En smällvarm julidag 2011 körde vi in i byn Murviel i Languedoc i södra Frankrike. Vi skulle köpa vin av den svenska vinproducenten Anders Åberg – och vi hittade honom hemma i vardagsrummet.

Det var ganska långt från våra förväntningar på sydfransk bondemiljö. Golvet var av marmor och i hörnet stod golfvagnen parkerad.

Men Anders Åberg var glad, trevlig och berättade villigt om sitt vinäventyr. Ett par år tidigare hade han pensionerat sig, köpt en vingård och – i alla fall på deltid – flyttat till Frankrike. Nu korkade han upp sortimentet, fyllde på glasen och vi smuttade och testade. Ett försiktigt rosévin, ett lovande vardagsvin – och så kronjuvelen Roc de Buffarel. Det vin som skulle sätta gården Domaine la Rabidote på den svenska vinkartan.

Rosévinet och ”vardagsvinet” kommer jag inte alls ihåg, men Roc’en, den stod verkligen ut. Ung, kraftig, med bråkande tanniner som inte alls ville underordna sig resten av vinet. Det var som en testosteronfull kille i tonåren ungefär. Ett klart lovande vin, bara det fick mogna lite.

Vi köpte en låda. Och jag såg framför mig matbordet i Göteborg där vinet skulle drickas. Det skulle ske en snöig dag i februari när kylan och vinden gör att man inte vill gå ut. Istället stannar man inne, steker en biff och häller upp ett glas vin.

Första flaskan testade vi efter ett par månader – och vi blev ganska förskräckta. Var det verkligen så ungt, bråkigt och oborstat. Flaskorna 2 till 5 rann ner i våra strupar under de första två åren, men vinet utvecklades inte så mycket.

Till slut skärpte vi till oss och lämnade den sista flaskan liggande längst in i källarskrubben. Där fick den ligga ända till i fredags. Det var visserligen inte februari och snö ute. Men det var den första kvällen med minusgrader, och på tallrikarna fanns entrecote och potatisgratäng.

Och nu var det ett annat vin som mötte. Den oborstade tonåringen hade förvandlats till en sirlig och försiktig gammal dam. Ganska diskret lukt med inslag av garriguens kryddörter, mörk frukt och aningen viol – men ändå med ett trevligt djup. I munnen mötte silkeslena tanniner den mörka frukten och örterna. Det var helt enkelt ett gott och lättgillat vin.

Anders Åberg gick det tyvärr inte så bra för. Han drabbades av sjukdom och vad jag förstår blev han tvungen att sälja sin vingård. Det känns trist för någon som vågat följa sin dröm och verkligen satsat på ett annat liv.

Men lådan med Roc de Buffarel lärde mig två saker. Dels hur kul det är att köpa en låda vin och se hur den utvecklas. Och man behöver inte ha superutrustning för att lagra vin. Bengt-Göran Kronstam, Sveriges kanske mest namnkunniga vinjournalist, lagrade under de första tio åren sitt vin i en vanlig garderob i lägenheten.

Men lådan med vin lärde mig en sak till – man får inte ha så förbannat bråttom. Låt vinet ligga till det hinner utvecklas!