koka en liten stund.

Smaka och kolla så det är gott.

Det var i Normandie jag upptäckte hustruns ointresse för resor. För henne räcker det med Göteborg om hon ibland får besöka sin hembygd i Östergötland och sommarstugan vid Kalmarsund.

En junidag för sådär 20 år sedan hade jag lyckats locka med henne till Frankrike. Vi bodde en vecka i en hyrd lägenhet på invasionskusten, alltså där de allierade landsteg under Dagen D.

Man kan väl säga att det var en halvlyckad semester. Alla blev sjuka. Alla utom hustrun, som agerade sjuktransport från lägenheten i Lion-sur-Mer till läkaren några kilometer bort i Luc-sur-Mer.

Under en av transporterna – den där jag skulle till läkaren – rattade hon vår Renault genom ett pastoralt landskap. Till höger äppelodlingar och betande kor, till vänster kunde man skymta havet och Engelska kanalen. Längs vägen låg normandiska bondgårdar, rustika så där som bara franska (och irländska) gårdar kan vara. Ibland dök en väderkvarn upp och över alltihop lyste solen.

Jag njöt.

Men det gjorde inte hustrun. Hon fick syn på ett vitt kyrktorn och utbrast:

– ”Hundra vita kyrkor på slätten hålla vakt” (sade hon och citerade en del av Östgötasången). Gud vad jag längtar till Östergötland!

Rödspättarulader med dragonsås – lätt fredagslyx

Etiketter

,

Tina Nordström – mat-Tina, du vet hon som alltid log – sade att allt som lagades i hennes tv-program var ”Jättegott”. Jag är inte hälften så glad, inte hälften så ”käck” – däremot äldre och rundare. Men jag håller med henne om ordvalet. De här spättaruladerna är… Just det, jättegoda.

Man rullar ihop milda fiskfiléer och lägger dem i en ugnsform med gräddig vinsås, lätt kryddad med dragon – och så trycker man in fisken i ugnen.

Det är ungefär lika svårt som att steka falukorv, och det tar inte hela kvällen. Prefekt fredagslyx med andra ord.

Det här behövs till 2 personer:
400 g spättafilé (tinade om de varit frysta)
aningen salt & peppar

Dragonsåsen
1/2 – 3/4 kruka dragon
1 schalottenlök
olivolja & smör
2 dl vitt vin, torrt men inte med den högsta syran
1/2 fiskbuljongtärning
2 dl crème fraiche (ja tack, den fetare)
ev några droppar färdig hummerfond från flaska

Servering
kokt potatis och kanske rostad blomkål eller lättkokta sockerärtor

Gör gärna så här:
Förberedelser. Sätt ugnen på 225 grader. Hacka dragonbladen. Skala och finhacka löken.

Såsen. Fräs löken glansig i en gryta med lite olja & smör. Häll i vinet, smula ner buljongtärningen och koka så att en tredjedel kokar bort (reduceras). I med crème fraiche. Låt såsen koka en stund till. Rör ner hackad dragon. Men OBS ta lite i taget, det kan lätt bli för mycket smak av dragon. Smaka på slutet av med några droppar hummerfond.

Fisken. Salta och peppra fisken lätt. Rulla ihop filéerna från stjärten och lägg dem i en oljad ugnsform. Häll såsen över och sätt in fisken i ugnen i ca 18 minuter.

Sedan ganska många år har vi en tradition på nyårsafton. På ett vykort skriver man ner vad man ska göra under det kommande året. Det är inga nyårslöften, men sånt där som man gärna glömmer.

På mina vykort brukar det ofta stå saker som ”bada bastu”, ”cykla till Sävedalens glasscafé”, ”åka till Frankrike”. (Hur jag nu skulle kunna glömma det?)

Men K skrev ett år ”ha en vit måndag”. Hon hävdar att hon skrev fel och att det skulle ha stått ”ha en vit månad”, men jag tyckte det lät som en kul grej. Så jag har genom åren haft en vit måndag och en vit tisdag, en vit onsdag och så vidare.

Den senaste nyårsafton var det dags för en vit fredag. Men där satte jag stopp, skrev istället ”inte ha en vit fredag”.

Med det menar jag inte att man ska sitta och supa varje fredag, utan att fredagar är något speciellt. En dag när man lägger ner lite extra omsorg på maten, dukar lite fint och plockar fram vinglasen.

Jag tror vi behöver den här periodiciteten. Livet är inte bara en evig raksträcka. Det består av backar och kurvor och ibland kommer man till en liten fin glänta – och då är det fredagskväll!

Men pssst… Jag kan avslöja att igår kväll hade jag en vit fredag. Spättaruladerna var (nästan) vita, blomkålen var vit, såsen var (nästan) vit och vinet var Leth Grüner veltliner, alltså vitt!

Gräddstuvad rotsakspytt med ägg & spenat

Etiketter

, , ,

Den här maträtten skulle kunna kallas ”Här har du mitt kylskåp”; för den är gjord på det som låg och väntade i kylen här hemma.

Receptet är ingen raketforskning. Har du kålrot hemma – ta med den. Ligger en paprika i kylen och börjar skrynkla till sig – skär ner den och stek. Och har du färska örtkryddor som liksom blivit över – testa dem också.

Men det finns två ingredienser som gör den här pytten till en vinnare. Grädde eller crème fraiche gör smaken rundare och låter rotsakerna liksom bli mer kompis med varandra. Kålrabbi adderar fräschör till de lite mer jordnära grönsakerna.

Det här behövs till 2 personer:
400 g rotsaker (t ex morot, palsternacka, kålrabbi & schalottenlök)
smör & (kallpressad) rapsolja
salt & svartpeppar
1 tsk torkad timjan (eller andra örtkryddor du gillar)
2 nävar spenat, kanske 150 g
(knappt) 1 dl grädde eller crème fraiche
2 ägg

Servering
potatismos och inlagda rödbetor

Gör gärna så här:
Förberedelser. Skala lök och rotsaker. Skär i ganska små tärningar, lite mindre än tärningarna i pyttipanna. Skölj spenaten om det behövs.

Rotsakspytten. Värm en traktörpanna eller tjockbottnad gryta med olja & smör. Stek morotstärningar ett par minuter på medelvärme. Skrapa ner palsternackan, krydda med salt, peppar & timjan (eller annan örtkrydda du gillar) och stek i ca 25 minuter. Efter 10 minuter rör du ner schalottenlök och kålrabbi. Rör om rotsakerna ibland.

När rotsakerna nästan är klara: ha i spenaten och stek så den faller ihop. Rör ner lite grädde eller crème fraiche (bara så mycket att pytten håller ihop). Låt allt bli varmt. Smaka så att du tycker det är gott.

Stek äggen i en annan stekpanna. Gör potatismoset under tiden.

Asiatisk wok med vegofärs, blomkål & chili

Etiketter

, ,

Trött på ”vanlig” köttfärs, eller har du fått en vegetarian i familjen? Testa vegofärs, det finns klart välsmakande varianter (men låt bli den formbara, där har fabrikanten lyckats få med den obehagliga bismaken i industriell pannbiff).

Här får vegofärsen bli basen i en asiatiskt inspirerad wok. Höga smaker, men bara balanserad chilihetta.

Gott, tyckte jag och hustrun när vi åt det en kall februarikväll.

Det här behövs till 4 personer:
500 g vegofärs eller köttfärs
2 schalottenlökar eller 1 liten gul lök
1/2 liten blomkål
1 gul eller röd paprika
1 chili, t ex spansk peppar
1 bit ingefära, stor som en tumme
2 vitlöksklyftor
neutral olja
1 – 2 nypor chiliflingor/chilipulver
ev 1 tsk majsstärkelse
3 salladslökar
2 msk sesamfrön

Sojasås
1/2 dl japansk soja
1/2 dl söt soja, ketjap manis
1 dl vatten
1 – 2 tsk sesamolja

Servering
ris

Gör gärna så här:
Förberedelse. Grönsaker. Dela blomkålen i riktigt små buketter. Skala och hacka lök, kärna ur och strimla paprikan och chili (med frön om du vill ha lite mer hetta). Skala och riv ingefära och vitlök.

Såsen. Blanda ihop soja med vatten och lite sesamolja.

Tillagning. Fräs lök i en wok eller gryta med lite olja. Lägg i blomkål och fräs en stund till. I med paprika och chili. Krydda med ingefära, vitlök och chiliflingor.

Stek färsen i olja en annan stekpanna/gryta tills den är nästan klar. Skrapa ner färsen i grönsaksblandningen. Pudra över majsstärkelse och rör runt ordentligt. Häll i sojasåsen och koka några minuter tills allt är klart.

Topping. Skiva salladslöken. Toppa woken med salladslök och sesamfrö.

Koka riset under tiden.

Fryst vegetarisk ”kött” smakar ibland som unk på burk eller värsta minnet från skolmaten. Ta bara den vegetariska grillkorven. Om du inte har testat den, så tycker jag du ska låta bli. Fabrikanten har nämligen lyckats för bra. Den där obehagliga bismaken som finns i vanlig varmkorv, finns även i vego-varianten. Hög, påträngande och djupt obehaglig.

Spaghetti alla carbonara – mitt bästa recept

Etiketter

, , ,

Människor gillar att diskutera underliga frågor, som varför män tänker på Romarriket eller hur många lingon det finns i världen. En och annan hävdar också tvärsäkert att just de har svaret på hur man lagar den sanna carbonaran.

Det är ungefär lika intressant som att tala om för andra vilken sorts äpplen de ska äta. ”Ta ett Granny Smith, och känn den höga syran”. Eller ”Du ska äta Ingrid Marie, långsam mognad i det svenska klimatet ger perfekt balans mellan sötma och syra…”.

Själv äter jag de äpplen jag gillar bäst (lutar åt Ingrid Marie), och så lagar jag den carbonara som just jag gillar.

Om det är den sanna? Ingen aning, men vem bryr sig?

Det här behövs till 6 personer:
600 g fettuccine eller annan lång pasta som du gillar
olja & salt till pastavattnet
300 g rökt sidfläsk
6 äggulor
3 dl riven parmesan eller grana padano
3 dl pastavatten
mycket svartpeppar

Gör gärna så här:
Skär sidfläsket i tunna skivor, och strimla skivorna. Stek i en stor stekpanna eller tjockbottnad gryta. Lägg fläsket i pannan när den är kall och öka värmen lite långsamt, då behövs inget extra fett. Stek så fläsket blir knaprigt.

Koka pastan och häll av den, men spara 3 dl av pastavattnet. Vispa ner det i äggulorna.

Häll den avrunna pastan över fläsktärningarna. Blanda ner äggulor-pastavattnet och den rivna osten. Blanda allt och låt det bli varmt. Vrid över ordentligt mer svartpeppar.

Bär stolt fram den här varianten av spaghetti carbonara till matbordet!

Jag hade en gång en kompis med ganska asketiska vanor. En gång när jag hälsade på honom, på en torsdag, så sade han:

– Jag har hittat en fantastiskt god maträtt. Man gör rotmos och så blandar man det med rårivna morötter. Det åt jag till middag idag. Ja, förresten. Det har jag ätit varje dag den här veckan.

I mina öron låter rotmos med rårivna morötter ungefär som Lena Anderssons havregrynsgröt. Alltså något man kan äta om svälten står för dörren.

Men att äta det varje dag i veckan. Det känns ungefär lika lockande som att krypa in i en rysk straffkoloni på obestämd tid.

Får jag inte varierad mat så går mina smaklökar ut i vild strejk. Med andra ord: jag tröttnar på maträtter.

Och det gäller också spaghetti carbonara, som var en av de ganska få maträtter som den nu 26-årige sonen åt under sin uppväxt. Så där en fyra gånger i månaden stod det en gryta med carbonara på vårt matbord. I nästan 20 års tid.

Så när han flyttade hemifrån gick jag – och mina smaklökar – ut i carbonara-strejk. Den varade i ungefär fem år, men nu har vi börjat hitta tillbaka till varandra.

Men bara om jag får laga den på mitt sätt.

Veckomeny – Medelhavskost för bistra tider nr 70

Etiketter

, , , , ,

Det finns en historia där pessimisten står och pratar med optimisten. Efter ett tag säger pessimisten:

– Nu kan det inte bli värre.

– Joodå, det kan det, svarar optimismen.

Ungefär så känner man sig de här dagarna sprängningar och skjutningar matas ut från skärmar och högtalare. Nu senast i Örebro.

I Ukraina fortsätter Putins vidriga krig och i USA belönar Donald Trump Netanyahu för det vettlösa övervåldet. USA erbjuder sig (!) att rensa Gaza och flytta alla palestinier till annan plats. (Hör de inte klockorna från 1930-talet?).

Istället ska USA ta över området och leka markutvecklare, så att Gaza blir ett enda stort Mar-a-lago. På bilderna från Vita huset ler Donald Trump så att de blekta tänderna glimmar. Benjamin Netanyahu ser ut som Harry Potters bortskämda styvbror. Han har inte bara fått fler presenter än förra året, han har fått hela Gaza.

De enda som jublar är den rasistiska, israeliska bosättarhögern. Äntligen ett Gaza fritt från palestinier. (Hör du klockorna starkare nu?).

Jag har alltid sett mig som optimist, men jag börjar önska mig mer pessimism – för nu kan det väl snart inte bli sämre?

Måndag: Vegetarisk makloubeh – mild palestinsk risotto
Vi börjar med lite palestinskt influerad mat. Namnet på den här milda risotton betyder ”upp och ner” på arabiska. Man ska lägga godsakerna i botten på grytan och sedan vända upp den på ett fat. Jag fegar och serverar den som en vanlig risotto.

Tisdag: Soupe au pistou – grönsakssoppa med pesto
Nu är vi tillbaka i mer kända områden – Provence. Den del av Frankrike som delar arv och historia med Italien. Soppan är mild och god, och den toppas med pistou, alltså provencalsk pesto.

Onsdag: Tonfiskpasta – snabbt, enkelt & billigt
Okej, jag tror inte någon kommer att vinna kock-VM med den här pastan. Men den är enkel, går snabbt och gräver inte stora hål på kontot. Och ibland är det vad som krävs en vanlig onsdag.

Torsdag: Sydfransk ratatouille med ugnsrostade grönsaker
Grönsaker som lagas i ugnen blir både mildare och mer smakrika, det gäller också för den här ratatouillen. Men övrigt är det en helt vanlig provencalsk grönsaksröra. Ät som ensamrätt med ris eller som tillbehör till en bit kyckling.

Fredag: Pasta med fransk pistou (pesto) & ugnsrostad blomkål
Den franska pistoun görs på basilika, olja och riven ost, men den saknar pinjenötterna från den italienska kusinen. Smaken är klingande hög av basilika och bra bett från vitlöken. Blomkål blir en liten delikatess när man rostar den i ugnen.

Lördag: Lyxig hällefilé med vitvinssås & wokade sugersnaps
Hällefilé är hälleflundrans mindre kusin. Liknande kött, liknande smak, men avsevärt mycket billigare. Här tillsammans med en klassisk vitvinssås – som nog skulle skulle göra sig till och med på kock-VM.

Söndag: Sydfransk gratäng med aubergine & squash
Man får inte glömma världen där utanför – krigen, skjutningarna, klimatkrisen. Men ibland måste man hämta andan, gå in och värma sig. Just en sådan dag passar den här milda gratängen.

Här hittar du fler veckomenyer med Medelhavskost.

Fiskgryta som i Provence – sejfilé, fänkål & tomatsås

Etiketter

, , , ,

Det här är riktigt bra vardagsmat. Efter en liten stunds fixande i köket, så har man en värmande och smakrik gryta, som man bär fram till matbordet. Perfekt en vinterkväll när SMHI som vanligt säger att det ska bli regn, kuling och snö.

Det här behövs till 3 personer:
450 g sejfilé i bitar (eller torsk, lax, kolja…)
1 fänkål
olivolja
salt & svartpeppar
1 lök, gul eller röd
2 msk tomatpuré
1 pkt krossade tomater
1 pkt vatten
2 tsk torkade örtkryddor (timjan, oregano eller vad du gillar bäst)
2 lagerblad
3 klyftor vitlök
1/2 fiskbuljongtärning
1 paprika, gul eller röd
en stor näve urkärnade oliver
en lite nypa chili (om du vill)
fänkålsdillen

Severing
ris, pasta, bulgur eller couscous

Gör gärna så här:
Förberedelser. Tina fisken om den är fryst, och skär den i bitar. Salta den, låt den stå och dra åt sig lite av saltet.

Skala lök och vitlök. Hacka löken och finhacka vitlöken. Skär bort toppen av fänkålens rör,ch men spar fänkålsdillen. Dela den i kvartar, skär bort rotstocken och strimla resten. Dela och kärna ur paprikan, skär i mindre tärningar.

Tomatsås. Fräs fänkålen en stund i olja. Rör ner löken och fortsätt fräs. I med tomatpuré, krydda med salt, peppar. Stek en stund till.

Häll i krossade tomater och vatten. Ta med lagerblad, örtkryddor, fiskbuljong och skrapa ner vitlöken. Koka i 20 minuter. Lägg i paprikan efter halva tiden.

Rör ner fisk och oliver. Låt såsen nästankoka i 4 – 8 min, beroende på fiskbitarnas storlek. Garnera med fänkålsdillen.

Koka ris/bulgur/couscous/pasta under tiden.

Jag gjorde bulgur som tillbehör, men det hade jag inte mycket för. Både hustrun och 26-åringen, som är på tillfälligt besök, ratade de goda grynen. Istället gjorde de en räd i kylen och hittade andra saker att äta till.